av

Firat och blefarit

Då var våra födelsedagar avklarade. I går Husses och min en och halv vecka tidigare. Husse har stått i och bakat till båda. I annat fall hade det troligen blivit fullkornsskorpor och pepparkakor från i julas. 😀

Vid båda tillfällena var antalet gäster tvåsiffrigt, så vi kände oss verkligen firade. Min goda vän från Björkboda hade annat för sig då det begav sig, men hon uppvaktade mig några dar senare med en bokstavligen lysande present, se bilden.

Den gör sig fint ovanför trappan i höstmörkret. Utöver den begåvades vi med blommor och både ät‑ och drickbart. I vår ålder behövs definitivt inga fler dammsamlare.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att jag inte hade några fysiska fel. Det har jag fått äta upp. Några dar senare slog en ögonlocksinflammation till. Blefarit på fackspråk har jag lärt mig.

Det var ingen överraskning, så mycket som jag kliat mig i ögat den senaste tiden. Nåt mirakelmedel finns inte, men för bästa resultat rekommenderar många ögonläkare att följa fyra steg – värme, massage, rengöring och ögondroppar eller salva enligt synsam.se.

För att förebygga blefarit är regelbunden ögonlockshygien det allra viktigaste enligt samma källa. Inget som jag nånsin tänkt på eller ägnat mig åt. Om problemet blir långvarigt har jag lyckligtvis en salva som kan användas, men jag hoppas förstås slippa den.

I dag var det ju tänkt att ta en tur till Bjärnå för att eventuellt få glasögonen reparerade, men det visade sig att dom har stängt på måndagar, så det får bli en annan dag.

”Är det inte det ena så är det det andra” brukade min fostermor säga. 😀

av

Sådärja

Nu kan det få regna bäst det vill … Veden är under tak sen i går och i tisdags fick vi hjälp med att dra upp båten på land. De senaste dagarnas sommarvärme är på väg bort och hösten gör obönhörligen sitt intåg.

För ett par dar sen beslöt den ena sadelarmen till glasögonen gå av. Glasögonen hölls fortfarande på, men den vassa metallkanten skavde förstås så att jag fick sår på näsan.

Jag åtgärdade först med häftmassa på ytan, men det var ingen lyckad lösning. Just nu har jag ett miniplåster på såret, så det känns ganska OK trots att den vassa kanten ligger på.

På vår ö finns ingen optiker längre, så det måste bli en tur till Bjärnå på måndag – nästan 100 km t/r. Troligen går det inte heller att reparera skadan kan jag tänka mig. Om det inte mot förmodan går att löda fast en ny sadelhållare?

Jag har haft samma glasögon sen 2006 och sadelhållaren har justerats ett par gånger, så jag är inte förvånad över att den gav upp. Några nya glasögon har jag inte tänkt mig, inte förrän ögonläkaren ordinerar det.

Sen kanske 20 år har jag haft en liten brun blaffa på vaden. Den har ändrat färg och form med åren, så nu fick jag för mig att kolla upp den. En annan hudförändring som sitter på sidan av axeln har dykt upp senare och påminner om en vårta, den ville jag också kolla.

Hört talas om seborroisk keratos (mjällvårta)? Vid dagens besök hos en sjukskötare konstaterade hon att det är såna jag har. Helt ofarliga påpekade hon.

Hon undersökte också mina öron som kliar då och då. Enligt tidigare besked (på apoteket) beror det på hörselgångseksem, så det har jag behandlat vid behov, men kliandet återkommer efter ett tag.

Enligt sjukskötaren ser hörselgången på vänster öra fin ut, nåt eksem hittade hon inte. Det högra örat var däremot fullt med vax konstaterade hon. Men vaxlösande medel torde lösa det problemet. Varför öronen kliar kunde hon inte förklara, så det får jag fortsätta leva med.

Det är alltså inga – åtminstone inga fysiska – fel på mig, bara på glasögonen. 😊

av

Efter lyxmiddagen

I går åt vi en lyxig söndagsmiddag ”på lokal”. I fjol fick Husse nämligen lunch eller middag för två i Ullmans villa i födelsedagspresent, men det har inte blivit av att avnjuta den tidigare. Ett par goda vänner gjorde oss sällskap.

Limegravad sik som förrätt var en god nyhet för oss. Husse valde svamprisotto som huvudrätt och jag föll för grillad krabba. Krabban var synnerligen torr, så den kan jag tyvärr inte rekommendera. Våra vänner valde rapphöna som sades vara utsökt.

I stället för dessert beställde vi kaffe och gick bort till kak­vi­tri­nen. Jisses Amalia, vilket urval av kalorier! Valet tog sin runda tid, det var svårt att bestämma sig. En synnerligen ovanlig söndagsmiddag för vår del.

Efter lyxmiddagen stod städning på dagens schema. Den tog sin början med en ”soppromenad” till avfallskärlet som vi delar med grannen uppe skogen. +16° och inte den minsta krusning på sjön gjorde utevistelsen behaglig.

Vid det laget hade Husse redan hunnit tvätta och baka en ny kaka i stället för den som misslyckades i lördags. Men den duger gott åt oss som tilltugg till kvällsteet.

När jag kom tillbaka beslöt jag tömma fågelholken på vedliders­väggen, bara för att den är lätt att nå – också för mig med korta ben. Husse har påpekat att dom ska tömmas. Den andra kräver stege, så den gav jag mig inte på.

Nästa åtgärd var att trimma gräset vid trappan, därefter dammsugning av trappmattan och i verandan. Och så behövde möblerna på trappan torkas av efter ormbunkarnas sporspridning.

Efter det satte jag mig på trappan en stund och gosade med Mia i knäet. En liten fågel vågade sig flera gånger ner på marken eftersom vi satt stilla, men tydligen kände den sig iakttagen och tog sin tillflykt till rhododendronbusken mellan varven.

Mia varken hörde eller såg den. Numera hör hon av allt att döma dåligt och låg svängd så att hon inte såg den lilla pippin, så den blev aldrig skrämd. Att bo nära naturen har sina fördelar. 😊

av

Höstbär

I slänten vid Uddens stora backe växer ett slags buskar som jag inte vet namnet på, men högst troligen är det Måbär (Ribes alpinum). Just nu har dom röda bär, som tydligen är ätliga men med fadd smak enligt dom som vet.

I en annan slänt hittade jag mogna lingon. Utmärkta att äta rårörda tycker jag, hellre än sylt eller saft. Plockar dom gör jag däremot inte, det avskyr tyvärr min rygg.

Tranbären torde också vara mogna, men såna plockar jag inte heller.

Så småningom är det dags för rönnbär. Dom överlåter jag till fåglarna, även om jag godkänner rönn­bärs­gelé. Jag råkar också ha ett recept på rönn­bärs­snaps, men har aldrig prövat.

I våra trakter är hjortron inte så vanliga, men såna plockade jag gärna under tiden i Jämtland. Min före detta svärmor bjöd ofta på glass med varm hjortronsylt. Inte så dumt.

På restaurangerna i Östersund kunde man hitta friterad camembert med varm hjortronsylt på dessert­menyn. Mumsigt tyckte jag. Hjortronlikör är heller inte så illa.

Tydligen går det bra att fritera i en airfryer, så det är fullt möjligt att återuppleva den mumsiga desserten. Hjortronsylt finns ju på burk. Men än så länge har jag inte prövat.

Här är ett alternativ som verkar genomförbart. 🙂

Men sen jag flyttade hem (2007) har jag inte ätit hjortron i någon form. Jag saknar dom för all del inte heller. Så förtjust är jag inte så jag köper djupfrysta eller sylt.

av

Tanklöst

Senast jag tömde båten flyttade jag den till stranden under stora alen. Hur i all sin dar kunde jag vara så korkad?

I dag var det dags att tömma den igen. De senaste dagarna har vi förärats allt från sol till störtskurar och senast en hagelskur.

Dels hade regnmängden lösgjort båten från strandkanten där den låg uppdragen, dels var den halvfull med vatten där alhängen och löv simmade omkring. Färgen på vattnet påminde om sirap.

Vattenmängden var inte så stor som jag befarade, alen har gett ett visst regnskydd, men det övriga innehållet gjorde mig beklämd. När jag hade öst klart beslöt jag flytta tillbaka båten till bryggan.

Efter diverse baxande ligger den nu förtöjd vid bryggan igen, så jag hoppas på fler ösregn så den värsta smutsen spolas bort. Allsköns luftföroreningar täcker durken med en sotsvart yta (vilket inte syns på arkivbilden).

Förr om åren – innan letargin slog till – skurade jag alltid båten, antingen innan den togs i bruk eller innan den drogs upp på hösten. Men det var förr som sagt.

Och gissa hur många gånger jag varit ut och rott på sjön? Inte en endaste en, bortsett från då det skulle fiskas vårgäddor. Vad jag minns behövdes jag för övrigt som rorsman bara en gång.

Min övriga båtvistelse har bestått i att ösa vatten och ändra ankringsplatsen. Frågan är om vi över­huvud­taget ska sjösätta båten nästa sommar?

Vi är heller inte längre kapabla att få upp den på land, så vi får allt be om assistans av nån hjälpsam själ igen.

Men jag tror jag vet hur det blir … När den tiden kommer tar gammal hävd över. Har man båt så ska den i sjön om den sen används eller inte. 😀

av

Åldersnoja

Varför är det så fult att åldras? Vi matas dagligen med tips på hur vi ska äta, dricka och leva sundare för att undvika att åldras. För att inte tala om att dölja våra gråa hår, våra rynkor och andra åldersfenomen. Vetenskapen för­brukar dessutom stora resurser på att få oss att leva allt längre.

Vad ska allt detta leda till? Ingen är ju odödlig, så förr eller senare är våra liv oåterkalleligen slut. Är syftet med att förlänga våra liv kanske att vi ska betala skatt så länge som möjligt? Eller är forsk­ningen ett självändamål för att få behålla jobb och forskningsanslag?

Självfallet är det inget nöje att åldras, inte ens om man slipper ohälsa, men det ska heller inte behöva vara en skam.

Jag beundrar kulturer där man värdesätter och respekterar de äldre. Våra erfarenheter och vår livs­vis­dom beaktas inte. I stället är vi ”mogna ungdomar” en belastning för samhället och ska helst stängas in på åldringshem, alternativt långsamt förtvina i våra bostäder.

Jag är stolt över mina rynkor och mitt gråa hår och har inget behov av att vara ett vackert lik. Att bli gammal är inte alla förunnat, så vi ska vara glada över varje födelsedag vi får uppleva!

av

Överskattad förmåga

I dag blev jag tvungen att bita i det sura äpplet – åldern tar ut sin rätt. Jag fick för mig att jag fortfarande har samma förmåga som jag hade för snart tio år sen.

Förr i världen kunde jag minsann stå ute i vattnet och kapa vass. Jag kunde ta mig så långt ut att vattnet nådde över rumpan. Men den tiden är förbi insåg jag.

Jag rustade mig i stövlar med så höga skaft att jag kunde få tag i dom ännu när jag sjunkit ner i dyn och foten fastnat. Att stövlarna fylldes med vatten var jag förstås beredd på.

Försedd med häcksaxen steg jag ner i strandskvalpet och påbörjade vassklippningen. Men varje gång jag skulle förflytta mig kände jag att balansen inte är vad den har varit. Det blev kanske ett tjugotal vasstrån, sen gav jag upp.

Vi har ju en vasslie med långt skaft som kan användas när man står i båten, så om jag får för mig att fortsätta övningarna är det den som gäller. Återstår att se om inspirationen infinner sig. 😊

av

Glad överraskning

2010 köpte jag och planterade en hortensia. Den blommade med rosa blommor i fyra år, sen bidde det inga fler till min stora sorg. Troligen beroende på torka och/eller bristande skötsel.

Glädjen och förvåningen var desto större när jag upptäckte knoppar för ett tag sen. Efter elva år blommar den igen!

Fast nu är blommorna blå. Jorden har tydligen blivit surare med åren. Läste att man kunde återfå den rosa färgen med lämplig gödsling, men jag har inget emot den blå nyansen, så den får fortsätta så här.

Förhoppningsvis blommar den också nästa år! 😊