av

Sen

Ordet sen (i betydelsen senare) är ett farligt ord. Det händer ganska ofta att jag ser nåt som behöver åtgärdas, men tänker ”jag gör det sen”. Det beror förstås på vad det rör sig om – i vissa fall är det nu som gäller.

Följderna av att skjuta upp eller förhala åtgärder är att de antingen blir akuta, inaktuella (i bästa fall) eller glöms bort. Det senare händer mig rätt ofta. Ibland har jag tur och får chansen på nytt då ögonen faller på det som skulle göras.

Trädgårdsarbete och städning är bra exempel på när sen kan tillämpas, men i båda fallen blir jobbet desto tyngre om det går för lång tid.

Att fylla på toapapper kan man däremot gott skjuta upp tills sista rullen är i användning. 😀

Prokastrinering påstås vara ett symtom på depression har jag läst. I mitt fall beror den snarare på brist på lust eller att jag tycker nåt är tråkigt eller oviktigt.

Å andra sidan finns det alltid saker man måste göra trots att lusten saknas. Allt kan inte vara roligt jämt har jag hört sägas. Men om man kan välja så. 😉

Några dar före midsommar för många år sen lärde jag mig en läxa. När jag åkte förbi ett av husen i byn kom jag på att jag borde hälsa på värdinnan som jag hade hört var krasslig. Men i vanlig ordning tänkte jag att jag gör det sen.

Efter midsommarhelgen fick jag höra att hon hade åkt in på sjukhus akut under helgen och avlidit. Oj, vad jag ångrade att jag inte tittade till henne när jag ändå åkte förbi. Nu var det för sent – jag skulle aldrig få chansen igen.

Mindre viktigt kan man göra sen, men när det gäller mänskliga relationer är det nu som gäller.

av

Återanvändbart

Dagens utflykt gick till flera platser för återanvändning. Första stoppet var Återbruket i Dalsbruk. Flera kassar med avlagda plagg som är fullt användbara överlämnades med varm hand till den trevliga personalen.

Nästa anhalt var Antikvariat Kojan. En kasse med böcker som inte ska läsas flera gånger får förhoppningsvis nya läsare.

Dit är det förresten farligt att gå! Man lockas nästan alltid till köp av böcker som är intressanta och som man inte har läst tidigare.

Tredje stoppet blev pappers‑ och kartonginsamlingen. En hög med kartonger blir förhoppningsvis nya så småningom. Jag kan undra var dom alla kommer i från, men svaret är förstås nätbutikerna. Jag anlitar dom ganska flitigt för sånt jag inte får tag på i våra butiker.

Att inte bidra till sopberget känns bra. Jag hoppas ju att så mycket som möjligt kommer till åter­använd­ning i någon form, även om jag har hört skräckhistorier om till exempel glasflaskor. Dom samlas in men tippas sen nånstans i stället för att bli nya flaskor.

Innan jag åkte hem stannade jag vid biblioteket för att hämta min lånebok. Jag försöker hålla mig från inköp av nya böcker numera – bokhyllorna svämmar redan över och plats för fler finns inte. Undantaget är förstås Kojan-böcker. 🙂

 

av

Slitage

Den här sommaren har slitaget på bersåmöblemanget och dynorna i hammocken varit i stort sett obefintligt. Slitaget på trappmöblerna har dock kompenserat.

Tror jag har suttit i bersån två gånger och våra få gäster har funnit sig i eller föredragit att sitta inomhus. Husse gästade bersån då han svarvade äpplen till sylt för ett tag sen.

Dynorna till hammocken har inte ens kommit ut ur vinterförvaret. Jag som brukar ligga ute och läsa tills jag somnar. Men i år har det av nån anledning inte blivit av.

Varje gång jag har kommit på tanken att lägga mig där, har jag konstaterat att jag då måste bära ut dynorna först, vilket har känts övermäktigt.

Däremot har vi flitigt bevistat trappan. Där har vi haft skugga när det varit som hetast och lä då vinden har tagit i. Den obekväma bänken har också haft ett visst slitage. På den har jag fångat sen efter­middags­sol.

Kortbyxorna har slitits i vanlig ordning, medan sommarklänningarna kommit lindrigare undan. Behovet av att klä sig gå-bort-fin blir allt mer sällsynt eftersom jag helst håller mig på Udden. Här får jag gå klädd i mina gamla paltor. 😀

Mia sliter numera hårt på Husses famn. Ju äldre hon blir, desto mer närhet verkar hon behöva. I min famn får hon alltid sitta när det är tevedags.

Det har hon lärt sig. När klockan närmar sig går hon jamande mot vardagsrummet. Ibland vänder hon sig om och ger oss en uppfordrande blick.

av

Bloggen 2007

Härom dagen råkade jag få syn på min första blogg. Den påbörjades 8 mars 2007 och kunde läsas på bloggen.se. Det är alltså snart 17 år sen! Innan bloggen.se gick i graven hann jag ladda ner bl a mina första inlägg som beskrev återflytten till Finland.

I många år var bloggandet en daglig företeelse, men på senare år har jag nöjt mig med spora­diska inlägg. Det beror på en kommentar jag fick för något år sen i ett annat sammanhang: ”Att beskriva vad du har för dig är fullkomligt ointressant att läsa om.”

Det ligger nåt i det förstås, men jag ”syndar” fortfarande tidvis. Jag skriver mest för min egen skull, inte för mina läsare, men hoppas skriverierna kan ha ett visst underhållande värde också för dom.

Under årens lopp har ämneskategorierna utökats till ett halvdussin. Kategorin Vardagsplock är dock den mest omfattande. Kategorin Hemvändare har inte fyllts på sen 2016 ser jag.

Om du händelsevis är intresserad av mina första inlägg som skrevs under tiden jag flyttpackade (8 mars–17 maj) kan du läsa dom här.

av

Snart klart

Det har förekommit flitigt syltande på Udden de senaste veckorna. Husse har syltat körsbär, plommon, aronia, lingon och äpplen. Äppelsylten för ett års förbrukning är snart klar har jag förstått. Och därmed är syltandet avslutat för i år. Tror jag?

Min enda insats har bestått i att köpa syltsocker och att ställa fram och plocka undan kärl. Som alla(?) mina bloggläsare vet, är jag ingen sylt‑ och saftmänniska.

Det gäller också förbrukningen. Rårörda lingon till kötträtter och marmelad (av björnbär, hallon eller aprikos) på fullkornsskorporna räcker gott och väl för min del. Jag har också vid enstaka tillfällen setts förbruka aroniagelé.

Så det är Husse som får äta sylt. Förutsatt att jag kommer ihåg att ta fram den vill säga.

Saft dricker jag inte heller. Fel! Jag gjorde faktiskt en flaska rabarbersaft i somras och den gick åt. Men i vanliga fall dricker jag vatten eller ibland mineralvatten med citronsmak. Så nu vet du det. 🙂

av

Äntligen!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är problemet löst. I går hämtade vi min bil från verksta’n. En märkesverkstad i Ekenäs den här gången eftersom vår lokala verkstad inte lyckades lokalisera felet.

Att batteriet laddades ur utan påtaglig orsak berodde på glapp i kontakten mellan generatorn och batteriet fick jag förklarat för mig. Kontakten är nu fäst med en skruv. Varför felet hade uppstått är däremot en olöst gåta.

Men strunt i det, nu behöver jag inte oroa mig för att bilen inte startar – åtminstone inte av den anledningen – när jag har tänkt åka i väg. 😊

av

Lättare

Min nuvarande vikt är normal för min längd och ålder har jag kunnat konstatera. Jag som varit mer eller mindre överviktig ända sen jag var liten.

När jag gick med i Viktväktarna 1992 vägde jag nästan 80 kg! Då jag gick med i Viktväktarna andra gången kom jag ner till 65 kg, men har som mest på senare år vägt 78 kg.

Jag väger mig dagligen efter kaffetiden mitt på dan. I dag vägde jag 64,3 kg, alltså en minskning med 13,7 kg. Inte illa eller hur? Den vikten har varit stabil ett bra tag och är som sagt min normalvikt.

Jag har inte bantat medvetet, även om jag har minskat en del på portionerna. Men jag äter fort­farande lika mycket choklad och annat gott. Nattmacka också ganska ofta.

Viktminskningen började då Husse blev sjuk och påskyndades möjligen av att jag började undvika gluten för att magen och tarmen skulle må bättre. Fast jag syndar ganska ofta eftersom jag inte lider av celiaki enligt gjorda prov.

Det finns många fördelar med att vara lättare, men också många nackdelar. Min viktminskning påverkar allt från fötter till händer. Skor, kläder och ringar har blivit för stora.

Att magen har krympt är helt OK, men tyvärr har också rumpan blivit platt(are). Byxorna är lätta att få igen, men jag fyller inte längre ut byxbaken.

Nyligen upptäckte jag dessutom att jag fått rynkor på kinderna. Det har jag då aldrig haft tidigare! Gäddhänget har givetvis också ökat. För att travestera ett känt uttryck: ”Inget gott som inte har nåt ont med sig.” 😀

av

Frestelse

På FB (var annars?) fastnade min blick på reklam för ankelboots för ett tag sen. Mest tack vare det originella utseendet och färgerna, men jag bestämde trots allt att motstå frestelsen.

Senare dök samma reklam upp igen. Och nu kunde jag inte låta bli. För att citera Oscar Wilde: ”Enda sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den!”. 😊

av

Oplanerat och planerat

En av förra veckans matgäster hade med sig en stor påse tomater, respektive gurkor från sitt växthus. Frågan uppstod vad vi skulle göra med gurkorna? Till slut beslöt vi göra gurksallad av dom.

Husse gjorde det mesta av jobbet, skivade och tärnade alla ingredienser. Jag bidrog bara med att fixa lagen, klippa ner dill och blanda det hela. Nästan ett tio liters ämbar blev det till slut.

Salladen är nu lagd i burkar och väntar på att bli flyttade till källaren. Nu står dom svalt, men behöver mer kyla för att hålla sig (tror jag).

I förrgår fick jag för mig att städa i köksskafferiet. Det har plötsligt blivit ont om plats. Flera påsar med varierande innehåll ströddes ut på komposthögen. Den passade jag förresten på att befria från vallörtsplantor, nässlor och tistlar som nästan helt hade tagit över utrymmet.

När jag tömde slaskhinken i går fick jag syn på en liten varelse som förtvivlat sprattlade i gammalt mjöl. Det gick inte ens att identifiera den förrän jag plockade upp den och inspekterade närmare. Det var en tordyvel som råkat illa ut.

Jag tog försiktigt tag i den, bar den till regntunnan och sköljde snabbt av den. ”Tack så mycket!”, hörde jag att den sa när den kravlade i väg i gräset. 😊

I dag verkställde jag sen länge gjorda planer. Mias toalett och mattan som ska fånga upp kattsand som fastnat på hennes tassar rengjordes.

Min ”tevesjal” och två jackor blev äntligen tvättade. Sjalen var full av katthår eftersom Mia nästan alltid sitter i min famn när vi ser på teve. Alla hår försvann förstås inte, men minskade betydligt.

Vattendunkarna för dricksvatten fick också rengöring. Eftersom vattnet är svavelhaltigt får dunkarna en brun beläggning på insidan så småningom. En av dunkarna var dessutom grön i botten, troligen av alger.

När jag gick ner till stranden i söndags upptäckte jag ett litet mirakel: En iris som blommade! Så här års brukar dom aldrig blomma vad jag vet, men den här tyckte tydligen att det kändes som vår. 😀

av

Tänk så det kan bli

Nån som är bekant med Mellerud? Det köpte jag för att bli av med urinsten i toaskålen. Efter mina generösa och upprepade behandlingar är urinstenen nu puts väck. Tyvärr är också porslinslagret bortfrätt!

Att medlet hade sån verkan kunde jag inte föreställa mig. Jag borde ha nöjt mig med citronsyra. Suck.

I går hade vi gäster på middag. För att bespara mig kockande föreslog Husse att vi skulle värma ”Pork knuckles” som vi hade i frysen. Det var ett utmärkt förslag tyckte jag. Snabbt och enkelt. Till dom gjorde jag potatismos.

När jag öppnade ugnsluckan för att ta ut köttet upptäckte jag att ugnen var kall! Köttet också förstås. Av nån konstig anledning hade jag ställt ugnen på grill och den funktionen verkar min gamla ugn ha glömt.

Nu var goda råd dyra. Att servera köttet kallt gick inte för sig, så jag stoppade in ugnsformen i mikron och värmde det där. Lika varmt som från ugnen var det inte, men köttspadet antog åtminstone flytande form.

Potatismoset var godkänt, liksom såsen. Efterrätten också. Och efter den var det dags för kaffe med dopp. Redan när jag hällde upp kaffet kunde jag notera att det var starkare än vanligt. Konstigt, jag hade använt lika många kaffemått som vanligt tyckte jag.

En av gästerna som aldrig annars använder grädde eller mjölk bad att få grädde. Den andra gästen ville gärna ha vatten tillsatt. Kallt gick bra.

Påtår ville ingen ha utom Husse. Det var bara han som tålde styrkan. Han tyckte inte ens att kaffet var starkare än vanligt sa han efteråt. Eller så var han bara snäll. 🙂

Eftersom det var sen eftermiddag drack jag inget själv, men hällde upp en slatt för att provsmaka. Kaffet var verkligen i starkaste laget konstaterade jag. Fattar fortfarande inte hur det hade gått till?

Efter det här kommer ingen förmodligen att tacka ja till mat och/eller kaffe! 😀