Igår osade det bränt och jag hörde ett udda ljud (ja, jag har tagit min medicin ;)). Idag har jag sett ett bekant leende i dagens tidning och njuter av blommande amaryllis. Mia har ny favoritmat.

Konstig lukt
Igår eftermiddag kände jag en konstig lukt av bränt när jag satt vid datorn (som vanligt). Första tanken var att den hade fått en härdsmälta, så jag kröp omkring på golvet på alla fyra och sniffade intensivt runt den, men kunde inte lokalisera lukten.

Lukten kom heller inte från elementet och ingenting brann i spisen. Högst besynnerligt. För säkerhets skull stängde jag av datorn i fall det ändå var ett elektronikkort som höll på att smälta.

En god stund senare hittade jag luktkällan. Ljuset jag har på bordet i badrummet hade mer än brunnit ner. Det rök och glödde lite fortfarande när jag fick syn på det och den vackra glasmanschetten var missfärgad.

Ljusstaken är gjord i metall, så det var ingen risk för brand. Det som hade brunnit var fetvadden jag hade runt foten på ljuset… I fortsättningen ska jag följa Filosofens råd och använda metallfolie i stället så slipper jag repriser.

Konstigt ljud
För att hålla den gamla bärbara datorn i trim, startade jag den igår för att få de senaste uppdate­ringarna. Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud. Först trodde jag Mia hade fått hicka, men kom på att hon var ute.

Ett ploppande ljud hördes med ungefär en halv minuts mellanrum. Sen kom jag på vad det var. Varje gång en fil var tillgänglig i Dropboxen på den bärbara datorn hördes ljudet. Det är nämligen tre dagar kvar tills alla filer är synkade. 3711 filer återstår.

Välkänt ansikte
På sidan tre i dagens ÅU möttes jag av Grisen/Tvillingens leende ansikte och läste rubriken ”Snart tar hon fram staffliet”. Artikeln handlade om försäljningen av macken och hennes förestående liv som pensionerad företagare. Med två dagars ledighet utom julhelgerna de senaste fem åren har hon minsann en del att ta igen!

I morgon bjuder hon på avskedskaffe så jag ska förstås pallra mig dit med utlovad champagneflaska och krama om henne. Om tiden stämmer ska jag passa på att äta dagens lunch också. Det är inte säkert att den nya ägaren har lika god mat eller att jag har lust att understöda honom. 🙂

Ljuvlig amaryllis
Amaryllisen jag fick av Trollkarlen dan före julafton har slagit ut… Visst är väl röd amaryllis en fantastiskt vacker blomma? Jag vet förresten inte om några fula blommor. Alla är vackra på sitt sätt. Precis som vi människor.

Ny favoriträtt
Idag fick Mia fnatt när hon kände doften från kastrullen som stod på spisen. Hon är visserligen matfrisk och inte alls kräsen, men så här oppihejsan har jag aldrig sett henne!

Doften som fick henne att jama högljutt och nästan klättra på väggarna kom från sejen jag kokade efter tips från min ryska bekant. Om jag inte hade garderat mig hade hon slukat den i djupfryst skick är jag säker på.

Så bra, då har jag ett nytt alternativ till burkmaten. Och när jag har studerat ”Kattägarens kokbok” som jag fick låna av händige släktingen blir det säkerligen många fler.

”Vi har alltid nog med tid om vi bara använder den rätt.”

Goethe

Jag är klar med mitt liv, smuttar på en julklapp och njuter av Status Quo. Det mesta är sig likt sen i fjol. Mia har besiktat toa och mikro och blivit hemtransporterad.

Färdig
Igår var det repris på snöskottning, men idag har vi (Mia och jag) haft ledigt. Eftermiddagen och kvällen har i stället tillbringats med att färdigställa ”MoF i ett nötskal”. Att illustrera 58 år tar sin runda tid… Men nu är jag klar bortsett från lite finputsning på layouten.

Frågan är vem som kan tänkas vara intresserad av alstret? Undrar om en upplaga på 10.000 räcker? 😉 Skämt å sido, jag beställer tio exemplar och tvingar helt sonika nio personer i vänkretsen att ta emot ett ex. Det tionde behåller jag själv förstås.

Te med avec
Det går alldeles utmärkt att dricka svartvinbärslikör till grönt te har jag just konstaterat. Jag har tullat på julklappen för jag tycker den är fylligare i smaken än min egen tillverkning. Fast ”husets” går ju ner den också utan att man kräks.

Status Quo
Jag är fortfarande kvar i 80-talet och låter Status Quo smeka mina öron. Att bandet grundades redan 1962 hade jag ingen aning om, men jag får väl lita på Wikipedia på den här gången. ”In The Army Now” är min favoritlåt. Perfekt att städa till. Den låten strömmade tidvis också ut från öppna balkong­dörrar i Östersund medan jag flyttpackade våren 2007.

2011
Jag har städat bort 2010 i både dator och pärmar. Livet ter sig än så länge lika behagligt och bekymmerslöst som i fjol för min del. Jag kan bara önska att Moder Jord och alla hennes invånare får uppleva större trygghet och frihet under året. Att alla i hela världen får ha det lika bra som jag med andra ord. 🙂

Besiktning
Igår hände det. Jag visste att Mia förr eller senare skulle ”besikta” toaskålen och igår passade hon på medan jag borstade tänderna och stod med ryggen till. Hon blev blöt om framtassarna men tog sig snabbt upp igen och balan­se­rade därefter skickligt på toaringen med baktassarna.

Hon ville tydligen kolla om vattnet gick att dricka. Tur att det var nyspolat. Annars hade hon väl avstått antar jag?

På eftermiddagen hörde jag slickande ljud från diskbänkshållet. Då stod hon med huv’et inne i mikron och åt matrester. En hungrig-jämt-kisse.

Hemtransport
Gårdagens äventyr slutade med att fru grannen kom bärande på henne. Hon hade följt junior hem efter besöket och tyckte tydligen att hon kunde hälsa på inne i grannhuset också när hon ändå var där.

När fru grannen och junior en stund senare var på väg upp till byn tänkte hon göra dom sällskap, men då tog fru grannen tack och lov henne under armen och bar hem henne. Tack för det! Väl nere på marken kom hon glatt springande men så snart hon var inne i verandan tänkte hon vända om och springa ut igen. Då tog hennes rysliga matte ett omilt grepp och bar in henne i köket.

Hon sprattlade med flerdubbelt många tassar än vanligt men fann sig i behandlingen när jag avledde henne med lite go’saker. Sen var det lugnt och då hon gick ut nästa gång var hon tillbaka efter en kort stund som hon brukar.

Just nu ligger hon på bokhyllan med tassarna över kanten och halvsover. Det är snart läggdags för oss. Det betyder busa i sängen, nåt vi båda uppskattar. 😀

Jag har fattat ett klokt beslut igen, haft besök igen, skottat snö igen och avger inga nyårslöften i år heller. Mia har haft en ny dust med sin antagonist.

Klokt beslut
Man kan som bekant inte lita på nån – och i synnerhet inte på datorer. För att gardera mig mot data­förlust på den externa hårddisken som innehåller ett mångårigt filarkiv på 60 GB, har jag idag uppgraderat min Dropbox till 100 GB. Det kostar mig 148 € per år, men det är det värt jämfört med all den vånda och tid jag skulle behöva lägga ner i fall disken lägger av.

Jag tittade på ett par andra alternativ, men kom fram till att det här var den smidigaste och mest prisvärda lösningen. I fortsättningen kommer jag alltid åt filerna så länge jag har en webbläsare och tillgång till internet, helt oavsett vilken dator jag använder.

Herrligt besök
Igår eftermiddag mullrade ”Fården” upp för backen med Filosofen bakom ratten. Det var dags för lite filosoferande över temuggarna.

Som den chevalereske gentleman han är, överräckte han ett blom­paket det första han gjorde. Trots att jag har påpekat att han är lika välkommen tomhänt. I blompaketet hittade jag en bedårande julros som får flytta ut i trädgården så småningom, förutsatt att jag lyckas hålla den vid liv tills tjälen gått ur marken.

Det gick åt en hel del te och syre innan Fården rullade i väg norröver några timmar senare. Vi löste tyvärr inga världsproblem, men var helt eniga om att det finns gott om dom.

Mera snö
Snömängden hade ökat några centimeter under natten så rygg och ben har fått motion idag. Mia satt på trappan och väntade tills jag hade skottat upp stigarna, sen sprang hon gärna fram och undersökte.

För hennes skull skottade jag lite extra, dels fram till avloppstanken och dels ner till sjön. Det verkade hon uppskatta. När jag tänkte ge upp halvvägs ner till sjön, hejade hon på med sitt kuttrande och var lycklig över att få ta en titt i utrymmet under vardagsrummmet igen.

Ny dust
Mia hade fullt upp igår. Hennes favoritantagonist dammsugaren var i farten så hon måste hålla koll på den och se till att den inte tog sig alltför stora friheter.

När den kom i höjd med henne där hon satt på skrivbordet (efter att ha dragit ner högtalarna och brevstället), tyckte hon att den hade gått för långt.

Hennes anfall slutade med att borsten sög fast i bröstet på henne, vilket förstås gjorde henne ändå mer förnär­mad. Jag tror att kampen blev oavgjord trots att hon gjorde sitt bästa för att bita i hjäl den stackars borsten. En riktig spektakelkisse.

Inga nyårslöften
Det tillhör inte mina vanor att avge nyårslöften, alltså blir det inget i år heller. Det enda jag kan tänka mig att lova är att göra mitt bästa för att vara en bra matte och en god medmänniska. Det får räcka.

Jag har haft herrbesök, skickat sista julklapparna, slipper se julskinkan och lyssnar på musik(!). Mia har lärt sig apportera.

Herrbesök
Igår bjöd jag bonuspappan på middag. Han fick mosters juldagsmiddag, dvs kalopsen jag förberedde härom dagen och fruktkräm som efterrätt. Eller kräm var att ta i, det var snarare gröt, men den gick ner utan problem med lite grädde till.

I stället för kaffe efter maten spelade vi två omgångar ”marjas” och vann varsin omgång så det var lämpligt att sluta efter det. Jag kände mig väldigt belåten över att ha besegrat en sån ”korthaj”.

I stället för att diska rätade jag ut ryggen och hade nyss vaknat när det knackade på dörren. In kom skyddslingen som undrade om han hade väckt mig när han såg mig dyka upp från sovrummet. Men så var det ju inte, det hade jag själv lyckats med. Eller nån osynlig varelse som förberedde mig på besöket?

Julklappar i efterskott
Igår kom ersättningsleveransen för dom trasiga ljushållarna och idag kompletterade jag med ett par försenade julklappar som mamma också skulle ha. Jag kunde ha skickat dom tidigare, men tyckte att hon inte skulle behöva gå till posten i nyopererat skick.

För 10 euro extra kunde hon ha sluppit den här gången också, men jag var elak nog att tvinga henne hämta paketet. Vikten låg 200 gram över gränsen för vad hon får bära, max 3 kg, men jag tog risken och hoppas det går bra.

Grisen/Tvillingen ringde häromdagen och meddelade att jag hade ett julkort att hämta ”som inte går att skicka per post” tillade hon. Det betyder att jag har ytterligare en försenad julklapp att hämta och dela ut, men sen ska det väl vara slut på ”klappandet” för i år.

Ajöss till skinkan
Idag knuffade jag in resten av julskinkan i frysen. Nu vill jag inte se den mer i år åtminstone. Om det går som vanligt, hittar jag den nån gång vid påsktid eller till midsommar. Julskinka till nypotatisen på midsommar­afton vore onekligen lite originellt. 😀

Nostalgitripp
CDON.COM erbjöd nyligen Absolute 80’s i 3-CD för 9,95 när man köpte musik till ordinarie pris. Det kunde jag bara inte motstå. 80-talet är utan tvivel det roligaste och händelserikaste årtiondet i mitt liv (hittills) och musiken tar mig tillbaka till ”den ljuva tiden”. Helt otroligt att det redan är 30 år sen – det känns snarare som tio.

Mia apporterar
För att sysselsätta Mia inomhus kastar jag boll, vilket jag tror att jag redan berättat? Hur som helst har hon nu efter diverse berömmande hajat att hon är duktig när hon springer och hämtar bollen. Det är också en signal till att ”nu ska vi leka”.

Hittills har hon gjort det mer sporadiskt, men idag kom hon två gånger efter varandra med bollen i munnen och släppte den framför fötterna på mig. Duktig flicka. Fast det funkar bara när hon har lust förstås. Det är lika roligt när matte måste gå och hämta den.

PS. Att se hennes min när jag dansar till dom gamla go’a låtarna är obetalbart! Hon ser ut som om hon tycker att det har slagit runt för matte fullständigt. 😀 DS.

Jag överväger att bevattna snövallarna, börjar få nog av jultårtor och har förberett juldagsmat. Mia har dödat min mössa och gjort samma tavla som Snuttan.

Läge för bevattning
Den fluffiga snön är mysig på sitt sätt, men tar våldsamt med plats. Mina snövallar är snart så höga att jag inte orkar fylla på dom. Ett par dagars töväder skulle visserligen få snön att sjunka i hop, men medför tyvärr stora nackdelar när det gäller framkomlighet och tyngd på taken.

Konstgjord tö måste ju fungera lika bra kom jag fram till idag. Om jag sprutar varmt vatten på den måste den väl också krympa? Eller det kanske räcker med att pressa i hop den? Tål att fundera på.

Fast det är synd att klaga. Minusgraderna gör väglaget torrt och fint, snön gör dagarna ljusare. Hellre så här än mörkt, halt och blött.

Nej tack till jultårta
Vid det här laget har jag fyllt mitt lystmäte när det gäller jultårtor eller julstjärnor närmare bestämt. Såna fanns aldrig att få tag på i Jämtland så jag har några års förbrukning att ta igen. Fast årets mått börjar nu bli rågat, förtjusningen har avtagit högst markant.

Juldagsmat
Så länge moster levde bestod juldagens middag av kalops och kräm på torkad frukt som efterrätt. Det har jag förberett för morgondagen. Dess värre hade jag köpt ”karjalan paisti” i stället för kalops såg jag när jag tog fram förpackningen, men det får duga. Med ”kalopskryddor” blir det säkert bra.

Enkelt byte
Mia bestämde sig för att avliva min skinnmössa idag när den föll på golvet. Hon tog mössan mellan käkarna och travade med hög nacke i väg med sitt lättjagade byte och avlivade det med några kraftiga skakningar på huv’et. Matte fnissade försynt.

Felbedömning
Min shoppingkasse har fyra handtag, två korta och två långa. När den var tömd efter dagens uppköp blev den ett perfekt gömställe för Mia. Närmaste vägen ut var att sticka huv’et genom ett av dom korta handtagen, precis som Snuttan gjorde.

Hon såg synnerligen konfunderad ut när hon upptäckte att kassen följde med då hon försökte krypa ut. Handtaget låg runt bröstkorgen på henne. Möjligen hade hon ålat sig igenom, men jag förekom henne genom att lirka handtaget över huv’et så hon kunde ta sig ut obehindrat.

Den lilla fadäsen skrämde henne inte alls, efter en stund var hon tillbaka inne i kassen och satt och lurpassade på mig när jag gick förbi. En tuff kisse.

Jag ska om möjligt undvika ensamma julmiddagar och har anlitat en kundtjänst. Mia jagar inomhus och testar mina gränser.

Solomiddag
Enda fördelen med att äta julmiddag ensam är att det blir föredömligt lite disk. Men fy sjutton va’ tråkigt! Dessutom var jag irriterad på skinkan.

Den låg insvept i nät eftersom den var benfri. Enligt all tidigare erfarenhet och anvisningarna på förpackningen skulle nätet tas bort först när skinkan var färdigstekt. Jag tror jag slet, klippte, skar och drog i en kvart. När jag äntligen hade lyckats få bort det f—e nätet hade säkert flera hundra gram kött följt med till min stora förtret. Skinkan såg ut som en nysnaggad rekryt.

Möjligen var det mitt fel? Jag varken vände eller öste sky över den under tiden den låg i ugnen. Men det oaktat har jag aldrig varit med om maken… Jag har god lust att lägga nät och köttrester i ett kuvert och skicka dom till HK med en syrlig kommentar.

Smaken var det däremot inget fel på, men som vanligt var det dåligt med fettstrimmor så den blev ganska torr. Fast det är I-landsproblem. Jag blev mätt och det var ju huvudsaken.

Lögn
Jag tror bestämt att jag har sagt till fler att jag är van att fira julafton på egen hand. Det stämmer nu inte alls har jag kommit på! Det har på sin höjd hänt nån enstaka gång för länge sen och i så fall beroende på att jag inte hade råd att bekosta resan till Udden.

Föredömlig tjänstgöring
Efter den tråkiga middagen tänkte jag se på TV, men upptäckte att digiboxen inte gick i gång. Efter att ha prövat ett antal åtgärder var jag tvungen att bita i det sura äpplet. Den glimtade till men dog efter ett par sekunder.

Jag kastade mig direkt över Canal Digitals felanmälan på nätet kl 17.52 och fick svaret att dom skulle återkomma inom 48 timmar. Redan igår kl 11.29 fick jag svar. Av min felbeskrivning drog dom slut­satsen att det är fel på strömadaptern och skulle skicka en ny.

Utmärkt kundservice! För att klargöra vart dom ska skicka  adaptern ringde jag också upp och fick faktiskt efter ett antal val + fyrkant prata med en livs levande människa. Helt otroligt.

Livad juldagsbörjan
Först trodde jag Mia bara lekte. Hon pillade upp mattan framför diskbänken och sprang fram och tillbaka. Plötsligt dök en fyrbent liten ulltott upp framför nosen på henne. Hon jagade på fullaste allvar. En musunge av allt att döma.

Efter ett litet tag försvann båda två in i sovrummet och en stund senare kom Mia ensam tillbaka in i köket. Antingen fick hon tag i den och slukade den eller så tappade hon bort den? Troligen det senare eftersom jakten tog slut så plötsligt.

Gränstest
Igår ställde jag fram middagsmaten på diskbänken medan jag kokade potatis. Dofterna lockade Mia att undersöka närmare. Det räckte inte med nosen utan hon tog till tungan så hon fick en första varning, men gav sig inte.

För att förhindra fortsatt åtkomst ställde jag en tallrik över kärlet som var öppet. Den petade hon undan, vilket resulterade i att hon blev nerlyftad i nackskinnet följt av mitt fräsande. Hon tittade förnärmat på mig och försvann utom synhåll.

Men hon gav sig ändå inte. En stund senare var hon tillbaka för ett nytt försök så snart hon trodde att jag inte såg henne. Mitt ljudliga nej stoppade henne den här gången men hon satt ändå kvar och försökte se oskyldig ut.

Efter ytterligare ett par ronder avgick jag med segern. Åtminstone den här gången. Det verkar som om hon äntligen börjar fatta att nej är nej och att följden av olydnad blir obehag. Men det kommer naturligtvis många fler tester innan vi har etablerat gränserna.

Gårdagens besök blev synnerligen dramatiskt och min profilbild har fått kommentarer. Julfreden är utlyst, skinkan är i ugnen och jag är redan inne på tionde snapsen ;). Mia gillar julblommorna och önskar alla God Jul.

Dramatiskt
När mitt besök kom in genom dörren med en julblomma igår kväll, fick jag höra att färdmedlet låg på sidan i kröken nedanför ”min” backe. Först trodde jag det var ett dåligt skämt, men såg på besökarens ansikts­uttryck att det var blodigt allvar.

Efter ytterligare detaljer framgick att här krävdes traktorstyrka och en skicklig bärgare. Närmast till hands låg vår eminente snöröjare. Han lät lite undrande när jag ringde och frågade om han var intresserad av ett extra uppdrag på kvällskvisten, men lovade dyka upp när han hörde vad det gällde.

Så småningom stod bilen på rätt köl igen och tryggt parkerad med nosen i färdriktningen. Traktor­ägaren tackade nej till varmt te, han var på väg i bastun sa han, men ”trafikanten” och jag gick in och lät teet värma oss. Slutet gott, allting gott. Ett besök jag säkert minns så länge jag lever.

Ny profilbild
En av mina före detta kolleger bytte nyligen sin profilbild på Facebook till en yngre variant. Det inspi­re­rade mig att också byta.

Bilden är tagen i skolan i början på 70-talet av min klasskamrat. Varför det står en trea i vänstra hörnet vet jag inte? Jag kanske kandiderade till elevkåren eller nåt? Men efter­som tre råkar vara mitt lyckotal har det fått sitta kvar och följa med i skanningen.

Nyss nämnda kollega gjorde följande kommentar: ”Håller med Thomas – hade jag bara varit 10 år äldre så hade du inte fått vara ifred. Du va ju en kalaspingla innan du blev ”kärring” 🙂 ”

Ett sånt uttalande gläder förstås en ”kärring”. Dessutom är det helt riskfritt för den som ger komplimangen. Clabbe är också en Drake, vilket förklarar saken.

Julfred
Att traditionen med att utlysa julfred är så gammal hade jag ingen aning om! Alltid lär man sig nåt nytt. Men jag ska ärligt erkänna att jag inte lyssnade på den i år heller. Just då bar jag in ved och blev överraskad med ytterligare en julblomma som levererades av Oxen/Tvillingen personligen.

Snart julmiddag
Om ett par timmar tror jag skinkan är klar. Några snapsar har jag inte gett mig på, det skrev jag bara för att locka läsare :D. Men en liten apéritif och en lätt förrätt har slunkit ner. Innan skinkan är klar hinner jag säkert med en till av vardera sorten.

Ah! Julblommor
Mia tycker det är finfint med julblommor. Hon har redan krafsat ur mossa från den vackra korgen jag fick av fru grannen och försökt bita i amaryllisen jag fick igår. Än så länge har hon inte upptäckt dagens tillskott, men det är bara en tidsfråga.

Vädret har blivit svalare, fru grannen och jag har haft tvättdag och medlemstidningen har gjort nytta. En annons har fått mig att skratta. Mia har mött en moppe och frusit om tassarna.

Svalare
I morse var det friskt på Udden. Både inne och ute: -26 visade termometern halv nio. Luftvärme­pumpen tyckte det var för kallt, så jag kopplade på elementen och tände upp i köksspisen.

Jag saknar inte längre vintrarna i Östersund… Där hade dom minus 29 idag enligt väderkartan och än värre kl 23 lokal tid som synes. Snömäng­den lämnar heller inget övrigt att önska.

Tvättdag
Medan tvättmaskinen jobbade passade jag på att gå med julklappar till herr och fru grannen. Mattorna låg ute på förstukvisten när jag kom fram så jag förstod att jag hade prickat in städdagen (igen). När jag sa att jag inte skulle stanna länge för att jag hade tvättmaskinen i gång, replikerade fru grannen att hon var inne på sin tredje maskin för dagen. Där bräckte hon mig minsann.

Men trots pågående städning och tvätt hade hon tid att bjuda på kaffe med tilltugg som jag utan större protester lät mig övertalas till. Det kändes som om det var länge sen jag hade hälsat på.

Nyttig medlemstidning
Som medlem i Företagarna får jag med jämna mellanrum den nationella (finska) medlemstidningen. För en gångs skull har jag haft nytta av den. Den är storleksmässigt perfekt att lägga under vedbärarna för att slippa skräp på mattan när jag skall lägga in veden i vedlådan.

(Inramningen i rött har jag gjort)

Rolig annons
En högst seriös annons kan bli riktigt rolig när man tror att det går att översätta ordagrant från finska till svenska. En annons för fyrverkeripjäser i dagens Annonsblad gav mig ett gott skratt idag.

Vad ”rand anmärkningar” är kan jag inte ens gissa mig till? Att man undantar försäljning av berusade, minderåriga och tölpar i övrigt har jag däremot full förståelse för. Undrar vem som säljer såna? 😀

Trångt i skogen
När jag skulle gå till ”grannas” gjorde Mia gärna sällskap när hon såg att jag gick förbi Silverpilen och upp i skogen med mina plastkassar. Nästan framme vid soptunnan mötte vi två unga herrar på en minimoppe. Direkt när Mia upptäckte det mötande fordonet vände hon på klacken och försvann som en oljad blixt hemåt igen.

Stackars Mia, hon hade verkligen otur… Antalet mötande fordon på skogsstigen kan röra sig om högst ett per kvartal i snitt.

När jag hade slängt soppåsen vände jag också hemåt under tiden som jag lockade och ropade, men nån Mia syntes inte till förrän jag kom ner till tomtgränsen. Då kom hon skuttande och talade om att det här var minsann det värsta hon varit med om på länge. Jag kunde bara hålla med.

Kallt om tassarna
Nytt försök. Nu tog vi genvägen över sommargrannens tomt i fall skogsstigen hade avskräckt henne. Herr grannen har röjt snön fram till trappan så det gick bra att ta sig fram. Sen blev det värre. Jag följde ett igensnöat spår, men snön gick ändå nästan upp till till knäna.

Jag gjorde mitt bästa för att Mia skulle kunna gå i mina spår, men halvvägs protesterade hon och tyckte det blev nog så kallt om tassarna i den lösa och djupa snön. Mitt pockande övertygade henne ändå om att fortsätta. Efter ytterligare ett par protester var vi lyckligt framme.

Att gå hem samma väg lockade henne inte alls. Hon gick längs husväggen där det var minst snö så länge hon kunde, men satte sig och jamade bedjande när jag försvann ur sikte. Så då vände jag förstås om och tog stora vägen och skogsstigen i stället. Det tyckte hon var utmärkt och såg inte ett dugg orolig ut.

En riktig fjantmatte är jag. Men det är ju inget nytt. 😀