Dagens mål är ouppnått och tiden har stannat. Mia är pyroman.

Orealistiskt mål
Målet för dagen var att gå upp till soptunnan med soppåsarna. För att kunna göra det, måste jag först ta mig in i vedlidret för att hämta soppåsarna jag ställt in där. Det skulle kräva nån timmes snöskottning så jag beslöt att utnyttja ljuset och i stället gå upp med julpyntet på vinden och ta ner ytterligare ett par vinterjackor.

När jag efter diverse ytterligare pyssel klädde på mig och gick ut hade det börjat snöa. I den friska vinden kändes snöflingorna som nålstick i ansiktet. Lusten att skotta mig fram till vedlidret försvann i ett huj. Jag nöjde mig med att skotta stigarna jag behöver använda och gick in tillbaka.

Ovanlig tystnad
Efter en stund tyckte jag det var tystare än vanligt i huset. Väggklockan hade stannat. Alla försök att lura i gång den igen har varit förgäves.

Nån gång i mitten på 80-talet hade jag med den till Göteborg för att få den fixad av samma orsak. En av mina dåvarande kolleger var urmakare. Han konstaterade att kugghjulet var slitet och kunde inte garantera hur länge den skulle gå. Nu är det alltså sluttickat.

Men jag ger mig inte. Det måste ju gå att göra ett nytt kugghjul eller möjligen slipa om det? Jag är beredd att göra nästan vad som helst bara klockan kommer i gång igen. För mig är den en självklar del av huset och har funnits mycket längre än jag, så den kan säkert överleva mig bara den får lite hand­räckning.

Pyroman-Mia
Igår hade jag plockat i hop alla julgrejer och lagt dom på köksbordet. I en av ljusstakarna var ljusen halvbrända så jag tände dom för att ”tömma” den. Som tur var satt jag vid datorn och hörde den dova dunsen när den ramlade.

Mia hade passat på att ta en närmare titt på lågorna som fladdrade och puttade antagligen till staken med tassen. Jag skrek NEEEJJJ som en galning, rusade fram till bordet och ställde upp ljusstaken där ljusen fortfarande brann, men skägget på en tomte hade redan fattat eld. Mia tittade storögt på. Pyromaner brukar ju gilla att se vad dom åstadkommit.

Jag lyckades blåsa ut elden på tomten medan jag sprang till diskbänken med den, så nåt vatten behövdes inte. Lyckligtvis klarade sig skägget bättre än jag befarade. Tovad ull är av allt att döma rätt eldtålig eller så var den preparerad på nåt sätt.

Efter den incidenten var Mia riktigt billig ett tag. Mina bannor fick henne att gå in och lägga sig i sovrummet. När jag efter en stund gick in för att bli sams med henne, vände hon sig bort när jag försökte stryka henne över kinden.

Antingen kände hon sig osäker på att hon var förlåten eller så var hon förnärmad över mitt utbrott. Så småningom blev vi ändå sams igen. Hon kom som vanligt och la sig i min famn när jag satt framför TVn.

I kväll visas filmen ”Stealth” som handlar om jaktplan. Den kunde lika gärna handla om det kroppsliga förfallet som kommer smygande. Östrogenbrist och stigande ålder medför en hel del fysiska föränd­ringar. Dom flesta till de sämre.

Östrogenbrist
Testosteronet har tagit över i min kropp. Hjässan börjar bli tunnhårig medan näshår och ”ben­värmare” frodas. Än så länge har jag klarat mig från behåring på bröstet och i öronen, men rätt vad det är kommer väl det också.

Ålderstecken
Allt hull som tidigare var fast börjar sagga och huden tappar spänsten. Kroppsformen ändrar utseende och kräver ”ledia plagg”. Det som tidigare satt på höfterna samlar sig nu runt magen, läpparna har blivit tunna och blodfattiga, inramade av ett ökande antal rynkor.

Att sova på samma sida för länge ger påsar under ögonen och eventuella veck på örngottet lämnar avtryck som sitter kvar i ansiktet en halv dag. Händerna blir prickiga av pigmentfläckar och ådrorna får inte längre plats under huden.

Krafter och energi avtar. Allt börjar kännas tyngre och besvärligare att hantera. Skottkärran kan inte längre fyllas med råge och uppförsbackarna blir brantare för varje år.

Att slarva med sömnen eller vaka en hel natt känns i flera dar efteråt. Reflexerna blir sämre och allting tar längre tid att uträtta. Närminnet försämras (ytterligare) och avståndet mellan nervtrådarna verkar bli längre. Kroppsdelar man aldrig har känt av tidigare skickar plötsligt smärtsignaler och lederna är inte längre lika smidiga som förr.

Till tröst
Jag tröstar mig med att jag delar förfallet med mina åldrande medmänniskor och att det trots allt bara gäller mitt ”skal”. Inuti känner jag mig fortfarande ungdomlig och vital. Jag blir bara klokare(?) och mer erfaren för varje dag som går medan mitt yttre förfaller.

Det är inte längre nån som är ute efter min kropp. Jag kan helt lita på att jag har andra kvalitéer som gör mig intressant eller tilltalande i fall bekantskapskretsen utökas.

Jag har ägnat mig åt dagsrutinen, idkat samåkning och konstaterar att vårt lokala bageri har sinne för humor. Mia klagar på serveringen.

Dagens rutin
Snöskottning tillhör numera den dagliga rutinen. Idag var inget undantag även om snötäcket var ganska blygsamt så jag slapp skavsår på knäna. Min snöröjningsteknik innebär nämligen att jag skjuter på snösläden med ett knä för att få upp snön på vallen. Eftersom Silverpilen skulle luftas fick den också en ”avhyvling”.

Vår snöröjare är fortsatt guld värd. Dels hade han redan varit i gång med snöslungan och dels har han sett till att jag har ett par lämpliga ställen för mitt ”snöavfall”. Den omtänk­sam­heten uppskattar jag storligen.

Samåkning
I samma ögonblick som jag stoppade ner handen i fickan för att ta fram bilnyckeln för att stoppa den i tändningslåset ringde ”händige släktingen” och undrade om jag redan var på väg eller om han fick bjuda på skjuts? Det kallar jag perfekt tajming!

Han hade också ett par ärenden att uträtta i kommunens norra del och när vi hade stämt av respektive ställe vi skulle till, visade det sig att flertalet var gemensamma. Jag satt kvar i Silverpilen tills han dök upp för att inte störa Mia. Jag hade redan låst in henne och ville inte göra om proceduren eftersom hon ogillar att bli instängd.

Andra stoppet var gemensamt, vi skulle båda till Zas Data. Jag för att lämna den stationära datorn för överenskommen om- och tillbyggnad och släktingen för att hämta en bärbar som varit inne på felsökning.

Möjligen redan i morgon har jag en ”upphottad” dator. Nytt moderkort med inbyggd grafik, en ny, snabbare 64-bits processor, dubblerad minneskapacitet (8 GB) och ytterligare en inbyggd hårddisk på 1,5 TB. I och med utbyten och tillägg räknas datorn som ny och har tre års garanti igen (som jag skrev om redan den 10.12.2010). Håret kommer antagligen att fladdra när jag sätter mig bakom tangent­bordet. 😀

Drygt ett par timmar senare var alla våra ärenden uträttade. För min vänlige och hjälpsamma chaufför blev det tyvärr en del väntetid eftersom jag behövde storhandla. Det har jag inte gjort sen före jul, så det mesta började tryta. Men han klagade inte, varken när jag kallade honom ”slav” eller när jag bad honom stanna på ett par extra ställen. Det är alltså inte att undra på att han tillhör mina favoritkillar!

Brödhumor
I brödhyllan på S-Market hittade jag ett par produkter från öns lokala bageri. Ofta lite för söta för min smak, men idag kunde jag inte låta bli att köpa en limpa bara tack vare namnet… CORNY heter brödet.

Namnet tyder på en stor dos humor hos bagaren. Dessutom är brödet jättegott, jag har snart satt i mig en fjärdedels limpa. Jag ser framför mig en internationell reklamkampanj som förmodligen skulle öka försäljningen markant: ”Eat Corny, Get Horny”. 😀

Snålt med mat
Mia tycker av allt att döma att jag är för snål med maten. Trots en extra portion på kvällskvisten lät hon sig väl smaka av min uppvärmda laxfrestelse medan jag vände ryggen till.

Hon fortsätter också med vanan att skaka brödpåsen när hon är sugen. Hon har lärt sig att hon då får en liten brödskiva att tugga på. Sen går hon och dricker ur ”slaskvattenfatet”. Knäpp kisse.

Jag tar mig obehindrat ut och in igen, ska sluta med vedeldning ett tag, har fått bonustid och missat en uppsägning. Mia gillar ÅU.

Muskelkraft
Sen i förrgår är alla snöhinder undanröjda vid entrén och taken är snöfria, bortsett från det som har tillkommit sen dess. Det krävde både kvinnliga och manliga muskelkrafter, lövkratta(!), ett par snöskyfflar och en jordspade.

Dom manliga muskelkrafterna stod ”händige släktingen” för genom att förbarma sig över mina högar och svåråtkomliga snölass som envisades med att hålla sig fast på taket. Tusen tack än en gång!

Lövkrattan kom till användning som snöraka och jordspaden visade sig vara lagom vass för att få grepp om snölassen som dessutom blev mindre och lättare att slänga i väg. Den kallas därför ”kom­mu­­nal­arbetarspade” i fortsättningen. 😀

Slut på vedeldning
Det blir ingen mer vedeldning på ett tag bestämde jag idag. Dom snöfria taken inkluderar nämligen uthuset där all den nerrasade snön ligger orörd och blockerar ingången till vedlidret.

Hårt packad blötsnö som har frusit i hop är som bekant inte det lättaste att handskas med. Men så småningom tar jag  i tu med den också när jag känner för utmaningen.

Bonustid
Mina tisdagkvällar är obokade fem veckor framåt. Det visade sig att skolan där jag skulle hålla till med kvällskursen också hade bytt till Linux nyligen. Eftersom kursen omfattade datorhantering i Windows-miljö, måste den tyvärr ställas in. Det innebär att kursen i Publisher med start V06 inte heller blir av om det inte sker ett mirakel.

Inte hedervärt
Under mitt vuxna liv har jag både lusläst och författat en ansenlig mängd avtal. Tydligen har jag legat av mig på senare år. Jag visste att hyreskontraktet på datorn upphör den 1.2.2011 men hade inte kollat uppsägningstid och -villkor.

Till min bestörtning förlängs hyresavtalet automatiskt i 12 månader om det inte sägs upp sex (6) månader före förfallodagen. Just så. Det kunde jag väl ha kollat långt tidigare eller redan när det tecknades, men inte. Lättförtjänta pengar för finansbolaget.

Om man var det minsta serviceminded eller kundinriktad skulle man i god tid, dvs minst åtta månader innan slutdatum, påminna om att avtalet upphör och erbjuda kunden möjlighet att förlänga eller säga upp.

Tyvärr har jag också medverkat till kutymen med automatisk förlängning… Givetvis med baktanken att kunden ska missa uppsägningstiden. Nu får jag själv smaka på den beska medicinen.

Jag har ändå gjort ett krampaktigt försök att slippa förlängningen, men förväntar mig inte att det lyckas. Avtalsvillkor är till för att läsas och är helt och hållet kundens ansvar. Järnspikar. Där ryker ett antal hundralappar alldeles i onödan.

Skön tidning
Idag använde Mia ett nytt knep för att få uppmärksamhet. Just den delen jag ville läsa i dagens ÅU täcktes plötsligt av en utsträckt kattkropp. Knepet fungerade alldeles förträffligt kan jag meddela.

I stället för att bli arg, kunde jag inte låta bli att skratta och kela med henne, vilket förstås var hennes avsikt. 🙂

Igår eftermiddag var taket befriat från snö. Några timmar senare såg ingången ut så här. Men med hjälpsamt bidrag från manliga muskler är taket snöfritt igen.

Jag avskyr inte längre töväder. Jag hatar det!

Igår trodde jag det var jordbävning, jag avskyr töväder och har övervunnit min feghet. Mia är en linslus och besöker grannen.

Jordbävning?
Mia sov på soffan och jag satt nersjunken i TV-fåtöljen i vardagsrummet då vi hörde ett krasande ljud och en kraftig duns som fick huset att skälva till. Min första tanke var ”hur kan det vara jordbävning här?” innan jag kom på anledningen till ljuden. Snön hade rasat från taket.

Den blöta nederbörden och plusgraderna hade fått snömassorna att röra på sig. Halv tre i natt vaknade vi abrupt av en repris.

Fy för tö!
Idag när jag drog upp rullgardinen hade det fina vintervädret förbytts i blask och moddig sörja. Usch och fy, jag avskyr töväder! Jag insåg direkt vad dagens uppgift skulle bli.

Operation rädda taket
Om uttrycket ”den som sover syndar icke” stämmer, vilken relevans har då uttrycket ”sent vaknar syndaren”? Om jag hade varit lite förutseende, hade jag naturligtvis skottat bort snön från taket ovanför trappan så länge den var lätthanterlig. Men som vanligt väntar jag tills den blir blöt och tung och får slita därefter.

Å andra sidan har taket klarat sig under alla de vintrar jag inte har bott här… Mer än tio år. Så egentligen kunde jag ha låtit bli. Men jag hämtade stegen och segade mig försiktigt upp. Jag gillar att  flyga men att gå upp ett par meter ovanför marken får mina nackhår att resa sig.

Om jag hade haft den snöskyffel jag tänkt köpa, hade arbetet varit betydligt enklare. Den nuvarande är gräsligt tung att hantera. Speciellt med en hand. Feg som jag är, måste jag hålla i stegen med den andra. Dessutom fastnar snön trots att bladet är av aluminium?

Under tiden jag svettades och blötte ner kläderna hade jag fått ett suveränt tips av Råttan/Väduren via Facebook. Med en ”snow cutter” går jobbet som en dans.

Men jag känner mig ändå tveksam till att lägga ut ca 390 € + frakt för nåt jag använder högst ett par gånger per år och på en så liten yta som det handlar om. Ett teleskopskaft har jag redan, så jag borde kunna konstruera en egen lösning med snöskäraren som förlaga.

Linslus
Mia poserar lika villigt framför kameran som Snuttan gjorde. Idag fick jag för mig att jag skulle ta en bild på henne när jag har henne i famn. För att få en bild på hennes ansikte ställde jag mig framför badrumsspegeln.

Det lyckades så där. Hon tryckte en baktass i ansiktet på mig och ville prompt snusa på kameran. Det blev en lustigare-än-vanligt-bild.

Följa John
Herr grannen junior var på besök för en stund sen. Och precis som förra gången, följde Mia med honom när han gick hem. Fru grannen meddelade nyss att dom har ”fint besök”. Återstår att se om hon kommer hem tillbaka på egen hand eller om jag måste hämta henne?

Epilog: Jag bestämde mig för att gå ut och kolla var hon höll till och mötte henne i skogsbrynet, uppenbarligen på väg hem. Hon ”pratade” hela vägen in i köket och ligger nu och spinner i min famn. 🙂

Jag fick tidningen men hittade inga intressanta nyheter. Udden ligger tyst och stilla som vanligt. 🙂

Jag är nytränad, saknar en pläd och förstår varför bilderna inte har optimal upplösning. Mia har hälsat på en kinesisk filosof och hittat surrogatföda.

Nytt träningspass
Eftersom alla vindar utom dom nordliga drabbar Udden, var jag inte ett dugg förvånad när jag gick ut idag. Det kunde förstås ha varit ändå värre, men snödrivorna räckte gott till.

Efter drygt två timmar går det att ta sig fram igen. Fast inte överallt. Min ambitionsnivå har sjunkit. Stigen ner till stranden och avloppstanken är oskottade, dessutom har stigen till dasset och vattenpumpen blivit hälften smalare.

Jag fattar inte riktigt varför jag skottar så djupt? Gräset måste kanske inte synas… Men det går av bara farten och hänger antagligen i hop med mitt behov av noggrannhet. För dumt huv’e får kroppen lida. Ett drygt träningspass som jag både känner i kroppen och ser resultatet av. Bra kombination.

Var är min pläd?
För ett par dar sen beslöt jag byta ut överkastet jag har haft på korgstolen mot den ljusgrön-rutiga pläden jag äger, men den är helt omöjlig att hitta! Jag fattar inte var jag har gjort av den?

Jag har för all del flera att välja på så det är ingen katastrof, men jag blir irriterad när jag inte kan komma på var jag har lagt den. Hur som helst hittade jag en annan som passar hyfsat. Det är ju det där med färger, dom ska helst harmoniera med varandra.

Högre ppi
Idag kom jag på varför bilderna inte hade optimal upplösning. Min skanner är inställd på 200 ppi (pixels per inch). Det räcker gott för vardagsutskrift och skärm, men är för snålt för fyrfärgstryck.

Beroende på vilket linjerastervärde skrivaren/tryckpressen har, bör skannerinställningen ökas till 300 eller 360 ppi för att få bra kvalitet på bilden. Det borde väl jag veta som undervisar i bildbehandling kan man tycka. 😉

Jag borde förstås ha tänkt på att kolla det innan jag började skanna, men det är så dags nu. Till mammas julklapp använde jag ju bilder direkt från kameran så där var det inga problem. Med kameran inställd på 5 MP (megapixel) klarar man gott och väl fyrfärgstryck om inte bilden ska förstoras alltför mycket.

Nu har jag skapat en ny genväg i skannerinställningarna för bildinläsning med upplösningen 300 ppi och högre bitdjup. ”Högre bitdjup” är i sig luddigt, antingen är det 16 eller 24 på den här skannern förmodar jag, men det räcker till för miljontals färger. Fler än så behövs inte, ögat kan ändå inte uppfatta dom.

Ny bekant
Medan jag satt i vardagsrummet och fortsatte rota i gamla fotografier igår kväll, roade Mia sig på egen hand. Plötsligt hajade jag till av ett konstigt ljud och såg till min förskräckelse två tassar uppe på dörren till vardagsrummet och dörren som rörde sig. Det var akut risk för klämda tassar igen så jag rusade upp och stoppade dörren.

Men Mia hade redan förflyttat sig till säkert ställe. Uppe på väggskåpet som finns bakom dörren när den står öppen. Där bekantade hon sig med en av mina kinesiska filosofer som står ovanpå skåpet.

Surrogatföda
Jag lät henne hållas och gick tillbaka in i vardagsrummet. Efter en kort stund hörde jag ett nytt ljud, ministenar som ramlade ner på skänken. Jag fattade genast vad det innebar.

På skåpet står ett snapsglas fyllt med stora sandkorn/ministenar som jag har plockat på nån sandstrand utomlands för länge sen och i sandkornen har jag stoppat ner fjädrar från ett antal fåglar. Dom ville Mia gärna äta upp.

Får man ingen levande fågel får man nöja sig med fjädrar förstår jag att hon resonerade. Möjligen finns doften av fåglarna kvar så hon lät sig lockas därför? Det blev ett abrupt slut på den måltiden kan jag tala om.

Mia tittade högst förvånat på mig när jag bannade henne. Det är inte utan att jag förstår henne. Stackars kisse, hur ska hon kunna veta att människor använder fjädrar som prydnad?

Udden håller på att blåsa bort, jag har fått en fiffig julklapp, pillat på nya grejer och skickat beställningen. Mia har prövat nytt kamouflage.

Vindmätarmodell efter Tigern/Lejonet

Friska fläktar
Snön yr utanför väggarna och gardinerna fladdrar i vardagsrummet. Enligt MI är det sydostlig vind och 12 m/s i byarna vilket bekräftas av min vindmätare.

Enligt prognosen den 4.1 skulle vi ha 0 till -2 grader under dagen, men på Udden har det stadigt varit minugrader, enligt den senaste mätningen kl 17.56 är det -5,4. Tja, det kan inte bli rätt jämt.

En sak är i alla fall positiv. Jämfört med förra veckan har dagens längd ökat med nio minuter. Den här veckan är dagens längd 6 timmar och 8 minuter. Snart är det vår. 😀

Bildkälla: http://florderecetas.com

Fiffig julklapp
Igår fick jag min sista julklapp. Grisen/Tvillingen överräckte den då jag grattade henne till den nya tillvaron som ”friherrinna” för att citera mamma. Paketet innehöll recept och alla ingredienser utom äggen till en brownie.

Till och med jag borde klara av att baka en sån. Fiffig julklapp för oss som varken är husliga eller hemliga.

Mysigt pillande
På vägen hem från macken åkte jag som avtalat in hos en kund som behövde hjälp att få i gång sin nyinköpta bärbara dator och en del programvara installerad.

Visst är det jättemysigt att få pilla på nya grejer? Att dra av och känna doften av ny plast och vara den första någonsin som trycker på tangenterna… Jag är nog lite pervers.

Fast inte fullt lika pervers som en kille jag träffade ”i tjänsten” en gång i Östersund. Han ville utbilda sig till nätverkstekniker med motiveringen att han gillade lukten av kablar. Den motiveringen har jag aldrig hört, varken tidigare eller senare.

Inte optimalt
Idag har jag skickat beställningen på ”MoF i ett nötskal” till Ifolor. När jag skulle ladda upp bilderna fick jag meddelande om att 84 av bilderna inte hade optimal upplösning… Dom som är tagna med mobilkamera kan jag förstå, men dom jag har skannat (i 200 ppi) borde räcka till tycker jag med tanke att boken har formatet liggande A5.

Alla bilder har också fått ”Upplösning OK” på sig i redigeringsläget så frågan är vad dom menar med inte optimal upplösning? Blir tryckalstret oskarpt eller blir det pixelerat? Förmodligen det förstnämnda. Hmmm, det lär visa sig när jag får leverans.

Nytt kamouflage
Mia gillar inte blåsten och yrsnön. Den lilla stund jag trotsade busvädret idag, satt hon mest hopkurad på trappan och iakttog mig på avstånd. Då var det roligare att busa inomhus och testa en typ av kamouflage.

När råttorna är borta, dansar katten på bordet.