Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

15.3 – Lärdom

Igår lärde jag ut bildkorrigering och blev överraskad igen. Idag har jag lärt Mia åka spark.

I tjänst
Igår kväll gjorde jag mig förtjänt av min lön igen. Hoppas jag? Deltagarna verkade i alla fall glada och nöjda då dom gick hem. Temat för kvällen var bildkorrigering.

Två av dom tre herrarna i gruppen hade annat för sig. En kokade ärtsoppa(!) fick vi veta och den andra befann sig i Lappland. Men vi klarade oss utmärkt utan dom. 😀

Oväntat möte
Mia fick stanna inne medan jag åkte på kurs. Det kändes tryggast (för mig). Eftersom det inte var så kallt, nöjde jag mig med att stänga den yttre köksdörren (jag har dubbla dörrar).

Prick kl 21 var jag tillbaka på hemparkeringen. Vips var Mia vid mina fötter och strök sig mot benen medan hon ljudligt hälsade mig välkommen hem. Men?! Nu igen. Jag hade ju stängt in henne??

Hur hon får upp dörren är en gåta? Antingen har hon lärt sig trycka ner handtaget, vilket jag betvivlar, eller så hade jag inte stängt dörren ordentligt så hon kunde putta upp den med nosen.

Frågan är i vilket skede hon öppnade den? Först när hon hörde mig komma eller långt tidigare? Köket kändes inte kallt, men termostaten på värmepump och element såg förstås till att det hölls varmt. Ytterligare ett tillfälle när jag önskar att vi hade ett gemensamt språk.

Sparklära
I morse lyste solen inbjudande men tyvärr ångrade den sig innan jag hann ut. Ändå var jag ovan­ligt tidig – påklädd och redo redan kl 12.07.

Senaste dagarnas töande och nattens minusgrader hade skapat sparkföre på isen. Det har vi inte varit bortskämda med i övrigt den här vintern. Snart håller inte isen längre så om jag skulle ut och sparka borde jag passa på nu kom jag fram till.

Jag fick också den lysande idén att jag skulle lära Mia åka spark, dvs sitta i korgen medan jag sparka­de. För att hon skulle ha det bekvämt la jag en flerdubbelvikt, mjuk halsduk i botten på korgen.

Hon accepterade att bli lyftad ner i korgen och stod still i ungefär fem sekunder, sen körde jag över frusen snö som knastrade, vilket fick henne att hoppa bort. Jag prövade inte fler gången, hon fick springa efter och bredvid som hon ville i stället.

Egentligen hade jag tänkt ta en längre tur, men fick ”hjärtsnörp” när jag såg hur hon halkade fram för att hinna i fatt mig, så jag vände om. I stället gjorde vi sällskap till den östra grannudden och ut­forska­de den tillsammans. Ett tag var hon på väg upp mot herr och fru grannens hus, men då jag nekade kom hon snällt tillbaka.

När jag så småningom sa att vi skulle åka hem igen och hon såg att jag vände sparken mot hem­bryg­gan fick hon så bråttom att hon halkade omkull. Egen härd är guld värd. 🙂 Efter den lilla utflykten och alla nya dofter sov hon gott i ett par timmar.

av

12.3 – Flaggdag och påfyllning

Jag har flaggat, fått blommig post, fyllt på förråden, skjutit upp ett borde (igen) och ätit engelsk frukost till middag.

Flaggdag
Den 12 mars hissas Republiken Jämtlands flagga. Det hade jag glömt om inte en av mina (otaliga) före detta kolleger hade flaggat för dagen på ”Järalausboka” (Facebook).

Jag är förmodligen den enda i Finland som hissar den flaggan? Och dom enda som har sett den under dagen är Mia och jag misstänker jag. 😀 Men det är ju tanken som räknas.

Blommig post
I regel är värdebeskeden från pensionsbolagen strikta och rätt tråkiga. Jag blev därför oerhört för­vånad över beskedet jag fick från SPP i dagens post. Baksidan av kuvertet skvallrade på sätt och vis om vad som komma skulle. En död, tillplattad insekt prydde det.

När jag sprättade upp kuvertet och drog ut innehållet höll jag ett blommigt värdebesked i min hand! På medföljande sidor fanns också blommor och små glada ugglor som förklarade pensionssystemet.

Undrar hur mycket extra dom finesserna kostar? Säkerligen är jag med och betalar dom. Nä, nu ska jag inte vara negativ, det var faktiskt riktigt uppiggande med ett annorlunda besked. 🙂

Påfyllning av förråden
Jag behövde inget direkt akut från butiken men Mias sand behövde fyllas på så jag rattade Silverpilen mot Dalsbruk i eftermiddags. Rattmuffen och kupévärmen kändes överflödiga, enligt biltermometern var det +5 grader. Toppnoteringen på Udden blev +7,6.

Hos Wahlsten hade jag turen att få 10 kg kattsand gratis den här gången. Varje gång man handlar stämplar dom ett kort och när man har köpt tio förpackningar får man en gratis. Inte så dumt.

Självfallet hade jag mer varor med mig hem än det som stod på listan. Mest beroende på att det saknades mat på den.

Borde…
Jag inser att jag borde städa. När Mia rullar sig på golvet blir pälsen full med skräp och damm. Hon har också börjat nysa ibland så det är nog hög tid.

Igår hade jag tänkt komma till skott, men tack och lov blev jag bortbjuden på mat så jag kunde skylla på det. Idag var jag ju upptagen med butiksresan så då blev det inte heller av. Det var dessutom viktigare att fylla på spolarvätska, få fram sanden på stigen ner till huset och fixa middag. Men i morgon kanske?

English breakfast
När jag besökte mormor i England bjöd hon alltid på engelsk frukost, dvs bacon och ägg med vita bönor. Skitgott tyckte jag redan då. Idag blev jag sugen på det. Att det blev middag i stället för frukost spelade ju ingen roll.

Jag hade två burkar med vita bönor i skafferiet och beslöt att jag tar den som är äldre. Fast jag blev lite tveksam när jag såg bäst före-datumet: 12/03/2010 stod det på undersidan. På dagen två år för gammal.

Oavsett om jag skulle äta bönorna eller slänga dom behövde jag öppna burken. Jag snusade på inne­hållet men kunde inte upptäcka nåt fel så jag provsmakade. Bönorna smakade precis som vanligt så dom åkte ner i kastrullen på värmning och avnjöts tillsammans med övriga ingredienser. Jättegott var det.

Brasklapp: Om blogginläggen uteblir en längre tid så vet du vad det beror på. 😀

av

10.3 – Grått men inte trist

Solen har tagit ledigt, jag har haft intrångsförsök, hittat en klasskompis och fyndat sprängstoff.

Gråväder
Idag var jag uppe före solen för ovanlighetens skull. Mia var hungrig.

Redan igår kväll sänkte sig en fuktig, grå filt över Udden och termometern visade plusgrader. I morse var det om möjligt ändå gråare. Efter sju soldagar i sträck, har solen tagit välförtjänt ledighet och regnmolnen vikarierar.

Det innebar förstås dubbar när jag skulle hämta tidningen och fylla på vattendunken. Tur att halkskydden är uppfunna. Pepparkaksburken (med sand) kom också fram för att eventuella besökare inte ska halka och slå ihjäl sig.

Intrångsförsök
Sen några dar försöker finscan få tillgång till datorn. Ett virus(?) som tydligen har figurerat rätt länge enligt sökresultaten från Google.

Att det också finns ett finländskt aktiebolag i Esbo med samma namn visste jag inte. Fiffig slogan om man har såg- och fanérindustrin som målgrupp: ”What we see you saw”.

Frågan är vem som kom på namnet finscan först? Eller det kanske är dom som har skapat viruset? 😀 Dom kan i alla fall inte stava till ordet bransch ser jag av startsidan.

Klasskompis
I ögonblickets ingivelse sökte jag igår kväll namnet på en klasskompis från Lönkan (Nya Svenska Samskolan) på FB och hittade honom mycket riktigt. Vi gick också i Lilla Hanken samtidigt och blev merkonomer samma år.

Han var en av mina bästa kompisar en period, sen blev han med flickvän och vi umgicks inte lika ofta längre. En jättesöt och rar flickvän för övrigt, så jag förstår mycket väl att han blev kär i henne.

Reafynd
AdLibris har bokrea. Farligt, farligt, men jag klarade mig rätt billigt tycker jag. Det blev ganska stor bredd på ämnesområdena:

Liten handbok för utbildare/Anders Engquist
Tillväxt till döds/Stellan Tengroth
Harens år/Arto Paasilinna
Reinkarnation och karma/René Querido
Hemligheten om Kristus/Christian Lindtner

Sprängstoff
Den sistnämnda boken är minst sagt kontroversiell. Författaren hävdar att Jesus är en på­hittad figur och att Nya Testamentet är en kopia av Buddhas testamente.

Utdrag ur beskrivningen av boken: ”Allt som Jesus säger och gör har Buddha redan sagt och gjort. Jesus är därför en ren litterär fiktion. Nattvarden var Buddhas sista måltid. Dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn är i verkligheten dopet i Buddha, i hans Dharma och hans Samgha.” Om författaren har rätt, innebär det att kristendomen är lurendrejeri från början till slut.

Än så länge har jag bara hunnit läsa ett tiotal sidor så jag har inte hunnit bilda mig nån uppfattning om trovärdigheten, men det ska onekligen bli intressant att läsa resten!

av

9.3 – Återseende och farväl

En gammal bekant har hittat mig och Uddens fönster har fått ny ägare.

Trevligt ”återseende”
Man kan säga mycket, både gott och ont, om Facebook men det är ett suveränt verktyg när det gäller att hitta gamla vänner och bekanta! För några dar sen fick jag en vänförfrågan av frun till en av mina före detta kolleger. Vi umgicks en hel del i Östersund, men har tappat kontakten på grund av att hennes mejladress försvann i samband med nån av mina disk­krascher.

Jag blev jätteglad och accepterade förstås hennes förfrågan. Idag hade hennes man ”lånat” kontot och skrev i min logg: ”Kvinnor är som cigaretter. Först är det bra drag i dom, men sen ansamlas allt gift i munstycket”. Typiskt Totte. 🙂

Ny fönsterägare
För att slippa köpa gardiner och putsa fönster har jag överlåtit Uddens fönster till ny ägare. Nä, jag skojar, det gäller givetvis dom gamla fönstren som byttes ut på 80-talet som jag ska ta farväl av.

För länge sen läste jag om en nyinflyttad tjej på ön som renoverar gamla fönster. Under Grisen/Tvillingens senaste besök framkom det att hon är Grisens svärdotter. Här på ön är världen ofta väldigt liten.

I förrgår ringde jag henne och frågade om hon var intresserad av att överta dom gamla fönstren? Igår kom hon och sambon för att titta. Jodå, hon hade användning för dom och tog dom gärna, så vi kom överens om att hon skulle hämta dom idag.

Men jisses vad fönster är tunga! För att förbereda avhämtandet kröp jag in i förrådet under var­dags­rummet där dom ligger och tänkte ställa dom så att det var lätt att få ut dom genom dörren.

Jag orkade flytta på sju stycken, sen kändes det som om ryggen höll på att brista. Takhöjden är bara drygt en meter. Att ligga på knä gick bättre, men då hade jag inte kraft nog att lyfta upp dom, utan var tvungen att låta dom kana mot underliggande med risk för att ha sönder nåt.

I eftermiddags ringde den unga damen och sa att hon inte kan komma trots allt. På grund av snö­mängden kommer hon inte in i förrådet där hon tänker förvara dom. Tanken hade slagit mig också att det vore klart enklare att flytta på dom när det är snöfritt, så vi bestämde att hon återkommer när det är dags.

Av tidningsartikeln fick jag den upp­fatt­ningen att hon köper in gamla fönster, renoverar och säljer men det visade sig vara helt fel, hon bara renoverar. Uddens gamla fönster skulle hon använda själv i uthusen på stället som hon och sambon äger förklarade hon, så nån affär är det inte fråga om. Jag som redan hade sett fram mot ett märkbart tillskott i kassan. 😉

Hon förklarade att gamla fönster inte går att sälja eftersom dom inte uppfyller moderna byggnormer, vilket jag gott kan förstå. Det känns ändå bra att fönstren får fortsatt liv – även om dom är minst lika gamla som jag – i stället för att hamna på soptippen.

av

8.3 – Förundran

Jag förundrar mig över byråkrati, försvunnen ork och läcker färg.

Byråkrati
I tisdagens ÅU fanns en liten blänkare med rubriken ”Statsstöd för enskilda vägar 2012” som väckte mitt intresse. I texten fanns också en länk till NTMs webbsajt som jag genast kastade mig över.

När jag hade botaniserat en stund skakade jag förundrat på huv’et. För att kunna ansöka om stats­stöd måste man först ansöka om att bli berättigad!?

Varför kan man inte slå i hop an­sök­nings­blan­ketterna? Om det visar sig att väglaget inte är berättigat till statsstöd kan man ju avfärda bidragsansökan och meddela beslutet med den motiveringen. Men det vore förstås alldeles för enkelt och nån statstjänsteman skulle antagligen därmed bli arbetslös.

Det är ju faktiskt vi skattebetalare som står för tjänstemännens löner. Borde vi inte kräva att få mer valuta för pengarna, dvs en effektivare administration? Det får bestämt bli ett mejl till kundtjänsten.

Försvunnen ork
När jag kom hem efter kursen igår kväll kände jag mig helt slut, både i fötter och huvud. Efter bara 2,5 timmes arbete!?

Hur i hela friden klarade jag tidigare av att hålla utbildning sex timmar per dag, 3-5 dagar i veckan? Visserligen är det mer än femton år sen, men ändå. Ofattbart vad jag har ”gått ner mig”.

Och värre blir det förstås. Jag börjar förstå varför gamla människor är långsamma i tanke, handling och rörelser. Det är dit jag också är på väg. Efter ett antal år är det en bedrift bara att få på sig kläderna.

Läcker färg
Igår hämtade jag Zenbookens nya ”overall” och den matchande musen. Färgen på väska och mus var precis så läcker som jag hade förväntat mig.

Att väskan måste beställas från USA och ta vägen om England innan den nådde Kimitoön gör ju inte saken sämre. Snarare höjer det effekten – en fläkt från stora, vida världen. 😀

Väskan är inte bara snygg, den är praktisk också. Det finns många fack och tre olika sätt att bära den på.

Musen hade jag förväntat mig skulle vara trådlös, men det var den nu inte. Kabeln är dessutom onödigt styv, vilket gör att man ofrivilligt flyttar på den lätta, lilla musen om man kommer åt kabeln i misstag. Men det är smällar man får ta. Färgen var ju faktiskt viktigast den här gången. (Dock något förskönad på bilden.)

av

5.3 – Vådligt äventyr

Byvägen är synnerligen lättstyrd och ”min backe” har förvandlats till halkbana.

Dagsmeja
Idag var tvättkrämen slut. Ett besök på apoteket var av nöden. En del andra attiraljer behövdes också.

När jag hämtade posten på förmiddagen kon­sta­terade jag som vanligt så här års att kombinationen varm sol dagtid och kalla nätter är en katastrof för väglaget. Den förra sandningen är nu övertäckt av ett tjockt lager is. Redan igår då Grisen/Tvillingen åkte hem var det ”svajigt” nere i kurvan rapporterade hon, men klarade lyckligtvis av att hålla sig på vägen.

Vid halv två-tiden var jag klar att ge mig av. Att använda motorbromsen var inte att tänka på när jag åkte ner, då hade jag garanterat halkat av vägen. Nere i kurvan satte jag i tvåans växel och gasade för att ta mig uppför backen som kommer direkt efter.

Resten av byvägen var också isig, men hade ställvis bara fläckar så det gick bra att ta sig till stora vägen även om Silverpilen kändes ovanligt lättstyrd. Då man kommer ut på den, tror man att man har drömt. Här är asfalten bar och torr.

Under tiden jag handlade gruvade jag mig för hemfärden… Om jag inte tog mig upp för backkrönet, skulle jag förmodligen inte kunna backa tillbaka uppför föregående backe, utan bli stående mitt i kurvan. Med uppenbar risk för att bli påkörd av postbilen i morgon bitti.

Den ena skräckscenen efter den andra spelades upp i mitt huvud medan jag gick bland butiks­hyllorna. Till slut kunde jag inte fördröja hemresan längre. När jag satte mig i bilen beslöt jag att jag värsta fall fick ringa ”vägmästaren” och be om hjälp ifall det sket sig.

I vanliga fall växlar jag ner till tvåan strax innan jag svänger ner till vänster i mitt avtag för att klara kurvan. Ett kort ögonblick övervägde jag att låta trean ligga kvar, men beslöt ändå att göra som jag brukar. Mitt i kurvan finns som tur är en bar fläck, så jag gasade rejält just där för att klara mig ända uppför sista backen.

En gång för många år sen blev jag stående strax nedanför backkrönet och hörde hur bilen började kasa neråt medan jag hämtade sand. Det är ingen upplevelse jag vill vara med om flera gånger! Tack och lov slutade det lyckligt. Vid vägkanten fanns så mycket bar mark att bilen stannade.

Jag kände att däcken släppte greppet tidvis, men hade så god fart att jag klarade backen galant. Puh. Hjärtligt tack till Silverpilen och alla himmelska makter för det.

Man kan ju tycka att jag är pjoskig. Min före detta granne åkte upp‑ och nerför backen i alla väglag i nästan 40 år utan att beklaga sig. Men den rutinen skaffar jag mig kanske också så småningom.

Sand?
Vid sidan av backen står en sand­tunna, men antagligen slet orkanvindarna i julas av locket på den så det ligger begravt nånstans under snön. Det betyder att tunnan var fylld av snö när jag kollade för nån vecka sen och att sanden givetvis var frusen och omöjlig att få loss.

Nu har jag sandat sista ”knixen” på backen för att tidningsbudet ska ta sig upp i morgon bitti. Sanden hade tinat så mycket i kanterna på tunnan att jag kunde pilla loss några spadtag. Spaden lät jag stå kvar i fall nån skulle behöva mer sand.

Man kan ju tycka att det hade varit smartare att sanda innan jag åkte till butiken, men si då hade det inte varit nån utmaning att ta sig upp. Lite spänning i livet behöver man. 😀

av

4.3 – ”Sol ute, sol inne, sol i sinne”

Igår blev det en promenad på isen med Mia, idag te på bryggan i mänskligt sällskap.

Promenad på isen
För att ta vara på det härliga vårvintervädret gick Mia och jag en liten promenad på isen igår. För att Mia inte skulle bli orolig gick vi bara till grannviken. Promenadföret var ypperligt tack vare skaren.

Sommargrannen psykologens strand skulle prompt undersökas tyckte Mia, så vi gick upp på den en sväng men där bar inte skaren vare sig Mia eller mig så det blev ett kort besök. En älg hade genat över tilll nersidan av min tomt noterade jag men jag var för lat för att pulsa efter och se vart den hade tagit vägen efter det.

Vi kunde förstås ha gått längs vägen tillbaka hem men då hade vi inte fått njuta av solen så vi gick tillbaka samma väg. I samma drönartempo och med lika många avstickare som på dit­vägen.

Efter en njutningsfull paus på bryggan gick vi in tillbaka. Nästan två timmar hade den lilla turen tagit.

Te på bryggan
Idag förbarmade sig Grisen/Tvillingen över kålgrytan till lunch. Efter den tog vi picknik-korgen och knallade ner till bryggan för att dricka te i solskenet. Mia anslöt när hon hörde att vi var på väg.

Det var klart behagligare än i fjol när det begav sig. Då lyste solen med sin frånvaro och den kalla vinden fick oss att stjälpa i oss teet så fort som möjligt. Idag kunde vi sitta kvar i mer än en timme utan att frysa. En skön söndag. 🙂

av

2.3 – Bildligt

Jag har påbörjat en bilduppgift, hittat en försäljningskanal och skapat en ny bloggsida.

Bilduppgift
Till nästa möte i Fotoklubben ska vi ha med oss en nytagen bild på temat Skugga. Nån närmare be­skriv­ning har vi inte fått, så det är upp till oss att tolka temat.

Idag tog Mia och jag en promenad upp till sop­tunnan. Tack vare solskenet hittade jag många intressanta skuggor i skogen och Mia bjöd också på ett par. Innan vi gick in tillbaka upptäckte jag ytterligare en som jag tror kan bli mitt bidrag om jag inte kommer på nåt ännu bättre.

Försäljningskanal
Via dagens e-upplaga av Business Insider hittade jag precis vad jag har letat efter! En försäljningskanal som handhar betalningen. Att skaffa en egen nätbutik kostar mer än jag har lust att lägga ut och kräver helt andra resurser än vad jag är villig att lägga ner.

Det enda jag behöver göra här är att ladda upp eller klistra in en länk på det digitala material jag vill sälja så hanterar dom köpet mot en liten provision. Sen är det upp till mig att marknadsföra. Helt suveränt.

Jag blev förstås eld och lågor och lämnade genast två bilder till försäljning. En av bildlänkarna klist­rade jag in på Din Konsults Facebook-sida som ”försökskanin”. Nästa steg är att skaffa ”länkplats” på lämpliga marknadsplatser.

Ny bloggsida
För att locka dig och andra bloggläsare skapade jag också en ny sida på bloggen kallad Bildbutiken. Kolla gärna så får du se hur enkelt det är att handla! Om du genomför köpet blir jag förstås ändå gladare. 😀

av

1.3 – Digitalt och analogt

Jag deltar i ett nytt forum, jublar över bloggens nya server, har kompetensutvecklat mig, bjudit på kaffe och fäst en gardin. Mia har en friare och jaktsäsongen är inledd.

Medlem i EE-forum
Förra veckan fick jag en inbjudan om att delta i EE-forum. Det är en sajt som Bildningsforum står för, där vuxenutbildare kan utbyta tankar och idéer.

Jag gick med i Datalärargruppen, men verkar väldigt ensam om mina idéer än så länge… Dom som har kommenterat har förkastat det mesta. Förslaget om att undersöka utbildningsbehov och ‑önskemål vann dock gehör från en ung man i Österbotten.

Jag blir frustrerad över att resonemanget alltid utgår från ”vilket kursutbud ska vi ha för att locka del­tagare?” Som jag ser det, måste man börja med att ta reda på vad folk vill ha eller är intresserade av! Men det är som sagt bara jag och en person till som tycker så. Konstigt.

Ny bloggserver
Äntligen beter sig bloggen som den ska igen! Om jag förstår det hela rätt, är data­bas­ser­vern utbytt mot en större och kraftfullare.

Under en längre tid har dom långa väntetiderna och ständiga felmed­de­landena varit en plåga också för oss skribenter, men från och med idag är det full fart igen. Bra jobbat. 🙂

Vi har också fått en ny version av WordPress ser jag. Tyvärr har bildspelet för bloggbilderna för­svunnit i samma veva. Galleri-funktionen verkar ha gått upp i rök. Inget gott som inte har nåt ont med sig eller hur det nu heter.

Egen kompetensutveckling
Klockan var nästan halv tre i eftermiddags innan jag slet mig från datorn ett tag. Jag ”fastnade” bland annat i Google’s nyheter och måste förstås testa dom.

I Picasas webbalbum kan man numera dra bilder från en mapp direkt in i webbalbumet. Snofsigt. Det innebär givetvis att bilden sparas i den upplösning den var lagrad, vilket betyder att det tilldelade utrymmet för webbalbumet snabbt går åt om man har högupplösta bilder. Det kanske är det som är tanken? Att vi ska bli tvungna att köpa mer lagringsutrymme? :-/

Jag hittade också en betaversion av Cloud Print som jag prövade, men blev inte värst imponerad. Utskriftsmarginalerna är illa anpassade och klipper av slutet på meningarna.

Den goda tanken är att jag ska kunna logga in på mitt Google-konto var som helst på planeten och kunna skicka utskrifter till min skrivare hemma på Udden. Det förutsätter förstås att Mia är hemma och har kopplat på skrivaren. 😉

Kaffesällskap
Idag fick jag chansen att bjuda ”vägmästaren” på kaffe. Innan han tackade ja, frågade han om det var klart, men jag lovade att det blir det på två minuter.

Tydligen räknade han minuterna, för innan jag hade hällt upp påpekade han att det hade gått mer än två minuter. ”Du kan behöva vila en stund” kontrade jag och därmed lät han sig nöja. Trevligt med sällskap till eftermiddagskaffet.

Gardin på trekvart
För ett tag sen upptäckte jag att gardinen i det södra vindsfönstret hängde på trekvart. Eftersom jag ändå skulle upp på vinden idag med ljusslingan som jag hade plockat ner, utrustade jag mig med min blommiga hammare och häftstift.

Troligen hade den lossnat under julstormen. Jag förstår varför. Längst upp under takåsen kunde jag se en strimma himmel. Riktigt så luftigt behöver det ju inte vara, så den glipan ska jag täta vid tillfälle.

Friarbesök
Mia har fått en friare. Det känns på lukten/stanken i verandan. Igår kväll möttes dom tydligen ansikte mot ansikte. När Mia kom in höll hon ena ögat stängt och en liten droppe blod hängde i ena örat. Jag kollade ögat, men kunde inte se några skador så jag förutsatte att det skulle vara normalt idag, vilket det lyckligtvis också var.

Jaktsäsongen inledd
För en stund sen ringde hon på klockan och jag släppte in henne som vanligt. Först när hon var mitt på köksgolvet upptäckte jag att hon hade ett byte i munnen. Hon släppte det med några kurrande ljud på mattan och lät mig berömma henne som jag brukar.

Som tur var dog bytet nästan omgående. Jag trodde först det var en näbbmus, men vid närmare inspektion visade det sig vara en skogsmusunge. Några minuter senare hade den försvunnit ner i magen på henne, så jag kom lindrigt undan med städningen. 😉

av

29.2 – Arbets- och skottdag

I stället för snöhögen har jag ägnat mig åt det jag kan bäst och är fortfarande singel.

Rasrepris
I morse möttes jag av en ny snöhög framför trappan. Den hade tydligen rasat ner från taket under natten, för snön var stenhård. Jag beslöt att vänta tills blidvädret mjukade upp den och nöjde mig med att bara skotta en smal gång.

Högen ligger fortfarande kvar. Jag hade viktigare saker för mig på eftermiddagen så det får bli morgondagens övning.

Kursstart i Picasa
Idag började kursen i Picasa, kvällstid den här gången. På väg till jobbet mötte jag alla som hade slutat för dagen. Käringen mot strömmen bokstavligen. 🙂

Redan för många år sen önskade jag att jag kunde få börja jobba efter lunch och sluta fram på kvälls­kvisten eftersom det stämmer bättre överens med min dygnsrytm. Sen jag började jobba som kurs­ledare hos Vuxeninstitutet har jag fått min önskan uppfylld.

Ämnet lockade nio deltagare. Dom flesta hade gedigen datorvana, men det visade sig ändå att mar­keringsmetoder (för att markera flera objekt) och kortkommandon var nytt för många.

Fortfarande singel
Skottdagen är snart slut och jag är fortfarande singel. 😀 Den enda jag kunde tänka mig att fria till är redan upptagen så jag slapp få korgen. Eller kjoltyg.

Att den som säger nej till ett kvinnligt frieri blir tvungen att köpa kjoltyg har jag aldrig hört talas om tidigare? På ny­heterna hade dom ett inslag från en tygaffär för att få reda på om det hade sålts några kjoltyg till män under dagen. Ytterligare en brist i min allmänbildning tydligen.