Författare: Uddmor

av

Ett mysterium

För nån dag sen upptäckte jag att det satt en etikett på dörrposten i köket. I tron att det var en reklametikett fick den sitta kvar. När jag googlade på namnet hittade jag bara ett företag som är IT-leverantör till den kommunala sektorn, vilket lät oskyldigt.

Men vem hade klistrat upp den? Och när? Både ytter- och innerdörr står ibland öppna också om jag vilar, så det kunde vara vem som helst, men att smyga in utan att ge sig till känna brukar inte hända i vår by vad jag vet. ☹

I dag bestämde jag mig för att ta bort etiketten. Döm om min förvåning då jag upptäckte en krets på bak­sidan! Den var märkt VM330802, så jag googlade förstås omgående.

Kretsen till­ver­kas/mark­nads­förs av zotei.com, där jag fick teknisk information om den. (Klicka på bilden för att läsa innehållet.)

 

 

Etiketten är en NFC-tag enligt beskrivningen på karkkainen.com (som säljer såna i 5-pack): ”Med NFC-teknik kan du använda din smartphone på ett helt nytt sätt. Genom att röra en NFC-tagg, föremål eller enheter med din mobil­telefon kan du starta tjänster eller samla in och överföra information.
Surfplattor och datorer kan också utrustas med NFC-funktionen. NFC (Near Field Communication) använder trådlös kom­munika­tions­tek­nik. NFC låter dig automatisera olika funktioner. Namnen som används för NFC är: -närfältskommunikation (NFC) -nära läsning -fjärrläsning -nära identifiering -nära identifieringsteknik.”

Alla som känner mig vet att jag inte har nån smartphone, men det har Husse förstås, plus surfplatta och dator, så antingen var den avsedd för honom eller så chansade den som klistrade upp etiketten. Om mina datorer har den funktionen vet jag inte.

Oavsett vilket, är den nu förintad. Jag tände eld på den och slängde de brända resterna i soporna. Vi klarar oss säkerligen utan närfälts­kommu­nikation. Om inte, kan vi köpa nya kretsförsedda etiketter hos Kärkkäinen.

Men jag kan förstås inte låta bli att undra över vem som klistrade upp etiketten … Om du läser det här får du gärna höra av dig!

Epilog
Jag har fått förklaringen – det är hemvården som använder NFC vid besöken.

av

Ett steg vidare

Av biopsin som togs 1.8 (se inlägg samma dag) bidde inget. Patologen hittade bara blod i provet. Jag börjar tycka synd om honom/henne. Nu har man beslutat att strålbehandla armhålan också i samband med bröstet för säkerhets skull.

I dag träffade jag onkologen. En ung dam som såg ut som om hon nyligen blivit konfirmerad om jag får lov att överdriva lite. Hon konstaterade att labproven var bra, lyssnade på lungor och hjärta och ”beundrade” ärret på bröstet.

Hon gjorde (förstås) sitt bästa för att sälja in cellgiftsbehandling, men jag tackade nej lika bestämt som för tre år sen. Eftersom min cancerform är HER2-negativ klarar jag mig utan enligt en artikel publicerad redan 2018.

”Cytostatika kan inte skilja tillräckligt bra på cancerceller och normala, snabbväxande celler. Cancerbehandling med cytostatika skadar därför också oftast en del av de normala cellerna i till exempel benmärg, hår och slemhinnor. Det kan medföra biverkningar såsom sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär.”
Källa: Cancerfonden

Däremot tackade jag snällt ja till strålbehandling och till hormonpiller den här gången. Jag prövar en annan sort (Anastrozole) än de jag testade för tre år sen. Förhoppningsvis är biverkningarna lindrigare, men risken för benskörhet finns här också. Kalktabletter med D-vitamin ska därför tas i förebyggande syfte.

Antalet stråldoser blir det samma som för tre år sen, dvs 15. Alltså en tur-returresa till Åbo (ca 172 km) alla vardagar i tre veckors tid. Jag står nu i kö för att få tidsplanen.

Jag kan inte låta bli att misstänka att det här var på gång redan vid den första upptäckten … Vid ultra­ljuds­under­sökningen påpekade läkaren nämligen att hon såg förändringar också i det andra bröstet. Föränd­ringarna kanske har ”gottat till sig” till cancertumörer under dom här åren?

av

I väntan på ovädret

Enligt tidigare prognoser har vi sommarens värsta oväder att vänta med start i morgon eftermiddag. Hög värme, åska och vindar med stormstyrka i vindilen. Just nu verkar våra trakter ändå klara sig lindrigt, även om vinden har tilltagit och det går vita gäss på sjön.

Värmen är kvar i morgondagens prognos, men åskan har försvunnit. Det tackar vi för. På tisdag blir det betydligt svalare och regn, men ingen åska då heller. Det tror MI.

Både MI och Foreca.fi har dock kvar sina varningar (klicka på bilden om du vill läsa varningarna) trots att inga blixtar syns i prognosen, så det är bara att vänta och se. Jag vaknar ofelbart när det börjar mullra nattetid.

Jag har faktiskt varit lite nyttig i dag. Men bara lite. Vid lunchtid prydde jag ”min” grav med en natursten som en mediterande Buddha sitter på. Jag har gett upp när det gäller blommor, mest för att jag är så lat med vattningen och för snål för att köpa tjänsten av församlingen. 😀

Dess värre glömde jag ta med kameran, så bild får ni vid ett senare tillfälle. Det finns en hel del änglar på gravarna, men mig veterligen ingen Buddha. Jag hoppas församlingen inte uppfattar den som stötande – i så fall får jag förstås ta bort den.

Jag noterade att den gamla gravstenen på mormors och fostermors föräldrar nu är borttagen. När jag bad om det för något/några sen fick jag besked om att Museiverket motsatte sig det. Tydligen har dom ändrat sig.

Efter min eftermiddagsvila städade jag halva huset, dvs vardagsrum och kök. Dammsög och torkade golven, men bara runt mattorna. Här fuskstädas det friskt.

Dammsugaren står inom synhåll så jag inte ska ”glömma” resten av utrymmena. I bästa fall kan det bli i morgon. När den aviserade stormen har bedarrat står trappmattan i tur. Just nu ser den bedrövlig ut med mängder av vissna växtdelar och skräp.

Men nu dags för middag – uppvärmd fisksoppa. 😊

av

Gåtan löst

Portvaktskörteln är lokaliserad. I dag på eftermiddagen såg jag den på bild. Överläkare Peter D på ÅUCS Fyrsjukhus hittade den en bra bit nedanför ärret efter ingreppet som gjordes i samband med bröst­ope­ra­tio­nen.

Peter D gjorde ett minnesvärt intryck. Dels genom sitt utseende, dels genom att han pratade dansk-svenska. Hans mor var danska berättade han bland mycket annat.

Han såg ut som en julgubbe i sitt gråa hår och långa gråa skägg och var lika vänlig. Dessutom var han mycket pratsam. Tidvis uppfattade jag inte vad han sa, men han pratade mest i lugnande och underhållande syfte uppfattade jag det som. Det räckte med att jag kommenterade med ”aha” på lämpliga ställen.

Efter att ha lokaliserat och fotograferat flera lymfkörtlar – och sagt att utseendet var normalt – plockade han ut några celler ur portvaktskörteln för patologen att undersöka. Om ca en vecka får jag höra resultatet.

Att jag kunde följa ultraljudsundersökningen på en stor skärm var nytt och rätt intressant. Fast det jag trodde var lymfkörtlar – stora, bulliga saker – var nåt helt annat. Mjölkkörtlar gissade jag på, men fettkörtlar trodde Husse. 😀

av

Portvaktskörtel på villovägar och enkla glädjeämnen

I eftermiddags blev jag uppringd av en läkare på ÅUCS som aviserat. Hon talade om att bröst­ope­ra­tio­nen var lyckad, alla tre (små) tumörer var borta. Skönt att höra. 😊

Däremot hade patologen inte kunnat hitta nån port­vakts­körtel i vävnaden som togs bort i armhålan (en operation för att ta reda på om cancern har spridit sig till lymfkörtlarna). Det förklarar varför den heller inte kunde lokaliseras vid isotop- och färgmarkeringen före operationen.

Men då är frågan: Var är den? Eller har jag mot förmodan ingen?

Patologen skulle fortsätta leta sa läkaren och lovade återkomma på torsdag. Om körteln inte hittas ska man försöka lokalisera den med ultraljud sa hon vidare. Så då håller vi tummarna för att den hittas så jag slipper en extra resa till sjukhuset. Tids nog blir det många resor för strål­be­hand­lin­garna.

Den 27.7 är det slut på min tre veckors ”sjukskrivning”, men helt återställd är jag tydligen inte. I går frostade jag av frysen, men blev darrig i benen efter en stund. Och tröttheten kan hålla i sig flera månader har jag läst mig till, så det gäller att lyssna på kroppen och vila när behovet uppstår.

Ett steg i rätt riktning är att kameran kommit till heders igen och att intresset för växterna har åter­kommit liksom bloggandet. Fast vid det här laget är det bara såna som klarar extrem torka som har överlevt. Det mesta på tomten är brunbränt. 😥

Till min stora förtjusning har drakbegonian tagit sig och blommar för fullt. Den köpte jag i fjol och lyckades mot förmodan få att överleva vintern. När jag ställde ut den på trappan när det blev varmt såg den verkligen inte mycket ut för världen, men har mirakulöst nog kommit igen.

Mia åtog sig i dag att agera dammtrasa. Tittar man noga på bilden ser man att dammet ligger kvar längst till vänster. Det är ju tacksamt att få hjäp, än så länge får jag inte städa. Men torka damm kanske jag trots allt kunde få när jag tänker efter. 😀

av

Här är jag igen!

Senaste inlägget (den 4.7) slutade med: ”Om allt går bra är jag tillbaka i cyberrymden igen om några dar.”

Det blev mer än några dar … Operationen den 6.7 gick bra, men jag blev kvarhållen över natten för observation på grund av en allergisk reaktion. Mot vad vet ingen än så länge, men det ska man ta reda på vid tillfälle har jag fått information om.

Under natten mättes blodtrycket med två timmars mellanrum och andningen kollades, så det blev inte mycket bevänt med sömnen. Vid lunchtid kom Husse och hämtade mig. Skönt att få komma hem.

De första dagarna var jag kolossalt trött, möjligen bidrog cortisonet och antihistaminet jag skulle ta i några dar, men efter en vecka började jag piggna till. Jag unnar mig fortfarande vila/sömn nån timme på eftermiddagarna, jag är ju sjukskriven i tre veckor gubevars. 😀

Dagen efter hemkomsten hade jag tid för klippning kl 19, men det var ju inte särskilt ansträngande. Förra veckan kunde jag ta igen mig ända till torsdag då väglaget höll sitt årsmöte. I egenskap av sekreterare förväntades jag så klart närvara.

På fredagen deltog jag i några timmars förberedelser för hembygdsföreningens 60-årsjubileum som gick av stapeln i lördags kl 12-16. Den övriga styrelsen hade påbörjat arbetet redan på måndagen med skyltning och fortsatt på torsdagen.

Vi hade ett digert program: Antikloppis, lotteri, kaffeservering, filmvisning och fisksoppa. Tidvis blev det jättestressigt då många besökare kom samtidigt, men vi löste det. Två par händer till hade inte skadat, men vi klarade det på fem par.

Klockan tre började vi städa undan, nu kom det inga fler och vi kunde konstatera att dagen hade varit en succé, vilket vi var innerligt tacksamma och glada för. Tur med vädret hade vi också.

Gårdagen gick i vilans tecken, det kändes både i ben och huvud att man dagen innan hade varit i full gång i sex timmar. Vi sammanstrålade nämligen redan kl 10 på lördagen för att ordna till det sista.

Den här veckans enda planerade aktivitet är en födelsedagsuppvaktning på onsdag, i övrigt är det ”fria aktiviteter”.  Att vara pensionär är inte alls dumt. 😉

av

Digra dagsprogram

Tre aktiviteter samma dag! Dagens första åtgärd var att ringa veterinären kl 8. Mia kräktes tidigt i morse och frukosten kom upp osmält. Hon jamade hjärtskärande och hade uppenbarligen förskräckligt ont i magen. Vi fick tid 12.30, men det var långa timmar att vänta.

Klockan 9 kom killen som skulle fixa ny skiva på trapptaket i stället för den trasiga. Jag hejade på honom bara som hastigast, jag hade fullt upp med att hålla koll på Mia och om möjligt försöka mildra hennes onda. Det lyckades nu inte särskilt väl trots värkmedicin.

Innan vi skulle åka till veterinären kom VVS-gubbarna några minuter före 12. På grund av orenheter i sjövattnet slammade vattentillförseln till toaletten igen redan för en månad sen. VVS-gubbar har fullt upp.

Vi hade också beställt nytt filter till botten­ventilen i sjön och beställt ett filter som skulle monteras på vattenpumpen. På min begäran började dom med toaletten, så den var åtgärdad innan jag åkte med Mia.

Bilresan gick lugnt. Hon hade så ont så hon inte ens orkade protestera. Numera gör hon det heller inte lika ofta. Jag har fått för mig att hon begriper att hon ska få hjälp när vi placerar henne i buren, men det är förstås fantasifoster.

Veterinären undersökte henne, tog ultraljud och röntgen. Hon kunde se att magen och tarmen var irriterad. Hon gav två sprutor och en dos med annan medicin (Antepsin) som skapar en skyddande hinna i mage och tarm, sen kunde vi åka hem. Medicineringen ska fortsätta 1-3 dagar, ¼-dels tablett två gånger per dag en timme före måltiden.

När vi kom hem hade VVS-gubbarna åkt. Filtret på vattenpumpen var monterat, men inte filtret till bottenventilen. Vinden var så hård att insatsen misslyckades och röränden var omöjlig att lokalisera. Det nya filtret ligger kvar i förpackningen tills vi har fått fram bottenventilen och hört av oss.

Veterinären sa också att jag skulle försöka ge Mia mat, gärna gräddfil eller nåt annat lättsmält. När vi kom hem var klockan närmare två, så jag serverade lite crème fraiche och en stund senare en portion laxmousse. Faten tömdes omgående. Hon var så klart jättehungrig eftersom hon kräktes upp frukosten.

Medicin och efterföljande middag gick också ner. Skönt att hon är sig själv igen. Jag fasade för att lämna henne ensam så länge i morgon om hon inte mådde bra. Husse tar mig till Åbo för operationsförberedande undersökningar från 10.15-13.00, vilket betyder ca sex timmars frånvaro inklusive restid.

Torsdagen lär också försvinna i ett huj. Jag blir hämtad mellan 5.15-5.30 av en s k Kela-taxi som finska Försäkringskassan tillhandahåller för sjuktransporter och kl 7.15 börjar operationen. Enligt kirurgen kan Husse hämta mig på eftermiddagen.

Om allt går bra är jag tillbaka i cyberrymden igen om några dar. 😊