Författare: Uddmor

av

Bloggen 2007

Härom dagen råkade jag få syn på min första blogg. Den påbörjades 8 mars 2007 och kunde läsas på bloggen.se. Det är alltså snart 17 år sen! Innan bloggen.se gick i graven hann jag ladda ner bl a mina första inlägg som beskrev återflytten till Finland.

I många år var bloggandet en daglig företeelse, men på senare år har jag nöjt mig med spora­diska inlägg. Det beror på en kommentar jag fick för något år sen i ett annat sammanhang: ”Att beskriva vad du har för dig är fullkomligt ointressant att läsa om.”

Det ligger nåt i det förstås, men jag ”syndar” fortfarande tidvis. Jag skriver mest för min egen skull, inte för mina läsare, men hoppas skriverierna kan ha ett visst underhållande värde också för dom.

Under årens lopp har ämneskategorierna utökats till ett halvdussin. Kategorin Vardagsplock är dock den mest omfattande. Kategorin Hemvändare har inte fyllts på sen 2016 ser jag.

Om du händelsevis är intresserad av mina första inlägg som skrevs under tiden jag flyttpackade (8 mars–17 maj) kan du läsa dom här.

av

Snart klart

Det har förekommit flitigt syltande på Udden de senaste veckorna. Husse har syltat körsbär, plommon, aronia, lingon och äpplen. Äppelsylten för ett års förbrukning är snart klar har jag förstått. Och därmed är syltandet avslutat för i år. Tror jag?

Min enda insats har bestått i att köpa syltsocker och att ställa fram och plocka undan kärl. Som alla(?) mina bloggläsare vet, är jag ingen sylt‑ och saftmänniska.

Det gäller också förbrukningen. Rårörda lingon till kötträtter och marmelad (av björnbär, hallon eller aprikos) på fullkornsskorporna räcker gott och väl för min del. Jag har också vid enstaka tillfällen setts förbruka aroniagelé.

Så det är Husse som får äta sylt. Förutsatt att jag kommer ihåg att ta fram den vill säga.

Saft dricker jag inte heller. Fel! Jag gjorde faktiskt en flaska rabarbersaft i somras och den gick åt. Men i vanliga fall dricker jag vatten eller ibland mineralvatten med citronsmak. Så nu vet du det. 🙂

av

Äntligen!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är problemet löst. I går hämtade vi min bil från verksta’n. En märkesverkstad i Ekenäs den här gången eftersom vår lokala verkstad inte lyckades lokalisera felet.

Att batteriet laddades ur utan påtaglig orsak berodde på glapp i kontakten mellan generatorn och batteriet fick jag förklarat för mig. Kontakten är nu fäst med en skruv. Varför felet hade uppstått är däremot en olöst gåta.

Men strunt i det, nu behöver jag inte oroa mig för att bilen inte startar – åtminstone inte av den anledningen – när jag har tänkt åka i väg. 😊

av

Lättare

Min nuvarande vikt är normal för min längd och ålder har jag kunnat konstatera. Jag som varit mer eller mindre överviktig ända sen jag var liten.

När jag gick med i Viktväktarna 1992 vägde jag nästan 80 kg! Då jag gick med i Viktväktarna andra gången kom jag ner till 65 kg, men har som mest på senare år vägt 78 kg.

Jag väger mig dagligen efter kaffetiden mitt på dan. I dag vägde jag 64,3 kg, alltså en minskning med 13,7 kg. Inte illa eller hur? Den vikten har varit stabil ett bra tag och är som sagt min normalvikt.

Jag har inte bantat medvetet, även om jag har minskat en del på portionerna. Men jag äter fort­farande lika mycket choklad och annat gott. Nattmacka också ganska ofta.

Viktminskningen började då Husse blev sjuk och påskyndades möjligen av att jag började undvika gluten för att magen och tarmen skulle må bättre. Fast jag syndar ganska ofta eftersom jag inte lider av celiaki enligt gjorda prov.

Det finns många fördelar med att vara lättare, men också många nackdelar. Min viktminskning påverkar allt från fötter till händer. Skor, kläder och ringar har blivit för stora.

Att magen har krympt är helt OK, men tyvärr har också rumpan blivit platt(are). Byxorna är lätta att få igen, men jag fyller inte längre ut byxbaken.

Nyligen upptäckte jag dessutom att jag fått rynkor på kinderna. Det har jag då aldrig haft tidigare! Gäddhänget har givetvis också ökat. För att travestera ett känt uttryck: ”Inget gott som inte har nåt ont med sig.” 😀

av

Frestelse

På FB (var annars?) fastnade min blick på reklam för ankelboots för ett tag sen. Mest tack vare det originella utseendet och färgerna, men jag bestämde trots allt att motstå frestelsen.

Senare dök samma reklam upp igen. Och nu kunde jag inte låta bli. För att citera Oscar Wilde: ”Enda sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den!”. 😊

av

Oplanerat och planerat

En av förra veckans matgäster hade med sig en stor påse tomater, respektive gurkor från sitt växthus. Frågan uppstod vad vi skulle göra med gurkorna? Till slut beslöt vi göra gurksallad av dom.

Husse gjorde det mesta av jobbet, skivade och tärnade alla ingredienser. Jag bidrog bara med att fixa lagen, klippa ner dill och blanda det hela. Nästan ett tio liters ämbar blev det till slut.

Salladen är nu lagd i burkar och väntar på att bli flyttade till källaren. Nu står dom svalt, men behöver mer kyla för att hålla sig (tror jag).

I förrgår fick jag för mig att städa i köksskafferiet. Det har plötsligt blivit ont om plats. Flera påsar med varierande innehåll ströddes ut på komposthögen. Den passade jag förresten på att befria från vallörtsplantor, nässlor och tistlar som nästan helt hade tagit över utrymmet.

När jag tömde slaskhinken i går fick jag syn på en liten varelse som förtvivlat sprattlade i gammalt mjöl. Det gick inte ens att identifiera den förrän jag plockade upp den och inspekterade närmare. Det var en tordyvel som råkat illa ut.

Jag tog försiktigt tag i den, bar den till regntunnan och sköljde snabbt av den. ”Tack så mycket!”, hörde jag att den sa när den kravlade i väg i gräset. 😊

I dag verkställde jag sen länge gjorda planer. Mias toalett och mattan som ska fånga upp kattsand som fastnat på hennes tassar rengjordes.

Min ”tevesjal” och två jackor blev äntligen tvättade. Sjalen var full av katthår eftersom Mia nästan alltid sitter i min famn när vi ser på teve. Alla hår försvann förstås inte, men minskade betydligt.

Vattendunkarna för dricksvatten fick också rengöring. Eftersom vattnet är svavelhaltigt får dunkarna en brun beläggning på insidan så småningom. En av dunkarna var dessutom grön i botten, troligen av alger.

När jag gick ner till stranden i söndags upptäckte jag ett litet mirakel: En iris som blommade! Så här års brukar dom aldrig blomma vad jag vet, men den här tyckte tydligen att det kändes som vår. 😀

av

Tänk så det kan bli

Nån som är bekant med Mellerud? Det köpte jag för att bli av med urinsten i toaskålen. Efter mina generösa och upprepade behandlingar är urinstenen nu puts väck. Tyvärr är också porslinslagret bortfrätt!

Att medlet hade sån verkan kunde jag inte föreställa mig. Jag borde ha nöjt mig med citronsyra. Suck.

I går hade vi gäster på middag. För att bespara mig kockande föreslog Husse att vi skulle värma ”Pork knuckles” som vi hade i frysen. Det var ett utmärkt förslag tyckte jag. Snabbt och enkelt. Till dom gjorde jag potatismos.

När jag öppnade ugnsluckan för att ta ut köttet upptäckte jag att ugnen var kall! Köttet också förstås. Av nån konstig anledning hade jag ställt ugnen på grill och den funktionen verkar min gamla ugn ha glömt.

Nu var goda råd dyra. Att servera köttet kallt gick inte för sig, så jag stoppade in ugnsformen i mikron och värmde det där. Lika varmt som från ugnen var det inte, men köttspadet antog åtminstone flytande form.

Potatismoset var godkänt, liksom såsen. Efterrätten också. Och efter den var det dags för kaffe med dopp. Redan när jag hällde upp kaffet kunde jag notera att det var starkare än vanligt. Konstigt, jag hade använt lika många kaffemått som vanligt tyckte jag.

En av gästerna som aldrig annars använder grädde eller mjölk bad att få grädde. Den andra gästen ville gärna ha vatten tillsatt. Kallt gick bra.

Påtår ville ingen ha utom Husse. Det var bara han som tålde styrkan. Han tyckte inte ens att kaffet var starkare än vanligt sa han efteråt. Eller så var han bara snäll. 🙂

Eftersom det var sen eftermiddag drack jag inget själv, men hällde upp en slatt för att provsmaka. Kaffet var verkligen i starkaste laget konstaterade jag. Fattar fortfarande inte hur det hade gått till?

Efter det här kommer ingen förmodligen att tacka ja till mat och/eller kaffe! 😀

av

Guld värd

Efter lunch i dag kom han igen, tredje gången gillt. Vår ”dräng” som Husse kallar honom. En ung man som är arbetsvillig, synnerligen artig och dessutom snabb och effektiv.

Den här gången började han med det s k staketet. I stället för att renovera, beslöt jag på stående fot att ta bort det helt och hållet.

Våren 2015 var det nytt och fint, men tidens tand, väder och vind har gjort sitt under åren. Min ur­sprung­liga tanke var att staketet skulle ge stöd åt rosenbuskarna, men riktigt så blev det inte.

Efter en plötslig regnskur klippte och trimmade han det långa gräset (därav vattenmolnet på bilden) på husets östra sida. När solen tittade fram igen röjde han buskarna som har vuxit upp i ”djungeln” nedanför köksfönstret och fortsatte med att putsa i stranden.

Tidigare har han röjt albuskar i strandkanterna och hjälpt till att kapa vass. Nu har vi fri sikt åt alla håll. En stjärna i himlen är han värd. 😊

av

Anastrozol

Efter bröstcanceroperationen i fjol rekommenderades Anastrozol som jag snällt har stoppat i mig i ca ett år. Läkemedlet klassas tydligen också som steroid och används av kroppsbyggare har jag upptäckt. Minskad östrogenmängd innebär väl mera testosteron förstår jag.

”Anastrozol Sandoz innehåller en substans som kallas anastrozol. Det tillhör en läkemedelsgrupp som kallas ”aromatashämmare”. Anastrozol Sandoz används för att behandla bröstcancer hos kvinnor som har passerat klimakteriet.

Anastrozol Sandoz verkar genom att minska mängden av ett hormon som kallas östrogen och som bildas i kroppen. Det gör det genom att blockera en naturlig substans (ett enzym) i kroppen som kallas ”aromatas””. Källa: fass.se

Alla(?) läkemedel har biverkningar. Dess värre kan jag pricka av sju av nio av de vanligaste. ☹

Mycket vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare)

 

av

Så hette husen då

Gamla namn på husen eller boende i byn lever kvar – och kanske hos många andra som levde eller växte upp på 60-talet. De flesta benämndes efter dom som bodde där. Här ett axplock (med dialektal stavning i vissa fall).

I kategorin Gamla tanter och farbröder på bloggen har jag avbildat och beskrivit en del av husinnehavarna.

Så när jag gick på visit med mina fosterföräldrar eller fostermor kunde målet vara Gården (också kallat Berströms), Anderssons, Hasselbacka, Öbloms eller Björkells. Vi besökte aldrig Salomonssons vad jag minns. Där bodde en gammal tant och hennes son.

I Björkkullis bodde tant Saga och hennes son. De var granne med tant Annas (fosterfars syster) och Wiikis.

Till Isakssons (närmast i bilden från 1939) var man och köpte frimärken eller på nån större bemärkelsedag. Birger Isaksson var småbrukare och byns postiljon. Till Kovanens gick man för att få sina skor reparerade. Steinkulla besökte vi ofta, för där bodde fostermors faster Alda med sin man Arthur.

Granne med Steinkulla låg Gustafssons och en bit bort på andra sidan vägen fanns Stenmans.

I Rosenbergs bodde byns elektriker med familj. Till Lindroosis gick vi ganska ofta eftersom min fosterfar var farbror till mannen i huset. Så länge gamlingarna i Pustis (Sjöholms) levde var vi också dit på visiter.

I grannhuset, Schöldströms, bodde tant Sissi när jag var liten, senare övertogs det av hennes släktingar. Dit var vi på kaffe ibland. Nedanför Schöldströms låg Möllers, ett litet rött hus där två gamlingar bodde. Dom hälsade fostermor och jag på då och då.

Till Lönnbacka, Söderby och Ann-Majs (hon ägde bybutiken) gick vi också på besök. Från Hagstens minns jag att fostermor köpte hönor som låg i en säck och sprattlade när vi gick hem genom skogen.

Husen har i flera fall bytt ägare flera gånger om och många har blivit fritidsbostäder sen dess. Det är bara tack vare vägdelägarförteckningen jag har koll på vem som bor var nuförtiden. Men jag använder fortfarande ofta benämningarna från min barndom.