Månad: november 2024

av

Klantigt Uddmor, ytterst klantigt

I går kväll var jag tvungen att tillkalla nödhjälp. När jag kom körande uppför backen till Udden svängde jag för tvärt till höger och hade för dålig fart. Sen kom jag ingen vart.

Ett tunt snötäcke med delvis is under gjorde att mina friktionsdäck inte klarade manövern, så jag rullade bakåt en bit och gjorde nya försök att ta mig upp. Men det sket sig.

Om jag hade för lite gas slocknade motorn. Hade jag för mycket gas kasade däcken bara på underlaget. Jag beslöt att backa till backens början och ta ny fart.

Bra tänkt, men det blev också fel. I mörkret såg jag inte att jag närmade mig dikeskanten förrän det var för sent. Till slut låg bilen på trekvart med ena bakhjulet halvvägs ner i diket. Så jag gav upp. Jag insåg att jag behövde hjälp.

När jag gick in berättade jag för Husse om fataliteten och hoppades han kunde bogsera mig. Han har fyrhjulsdrift, så det borde gå. Dilemmat var bara att vi dels saknade bogserlina, dels inte lyckades få upp luckan där bogserkroken ska sitta på min bil. Vi kom fram till att det bästa var att ringa vår vägmästare.

Lyckligtvis var han hemma och lovade komma om en stund. Jag kan tänka mig att han hade nåt roligare för sig än att rycka ut på bogsering en lördag kväll, så jag var innerligt tacksam.

Tack vare att min bil nästan hängde på dikeskanten tog han sig förbi med traktorn. Han hade full koll på hur luckan skulle öppnas, letade rätt på verktyget som behövdes och skruvade i bogserkroken.

Med hjälp av hans bogserlina kom bilen upp utan problem, så jag kunde backa till par­ke­rings­platsen och andas ut. Bakåt har bilen alltså inga problem att ta sig. 😀

Det här är andra gången jag ”fastnat” i backen. För många herrans år sen då jag bodde i Göteborg (på åttiotalet) kom jag en jul åkande på sommardäck och fixade inte sista knixen på backen. Den gången räddades jag av grannen och sanden som finns i en tunna bredvid vägen.

Sen dess har det inte hänt – förrän nu. Men man lär av sina misstag. Nu vet jag hur min bil beter sig i vissa lägen. I fortsättningen ska jag köra hela vägen upp vintertid innan jag börjar tänka på att parkera!

av

Dagens dikt

Mitt liv är mitt och ingen ska ta det ifrån mig!
Vad jag har vill jag ge av fri vilja när mitt hjärta är redo och stunden är inne.
Ingen har någon rätt till mig. Ingen enda!
Ingen känner min väg.
Inte heller jag känner den men den blir synlig för mig medan jag vandrar.

Bara den kan jag leva nära som bejakar att jag drar mig undan,
som hejdar sig vid mina gränser och inte hotas av min tystnad.
Den som hävdar sin rätt till mig dödar min glädje, kväver min kärlek, tar mitt liv.
Från den människan går jag bort även om hon skulle vara min mor, min man, mitt barn.

Margareta Melin

av

Skyldig

Jag erkänner mig skyldig till en av dödssynderna … Varken avund, frosseri, girighet, högmod, kättja eller vrede, men väl till lättja. Åtminstone fram till klockan tre i dag. Det är för all del inget ovanligt om jag inte har en tid att passa eller något att uträtta ”på byn”.

Min dag började kvart över elva. Jag vaknade för all del ett par gånger tidigare, men såg ingen anledning att stiga upp, så jag somnade om.

I samband med frukosten uträttade jag mina sedvanliga ärenden på datorn – läsa bloggkollegernas inlägg, kolla dagens teveprogram och vad som hänt på FB. En dryg timme senare var det dags för vår kaffetid, men innan dess tog jag ett korsord och satte mig på toa.

Husse förberedde och dukade fram under tiden. Efter kaffet fortsatte jag med korsordet. Det var ett av dom knepigare, så klockan hann bli tre innan jag hade löst det.

Därefter ”morgontoalett” och påklädning. Mia var hungrig igen, så hon fick mat innan jag startade tvätt­maskinen. Medan den jobbade rengjorde jag tvättställ och toalett, gick jag ut med slaskhinken och förberedde dagens middag.

Vår söndagsmiddag var tämligen enkel: stekta marinerade kycklingbitar i en sås med resterna av en grönsakspåse. Till det uppvärmd potatis från i går. Husse avslutade med sin vanliga dessert, vispgröt. Jag avstod desserten.

Numera diskar Husse igen, så här sitter jag framför datorn medan torktumlaren gör sitt. Som synes har jag inte uträttat många knop. I dag heller. 😀

av

Ofattbart

Inser att jag är väldigt naiv i vissa avseenden. Det har Sofi Oksanens bok I samma flod – Putins krig mot kvinnorna fått mig att förstå.

Boken beskriver dem ryska arméns övergrepp på kvinnorna i Ukraina, men belyser också vilken kvinnosyn man har under Putins styre. Boken är genomgående ryssfientlig, vilket är förståeligt eftersom Sofis mamma upplevde Sovjetunionens ockupation av Estland.

Att man systematiskt våldtar kvinnor som en del av krigsstrategin har jag inte insett tidigare. Dock är exemplen många, men dom har tydligen gått mig förbi. Sofi bidrar med exempel i boken och med vederhäftiga referenser.

Hur man som människa är funtad för att begå övergreppen är för mig fullständigt obegripligt. Inte ens om man hela sitt liv har blivit hjärntvättad och är övertygad om att ”fienden” är lägrestående än djur. En sån människosyn är för mig helt ofattbar.

 

av

Sånt kan också hända

I lördags hade vi som vanligt bastudag. När jag skulle packa ”bastukassen” blev jag lite äcklad. På botten av kassen sprattlade ett antal maggots. In i näsduksförpackningen jag har där hade dom också hittat. Urk!

Tydligen hade en fluga bestämt sig för att lägga sina ägg i kassen. Varför just där kan man undra … I den förvaras aldrig några matvaror, men det kanske luktade as i den ändå. ☹

****

Sen en tid tillbaka har min bildskärm tagit ruskigt lång tid på sig att starta. Redan då vi inhandlade nya teven tyckte Husse att jag samtidigt skulle satsa på en ny skärm, men jag nekade.

I helgen insåg jag till slut att stackar’n var totalt utbränd, så jag ringde till Veikon Kone i går och reserverade 24-tumsskärmen som jag hade tänkt mig. I går eftermiddag hämtade jag den.

Min gamla bildskärm visade innehållet i bildförhållandet 4:3, men den nya använder förhållandet 16:9, precis som nya teven. Det innebär att mina gamla foton inte längre täcker skärmen. Jag har redan ändrat bildförhållandet i kameran till 16:9, så i fortsättningen fyller dom skärmen som dom ska.

Dessutom är skärmen mycket ljusstarkare än den gamla, vilket innebär att mina foton nu verkar överexponerade. Men det går förstås att rätta till.

****

I dag har jag nästan lyckats steka brysselkål. När det började osa bränt kom jag på att jag inte hade vatten i kastrullen! Det hade jag tänkt fylla på när det var dags att börja koka den, men glömde förstås.

Till råga på allt hade vi matgäster. Jag erkände min tavla och tipsade dom om att skära bort det brända. Lyckligtvis var gästerna gamla bekanta, så dom förlät mig.

Hoppas vår förenings Svenska dagenfirande avlöper utan malörer eller missöden i morgon!

av

Inte min dag

I morgon är det Alla helgons dag. Inspirerad av Husse bestämde jag mig för att följa traditionen med ljus på graven.

På vägen till kyrkogården funderade jag på om jag skulle gå till butiken först, men beslöt att jag kunde göra det på hemvägen. Halvvägs till graven kom jag på varför jag hade ärende till butiken … Jag behövde ju gravljus!

Alltså åkte jag till butiken. Lyckligtvis ligger den nära kyrkogården. Det fanns flera modeller av gravljus, men oljeljus som brinner 55 timmar lät bra så jag köpte en förpackning. Fast då kom jag på att dom måste passa till min gamla ”gravlykta”, en sån där liten i plast med lock och kors på sidorna.

När jag kom ut till bilen provade jag ett av ljusen. Nehe, dom ljusen var för höga. Tillbaka in i butiken och nytt val. För säkerhets skull tog jag med gravlyktan.

Jag hittade en lägre modell men då fick ljuset inte plats. Suck. Det fick bli en fristående modell i stället. Tidigare år har jag nöjt mig med ett LED-ljus, men det har sagt upp bekantskapen.

På kyrkogården tog en hård, iskall vind tag i mig när jag gick till graven. Händerna som redan innan var kalla, blev nu stela av köld. Men skam den som ger sig.

Först klippte jag och krattade bort gräset runt den lilla Buddhan som pryder graven, därefter stack jag ner ljushållaren och i den ställde jag ljuset och tände det.

Eftersom Husse hade bett mig kolla om hans ljus brann, gick jag bort och tittade till dom. Alltmedan den kalla vinden slet i kläderna och kylde ner mig ytterligare.

På tillbakavägen noterade jag – utan förvåning – att mitt ljus hade slocknat i den hårda vinden. Suck igen.

Alla andra ljus brann i lyktor, så jag är den enda som inte har hajat att dom slocknar annars. Nu gav jag upp. Jag tog bort ljuset och beslöt att mina avlidna nära och kära säkert såg ljusen fast dom brann på Udden. För det är ju för dom vi tänder ljusen.

För att trösta mig för motgången öppnade jag godispåsen jag hade köpt och öppnade en  Omar. Självklart tappade jag godbiten på bilgolvet. 😦

Hemfärden gick utan incidenter. Då jag hade parkerat, plockat ut inköpskassen och skulle låsa bilen uppstod nästa problem. Var hade jag bilnyckeln?

Inte i strömlåset konstaterade jag. Då hade den väl åkt ner i kassen kanske … Jag plockade ur varorna, men si där låg den inte. Medan jag rotade i kassen föll nyckeln ur min vänstra hand. Tydligen hade jag flyttat över den dit men redan glömt att jag gjort det. En sista suck.

Önskar er alla en fin helg!