Just precis i dag slog jag till då solen stod nästan som högst på himlen. Klädde mig i Snickers och gummistövlar, plockade fram arbetshandskar, en hink och träd­gårdsspaden.

Arbetet bestod i att tömma dasskomposten. Ett projekt jag har skjutit på tills det skulle bli lite varmare, men inte så varmt att myggorna hade vaknat.

Arbetsplatsen är synnerligen trång och obekväm. För att komma åt luckan på baksidan av kompost­kärlet gäller det att antingen knäböja eller hasa ner på ändan. Jag valde det senare. Sen kom jag på att jag kanske inte skulle kunna ta mig upp, men nu var jag nere.

Med hinken mellan knäna ”karvade” jag ut den ytterst kompakta massan, tills jag insåg att det inte var särskilt praktiskt. Jag grävde ut den på marken i stället och flyttade den sen till hinken och tömde efter hand på ett s k blomland. Myggorna hade tyvärr redan vaknat och gjorde sitt bästa för att störa mig, men det fick jag finna mig i.

Med svetten lackande trots att jag satt i skuggan fortsatte jag tills jag bedömde att jag hade tömt det mesta. Med viss möda tog jag mig upp på fötter och gick in på dasset för att kolla. Med hjälp av kom­post­verktyget stötte jag runt i avföringen.

För sent insåg jag att kompostluckan fortfarande var öppen. Ut vällde icke-komposterad avföring och toapapper. Lyckligtvis har jag en behållare för efterkompostering, så jag flyttade över rasket till den. Sen stängde jag luckan. Nästa gång ska jag se till att stänga den först.