Jag förstår att mina läsare absolut vill veta hur såret efter den utdragna tanden mår. 😀 Efter akut­besöket hos tandläkaren har jag fått ett nytt i dag.

I början på veckan upptäckte jag en blåsa i det gamla såret. Den gjorde inte ont, men blev större och större, så jag ringde förstås tandläkaren. ”Då är det nog något mer som ska ut” trodde damen jag pratade med. Just så.

Den här gången fick jag tid hos en annan tandläkare. Den förra vill kanske inte ha nåt mer med mig att göra?

Efter röntgen konstaterade hon att blåsan berodde på att det satt en benbit i den. Jag frågade om det verkligen var en benbit och inte en tandflisa eller en bit av en rot, men hon stod på sig. En benbit var det och inget annat, precis som förra gången (se inlägg 10.5).

Så nu saknas två benbitar i käkbenet vad jag förstår. Antingen var tandläkaren som drog ut tanden extra stark eller så har jag ett mjukt käkben? Skämt å sido, hålen i käkbenet läker av sig själva så småningom har jag läst mig till.

Innan hon tog bort blåsan bedövade hon förstås. Då var klockan ca 11:17. Tolv minuter senare var allt klart. På hemvägen tilltog bedövningen och släppte inte förrän efter klockan tre.

Så är det jämt. Vet inte om jag är extra känslig eller om det hade räckt med en mindre dos. Dom kanske doserar efter patientens uppskattade vikt som man gör med hund‑ och kattmedicin? Jag är inte mager precis, men heller inte kraftigt överviktig, så hon tog kanske till så det säkert skulle räcka. 😉

Innan jag gick fick jag order om att skölja munnen med munvatten morgon och kväll i tre dar. Det är ju enkelt, det är bara det att mintsmaken är i överkant för mina känsliga smaklökar.

Men jag förstår att man är tvungen att övertrumfa smaken från ämnena som ingår. Klorhexidin digluconat och Cetylpyrifinumklorid låter inte särskilt smakligt. Urk.

Nu hoppas jag verkligen att jag slipper fler tandläkarbesök av den här anledningen!