I går fick jag tre idéer. En godare än dom andra. 🙂

När Husse lämnade av mig vid dagens uppdragsställe frågade han om han skulle hämta mig när jag var klar. ”Nä, det behövs inte, jag går” sa jag hurtigt.

Under tiden jag intervjuade mitt ”objekt” besökte han sin moster och morbror, dit det är ca 1,5 km, så jag tyckte jag gott kunde ta mig en promenad i vårsolen. Det ångrade jag nästan.

När jag var klar med intervjun styrde jag kosan mot sydväst. Efter några hundra meter nådde jag den nya skylten jag hade sett dagen innan: Våffelstugan.

Med nygräddade våfflor kan man fresta mig till en hel del, så jag beslöt sticka mig in för att få ”färdkost”. Det var ju nästan kaffetid.

Medan jag beställde min våffla med jordgubbssylt och grädde slog det mig att jag kunde skriva en notis om stället. Det var damen i stugan gärna med på, så jag antecknade det som behövdes innan jag satte mig med min våffla vid ett av borden utanför stugan.

Sen var det dags att dra vidare. Solen värmde skönt ett tag, men när jag kom ut på öppet område tog den kalla vinden tag i mig och brusade i öronen. Det var inte ett dugg skönt längre! Nästan så jag var på vippen att be Husse hämta mig. Men sagt är sagt bestämde jag.

När målet låg inom synhåll ringde Husse och undrade var jag befann mig. Efter den långa och sega uppförs­backen flåsade jag till svar att jag såg huset och skulle vara framme inom någon minut.

Ute på terrassen hos Husses moster och morbror stod kaffebordet dukat och väntade. Jag fick genast skuldkänslor. Hade jag vetat det, hade jag inte ätit våffla på vägen. Men jag fick ändå plats med en mugg kaffe och en bit toscakaka. En sån går alltid ner. 😉

Efter kaffet passade jag på att fota i trädgården. Än så länge fanns det inte så många växter med utslagna blommor, men några hittade jag. Bilden på den klarröda nunneörten blev tyvärr oskarp så den har jag slängt, men dom här blev ju OK.