Ändrat beslut

Ha! Jag lyckades få onkologen att skratta igår. 😊 Både Husse och jag trodde att samtalet skulle ta högst tio minuter, men vi upptog nästan en timme av hennes tid! Den här läkaren var alltså också en kvinna.

Hon svarade snällt på mina frågor och gick noggrant igenom den fortsatta vårdplanen. Det blev en himla massa information att försöka ta in. Först cellgift, sen strålning och därefter hormon­be­handling fem år framåt för att sänka östrogennivån ytterligare. Anledningen till det är att min tumör var hormonbetingad.

Ödets ironi … Jag som har kämpat med näbbar och klor mot allt vad östrogentillskott heter för att dämpa övergångsbesvären fick ändå en hormonbetingad cancerform. Det bekräftar min över­tygelse att allt man oroar sig för eller fruktar drar man till sig. Det är bara mina egna tankar som kan skada mig.

Läkaren redogjorde i detalj för vad cellgiftsbehandlingen skulle innebära och vilken nytta den skulle göra. Jag kände hur motviljan kröp i kroppen. ”Nej, det vill jag inte ha”, sa jag när hon hade slutat, men efter påtryckningar från både henne och Husse sa jag okej till slut. När vi kommit hem talade jag om för Husse att jag redan började ångra beslutet.

Innan jag somnade fattade jag ett nytt beslut. För att styrka mig i min uppfattning att det var ett bra beslut, läste jag igenom informationen om cytostatikabehandling jag hade fått med mig hem. Efter det kändes beslutet ändå mer rätt och befogat. Om cancern hade spritt sig till lymfsystemet hade jag resonerat annorlunda.

Som de allra flesta säkert vet, påverkas alla celler i kroppen av cellgift. En sån behandling skulle med­föra att jag medvetet bröt ner min kropp som nu är i fullgott skick enligt alla provresultat. Nej, nej och åter nej! Det kändes bara fel.

I förmiddags ringde jag sköterskan vi träffade efter samtalet med läkaren och som hade gett mig datum för första be­handlingen. När jag meddelade henne mitt beslut, undrade hon om jag ville prata med läkaren. ”Nej, det behövs inte, det gjorde jag ju igår”, svarade jag.

Hon skulle ändå meddela läkaren och be henne ringa mig vid tillfälle sa hon. Det accepterade jag förstås och avslutade samtalet. Jag förstår att det råddar till planeringen för personalen, men det får dom ta. Som sköterskan sa, kan ingen tvinga mig att genomgå behandlingen.

Strålningen av bröstet och ett hormonpiller om dan i fem år kan jag ta. Strålningen verkar ju lokalt och är tidsbegränsad, hormonpillret påverkar förhoppningsvis bara kroppens egna hormon­nivåer, även om en del tråkiga biverkningar kan uppstå av den också.

Så vad var det då som fick onkologen att börja skratta? Jo, jag frågade om jag nu är tvungen att börja städa eftersom tiden för restriktionerna har passerat. Hon skrattade och sa: ”Du hoppas förstås att jag ska säga nej.” Jag instämde och så skrattade vi gott alla tre. 😊