När jag flyttade hem tillbaka till Udden 2007 var jag eld och lågor över möjligheten att få odla. Entusias­men höll i sig några år, sen minskade mängden potatis och grönsaker för varje år tills kökslandet växte igen helt. Det samma gäller blommorna jag har planterat. Dom tynar sakta bort i brist på adekvat skötsel.

Eftersom jag är uppvuxen på landet inbillade jag mig att jag besatt en ”förvaltargen”. Jag trodde fullt och fast att jag visste hur man sköter växter och att jag kunde förvalta det växtarv jag fått av mina foster­föräldrar.

Vid det här laget kan jag sorgset konstatera att jag gott kan sälla mig till dom stads­bor som tror att när man väl sått eller planterat är det bara att skörda/njuta så små­ningom – att växterna sköter sig själva.

Växterna som fanns på tomten sen gammalt har också decimerats av samma skäl. Enda undantaget är rodo­den­dron­. Den har tydligen en överlevnadsförmåga som inte är beroende av mina omsorger. Mossorna frodas faktiskt också utan att jag anstränger mig det minsta. 😀

Till min stora sorg är till och med dom fina såpnejlikorna vid trappan på väg att dö. Jag försöker skylla på den svåra torkan för nåt år sen och på min stora gran som suger i sig all näring, men det är bara svep­skäl. Å andra sidan vet jag inte hur gamla dom kan bli? Min enda tröst är att dom har spritt sig till nya platser på tomten.

Jag blir grön av avund när jag hälsar på hos nån som har välansade blomrabatter och köksland. Hur bär dom sig åt och hur mycket tid lägger dom ner på skötseln?

Inte ens krukväxter lyckas jag hålla vid liv. Antingen får dom för mycket eller för lite vatten och dåligt med gödning. I ett desperat försök planterade jag två skott av garderobsblomma för drygt ett år sen. Än så länge lever dom faktiskt, men såna har jag tagit livet av tidigare så jag gör mig inga förhoppningar.