Jag tillhör dem som har en mycket begränsad vänkrets. Det hänger ihop med att jag definierar en vän som någon som känt mig länge och som vet ”allt” om mig, men som gillar mig ändå. Det innebär i praktiken att jag kan räkna mina vänner på ena handens fingrar. Igår blev vän­kretsen än mindre.

Sent på eftermiddagen fick jag meddelande om att min vän nu hade avlidit. Det var självfallet en sorglig nyhet, men skönt att höra för min väns del. De senaste två åren har bara inneburit lidande.

Om man varken kan röra sig eller kommunicera med omvärlden förlorar man snabbt livslusten. Det enda min vän önskade var att få dö. Äntligen fick han sin önskan uppfylld.

Husse och jag hälsade på honom den 27.9. Det blev vårt sista besök. Enligt personalen hade han då lunginflammation, men verkade ändå inte vara i så mycket sämre skick än tidigare, förutom hosta. Det glimtade till i ögonen som vanligt och han log när han såg oss.

Jag beskyllde min vän många gånger för att ha för stort hjärta. Han var oförmögen att säga nej om någon bad om en tjänst, han ställde alltid upp om han bara kunde. Som jag såg det blev han ut­nyt­tjad. Kombinationen snäll och händig på det mesta innebär att risken är stor.

Jag frågade en gång om han själv får hjälp när han behöver det. ”Jo, det får jag nog” svarade han. Fast när jag ville veta av vem eller vilka hade han svårt att hitta mer än ett par.

När han träffade sin särbo för några år sedan gladdes jag för hans skull. En rar kvinna var precis vad han behövde. Hon gjorde honom gott på många sätt och delade hans stora musik­in­tresse. Tillsammans uppträdde de på olika till­ställningar så länge han förmådde hantera ett instrument.

Vi delade både sorg‑ och glädjeämnen. Om vi inte sågs på ett tag blev telefonsamtalen långa. Ibland bestående av filosofiska funderingar, ibland av politiska diskussioner. Nu är vår mångåriga vänskap till ända och saknaden är stor. Tack för din fina vänskap.