Igår kväll när vi kom hem satt Mia vid vägkanten, men inte på den sidan som hon brukar. När jag steg ur bilen hörde jag att hon var arg och i samma ögonblick fick jag i skenet av billyktorna syn på orsaken.

En bit ifrån henne satt en gråvit katt som besvarade hennes ilskna läten med likartade ljud. Här var det gruff på gång. Mina försök att lugna Mia och sjasa i väg besökaren misslyckades totalt. Dom tycktes varken se eller höra mig.

Efter en stunds ”ordväxling” bestämde sig den gästande katten till slut för att ta till sjappen. Mia var inte sen att jaga den. Båda två försvann utom synhåll i mörkret, det var bara deras läten som hördes ännu en kort stund.

En knapp timme senare kom Mia in. Lyckligtvis oskadd vad jag kunde se, men så trött att hon la sig raklång på golvet. Hon tittade inte ens i matskålen så hon var verkligen utmattad. Den missar hon aldrig annars.

Den gråvita katten har blivit bortjagad tidigare. I somras gjorde den också en visit, men fick mot­villigt loma i väg då Mia högljutt meddelade att det här var hennes revir.

Om jag inte tar fel, vet jag att katten är en hanne och också var han bor, så det var ingen vildkatt. Tids nog lär vi väl få se den igen.