12.3 – Från uppdatering till s-particip

Jag ogillar automatisk uppdatering, har haft flaggdag, känt mig småsnål och avskyr s-particip.

Automatisk uppdatering
Bland gårdagens 26 uppdateringar från Microsoft fanns tre som jag absolut inte behövde: Office Access, Microsoft Visio och Verktyget för borttagning av skadliga program. Jag valde visserligen bort dom, men på grund av att datorn är inställd på automatisk uppdatering fick jag dom i alla fall när jag stängde datorn. Grymt. 😦

Det går för all del att avinstallera i efterhand, men det fick bero. Men i fortsättningen får jag välja vilka uppdateringar jag vill ha. Jag upptäckte att det finns ett alternativ som heter ”Hämta uppdateringar men låt mig välja om de ska installeras” under Ändra inställningar i Windows Update. Det hade jag ingen aaaning om förrän igår. ”Man lär så länge man lever” är så sant som det är sagt.

Jämtlands flaggaFlaggdag
Den 12 mars har jag alltid flaggdag – om jag kommer i håg det. Idag gjorde jag det och satte upp min jämtländska flagga direkt efter frukost. 18 års vistelse i Jämtland har lämnat vissa spår.

Småsnål
Igår kväll hajade jag till när jag såg K-kedjans reklamsnutt. Bara 1,99 € för 600 g Oivariini! Jag har tidi­gare skrivit om att högsta priset jag har sett är 5,99 €, så det här var ju tokbilligt. Enligt dagens reklam­ut­skick innebar priset 55 % rabatt. Den rabattsatsen är minsann inte så vanlig på livsmedel.

Eftersom jag förbrukar nästan 600 g/vecka, var det ju läge att slå till. Max tre paket stod det i re­klam­bladet, så om jag ville ha fler, var jag tvungen att åka till Dalsbruk. Resan skulle kosta mig 2 * 10 km à 0,44 € = 8,80 enligt statens (låga) norm och jag skulle spara ca 4,50 om jag köpte tre paket till.

Jag började fundera på om det verkligen var värt att göra resan bara för att spara 4,50? Dessutom fanns det inga planer att få plats med sex paket i frysen. Jag beslöt nöja mig med tre. Det är inte ofta jag är så där priskänslig, men ibland slår snåljåpen till. 😉

ÅU-citatAvskyr s-particip
I dagens ÅU fanns ett citat (se bilden) som fick mina nackhår att resa sig. Det var inte första och säkerligen inte heller sista gången.

I läro­boken Vårt språk som magister Jansson undervisade ur på 60-talet finns inte ett ord om att man lägger till ett s på ord i presens­parti­cip. Jag citerar ordagrant: ”Presensparticipet slutar på ‑nde, ‑ande eller ‑ende.” Så varifrån kommer s:et?

För att få klarhet googlade jag och hittade dels en tidning och dels en blogg av Per Ledin, professor i svenska språket vid Örebro universitet, som båda behandlade otyget. Efter att ha läst blogginlägget känner jag något större förståelse för användandet, men det skulle aldrig falla mig in att tillämpa s-particip själv. I mina ögon och öron är det bara fel och ger intryck av ett obildat språkbruk. Men språket förändras ju, så innan jag dör har jag kanske vant mig?