Jag har frusit, blivit inställd och har nytt inkråm.

Kall promenad
I söndags kände jag för en ”kamerapromenad”. Solen gjorde sitt bästa för att titta fram så jag tyckte jag skulle passa på att sänka blodtrycket. Jag har nämligen nyligen läst att solljus har den goda för­mågan.

Jag frågade Mia om hon ville följa med och det ville hon, men stannade i ”flyet”, dvs nedanför backen, och såg väldigt upptagen ut när jag ropade hej då och fortsatte. Hon kollade dock noga åt vilket håll jag gick i korsningen.

Eftersom mina promenader sker i snigelfart och stoppas upp av ständiga bildmotiv, höll mina händer och fötter på att få frostskador efter bara ett par hundra meter trots att jag var varmt klädd. Men man är ju viking (och envis!), så jag tog en åkar­brasa och fortsatte. Jag hade inget mål utan gick planlöst vägen fram.

Promenaden slutade vid spången över bäcken där ”genvägen” på G-vägen går. Den genvägen anlitas troligen inte av fler än mig och djuren numera, men det är en fin liten skogsstig tycker jag. Spången var delvis be­gravd under is och bäcken var istäckt så det var inte så mycket att se eller fotografera, men desto mer längs skogsstigen.

Bilden i mitten föreställer inte bäcken, utan är tagen vid sjöin-/utloppet.

När jag bestämt mig för att vända tillbaka insåg jag att det gällde att gå raskt och utan avbrott för att få upp värmen. Vinden var obarmhärtigt kall. Halvvägs gjorde jag ändå ett par undantag, men sen knallade jag raka spåret hemåt.

Mia satt kvar nere i flyet såg jag då jag svängde in på ”Udden-vägen”. Jag sa hej på långt håll och blev mött av en kisse som betedde sig som om jag hade varit borta en hel dag. Oj, vad glad hon var!

Efter en kvart i stugvärmen kändes extremiteterna normalvarma igen, men nästa gång ska jag utrusta mig med nåt slags element eller göra upp eld på vägen. 😉

Inställd
Igår fick jag meddelande om att jag inte behövs på onsdag. Den planerade kursen hade bara fyra an­mälda så den blev inställd. Jag blev ju inte överdrivet lessen för det, att få tiden att gå tillhör ju inte mina största problem även om det hade varit roligt att träffa välbekanta deltagare.

Nytt inkråm
Igår ringde jag min favoritrörmokare och vidarebefordrade servicekillens utsago om vattenkranen till tvättmaskinen. Han mindes inte riktigt hur kranen såg ut så han ville veta om den var kantig eller rund?

Jag blev dödsimpad av att han överhuvudtaget kom ihåg vem jag var och var jag bodde – vi träffades senast 2007!! Att han skulle minnas hur kranen såg ut kan väl ingen vettig människa begära? Den killen har minsann järnkoll på sina kunder. 🙂

När jag talade om att (hatten på) kranen var kantig sa han att det går att byta inkråmet så jag slipper köpa ny kran. Det var ju en trevlig överraskning även om det antagligen är inkråmet som kostar mest. Han skulle befinna sig i krokarna dagen därpå och frågade om jag var hemma då?

I regel brukar hant­verkarna på ön säga ”i morgon” eller ”nästa vecka” och sen hör man inget på en månad eller mer och blir tvungen att jaga dom med blåslampa. Antingen för att dom har för mycket att göra, inte kan säga nej eller för att dom inte har en susning om hur dom ska planera jobben. Hur som helst blir man (= jag) vansinnig över att bli bemött på det sättet!

Idag dök han upp vid elva-snåret så nu förstår du varför han är min favorit. ”Min” rörmokare har kort inställningstid och håller vad han lovar. Han får mig att känna mig viktig som kund och därmed har han vunnit mitt hjärta. 🙂