21.8 – Trafik- och andra bestyr


Jag har ”krattat manegen”, fixat ett trafikmärke, bränt mig, eldat och fått min längtan stillad.

Krattat och klart
Vägmästaren var upp en sväng med väghyveln idag också – lagom till kaffetid, men han blev tyvärr utan den här gången, jag hade annat för mig. En stund efter att han hade gett sig av gick jag ut för att kolla resultatet.

Jisses vad fint det blev! Det enda som störde mig var en liten gruskant längst upp i backen. Men det var ju enkelt att fixa. Jag hämtade min gamla lövräfsa, jämnade till gruset och plockade bort alla större stenar som hade dykt upp och följt med hyveln en bit. Nu blev det ändå finare. 🙂

Trafikmärke
Igår innan jag åkte på trädgårdsbesök finslipade jag det nya diket, eller snarare rännan, som ”väg­mästaren” drog upp med ena hörnet på traktorskopan härom dagen. En del rötter och stenar var för kraftiga eller stora att rubba, så vattnet får ta en liten omväg, precis som i naturen i övrigt.

Jag testade avrinningen med två ämbar vatten och konstaterade att den ser ut att fungera. I stället för ut på vägen rinner vattnet nu ner i det grunda diket vid sidan av backen.

Precis när jag var klar kom två unga mopedister susande ner för skogsstigen såg jag från trappan. Dom upptäckte diket och saktade upp, men körde sen rakt över det i stället för att ta en liten omväg. Det fick mig att inse att det behövdes en spång. Den hade jag färdig, exet yxade till den för många år sen och i och med min flotta metallramp behöver jag den inte längre.

På motsatt sida om spången finns det plats för mindre motordrivna fordon, men hur ska folk fatta det kom jag på? Det behövdes naturligtvis ett trafikmärke. Också för att varna fotgängare och joggare så dom inte hamnar med foten i diket och bryter benen av sig.

Sagt och gjort. Idag fixade jag till en stolpe mitt på stigen och en dubbelsidig skylt med ”trafik­an­vis­ningar”. Det är för all del inte jag som blir skadeståndsskyldig om det händer en olycka, men eftersom det var jag som kom med dikes­idén känner jag mig medansvarig.

Brännskada
Det är nån som skämtsamt gjort om ett gammalt uttryck till ”Bränt barn luktar illa”. Fast det gäller nog bara när man har bränt sig på eld. Så illa var det inte, fast smärtan är fullt jämförbar.

Undrar hur många gånger jag har bränt mig på nässlor i år? Troligen råkar jag ut för dom bara för att jag avskyr deras nålstick. Idag fick jag en rejäl giftdos när jag slog gräset fram till avloppstanken.

Jag försökte vara försiktig, men en lång nässla lyckades ändå dråsa snett över handleden. Järn­spikar vad ont det gjorde – och gör fortfarande. Smärtan har efter hand brett ut sig ner mot tummen och salvan mot insektsbett hade ingen som helst verkan. Men det kunde förstås vara nåt ändå värre.

Eld i spisen
I natt vaknade jag av att jag frös och var tvungen att dra täcket över huv’et för att få upp värmen. Natten blev lika kylig som utlovat. Vid sjutiden i morse var det bara 11 grader och vinden hade kommit upp i varv. Ganska svalt i shorts med andra ord. Shorts är för all del fel ord, knäbyxor är mer adekvat i mitt fall.

När jag var redo för utevistelse hade det visserligen hunnit bli fyra grader varmare, men jag drog mer än gärna på mig en jacka. Utesysslorna höll mig varm, men det kändes kallt i köket när jag kom in så jag tände upp i köksspisen. Vilken lycka att ha den! Än så länge snålar jag på elvärmen.

Stillad längtan
Idag blev jag plötsligt sugen på stuvade morötter. Det var länge sen sist. Som tur var hade jag morötter hemma, annars hade jag säkert gjort en sväng till butiken. Till stuvningen vankades stekt korv. Jättegott, nu är min längtan stillad för den här gången. 🙂