Idag intogs påskbrunch ”på lokal”. Det bästa med att åka bort är att få komma hem.

Påskbrunch
För ett par dar sen föreslog jag mamma att vi skulle äta påskbrunch i Villa Felix idag. Det var hon med på. Vi frågade om bonuspappan hade lust att göra oss sällskap och det hade han, så igår beställde jag bord för tre och på eftermiddagen ”knödde” vi in oss i Silver­pilen och susade iväg.

Brunchen inleddes med en påskgul drink som ingick i menyn. Maten utgjordes av ett stående bord med diverse kalla förrätter, två varmrätter och två desserter. Klart mer än det brukar vankas på Udden. 😉

Vi försåg oss i maklig takt och lät oss väl smaka. Vår glada servitris kunde dess värre inte mer än några enstaka svenska ord, men hon var så charmig att till och med jag bytte till finska. Det händer inte så ofta.

Jag kan inte påstå att maten bjöd på några kulinariska överraskningar men den var fräsch, god och värd sitt pris tyckte jag. Sortimentet var det heller inget fel på så vi var nöjda med utflykten.

Det bästa
Enda anledningen att lämna Udden är för att få återvända. Det bästa med att gå eller åka bort är alltså att få komma hem igen. 😀 Det nästbästa är att få byta om till ”hemmadressen” och lufsa omkring i tofflorna.

Jag uppfyller nog med råge alla kriterier för stugsittare tror jag. Det tycks dessutom bli värre med åren… Jag börjar gruva mig redan dan innan jag är tvungen att ge mig av, lämnar alltid mitt lilla hem lika ovilligt och försöker skynda mig hem igen. Så har jag aldrig känt tidigare, åtminstone inte vad jag minns?

Möjligen kan det hänga i hop med att jag alltid har betraktat Udden som mitt enda ”riktiga” hem. Alla andra hem har varit tillfälliga, om än rätt långvariga i vissa fall. Jag har för all del trivts i dom också, men aldrig saknat dom när jag väl bestämt mig för att lämna dom. Mitt zigenarblod kanske har blivit mer trögflytande med åren?