19.12 – Grönt och färdigpyntat

Den gröna vintern fortsätter, mössen är utestängda, julklapparna är inslagna och Udden är julpyntad. Mia har fått återfall.

Grönt och blött
Inte en endaste hel dag har solen orkat visa sig den här månaden… Var man än rör sig klafsar det under fötterna och regnuppehållen är lätt räknade. Snart har det regnat så mycket att magman svalnar. 😉

Blockerade ingångar
I lördags gjorde händige släktingen en akututryckning igen. Mitt PU-skum hade nämligen torkat och eftersom han höll på att isolera, bad jag att få resten av hans flaska om det blev nåt över.

Han kom susande med flaskan på kvällskvisten och fyllde snabbt alla håligheter som jag miss­tänkte kunde vara ingångar för mössen. Sen dess har det varit lugnt, men jag förstår att Mia hör dom under golvet. Där kan dom gott hålla sig.

Julklapparna klara
I stället för att gå på födelsedagskalas igår valde jag att slå in julklappar. Jag kände inte för att umgås så jag meddelade att kaffet får bli en annan gång.

Jag tyckte att jag inte hade så många klappar att slå in, men när jag var klar hade det blivit 20 paket. I morgon och på onsdag sker distributionen för att jag ska vara klar tills mamma kommer.

Färdigpyntat
Idag har jag julpyntat. Riktigt roligt var det efter fjolårets uppehåll. Nästan alla juldukar och julbonader är i användning, tomtar och änglar är ut­pla­cerade och (plast)granen är på plats på ett extra svåråtkomligt ställe för att Mia inte ska riva ner den.

Mamma har hedersuppdraget att klä den men jag satte dit belysningen efter att ha testat att den funkar. Jag mindes nämligen att den var ur funktion efter Snuttans attacker medan hon levde, men där hade jag lyckligtvis fel.

Återfall
Att testa klättringsförmågan trodde jag var ett passerat stadium för Mia, men ack nej, idag fick hon ett allvarligt återfall. Jag stod vid skafferiet med dörren öppen så hon räknade raskt ut hur hon skulle bära sig åt.

Först upp på köks­skän­ken, sen upp på min axel och vidare in på översta hyllan i skafferiet. Efter en kort inspektion fortsatte färden upp på skafferidörren och över till väggskåpet. Där tassade hon om­kring och undersökte prydnadsföre­målen ett efter ett. Om jag inte hade stängt dörren till var­dags­rummet hade hon troligen tagit sig upp på den också.

Vägen tillbaka var lika komplicerad. Från väggskåpet upp på skafferidörren och därifrån ner på köksbordet. Jag inbillade mig säkert, men jag tyckte bestämt att hon såg belåten ut när hon hade lyckats med sin föresats. Det är henne väl unt, hon gjorde ju inget illa. 🙂