Ny vecka, nya tag

Jag överlevde den fullspäckade veckan och har inlett den nya med födelsedagsuppvaktning. En trevlig början. 😊

Mia fortsätter sin antibiotikakur några dar till, men i kväll byter vi till tablettform. När veterinären frågade om vi ville ha flytande eller tabletter när jag ville byta sa jag mitt dumma nöt att vi testar med flytande.

Orsaken till att jag ville testa flytande var att hon kräktes upp tabletten när vi nyss hade börjat medicineringen, men det måste ha berott på att hon var kass i magen av nåt annat skäl.

Konsekvensen av den flytande sorten blev att vi nu har medicinfläckar både här och där runt diskbänken. Jag lyfter upp henne på den när det är dags för medicinen.

Två milliliter låter inte mycket, men att ge den mängden till en katt visade sig vara väldigt opti­mis­tiskt. Hade jag varit lite fiffigare hade jag delat upp den i två ”portioner”.

Men nu återgår vi alltså till tablettform. Typen av antibiotika är exakt den samma i båda sorterna.

Den här veckans program är – åtminstone än så länge – hanterbart. I morgon har vi matgäster och på kvällen har jag ett tidningsuppdrag, nästa är på torsdag. Nåt mer är inte inplanerat, med undantag av kallelse till hembygdsföreningens årsmöte.

Det innebär att jag kanske äntligen hinner beskära de två återstående rosenbuskarna. I vanliga fall skulle det ha varit gjort för en månad sen. I går hade jag haft chansen medan tvätten torkade, men det var på tok för varmt för fysiska aktiviteter bedömde jag.

Husse har länge påpekat att död vass flyter omkring i stranden. Han har påbörjat bärgningen men behöver hjälp, så med lite tur kan jag assistera honom beroende på hur mycket tid som går åt till artikelskriverierna.

Och i morgon börjar sommaren. Eller åtminstone sommarmånaden. Det är hög tid att möblera i bersån, bara jag får den rengjord och målad. Sen kan man hoppas på tillräcklig sol och värme för att kunna njuta av vistelsen.

5.10 – Praktikabelt

Läckaget är tätat, jag har fått ett nytt låsproblem och träffat en vykortskonsument. Resten av veckan är körig.

Blixtens bror
Idag på förmiddagen ringde snickaren och sa att han var i närheten och undrade om han kunde komma och fixa dasstaket? Jag sa att han var välkommen. ”Jag är där om fem-tio minuter” lovade han.

Jag fortsatte med det jag höll på med vid datorn, men kom efter en stund på att det måste ha gått mer än tio minuter. Strax därefter knackade det på dörren och in kom den omtalade.

När jag var på väg ut för att visa honom läckaget talade han om att han redan hade tätat läckan. Wow, den mannen måste vara bror med blixten! Och inget blev jag skyldig – ”det hör till” sa han glatt. Flera såna hantverkare tack!

Nytt låsproblem
Mina antika skåp under diskbänken har lika antika lås. En enkel och fiffig konstruktion i sig, men ett av låsen har Mia lyckats få ur funktion när hon i sin mattiggariver fastnade med klorna.

Tappen som går genom handtaget sitter inte längre i rätt läge och hittills har jag inte lyckats åtgärda det. Jag har för all del inte ansträngt mig så väldeliga, det är lika enkelt att lämna dörren på glänt, men det irriterar mig att låset inte fungerar.

Vad jag kan förstå, behövs inga nya delar. Dom gamla håller säkert i 100 år till, det gäller bara att pilla dit tappen. Förutsatt att den inte är så sliten att den åker igenom hålen? Hm, det får bli en programpunkt under helgen.

Vykortsköpare
I samband med att vi bytte skrivbordsbakgrund under kursen idag, utbrast en av deltagarna: ”Och så vet jag att du är en duktig fotograf!”. Jag blev så häpen så jag inte kom mig för annat än att niga. Sen återfick jag fattningen och tackade så mycket för vänligheten.

Hon hade minsann köpt flera av mina vykort och blev glad då jag talade om att det nu finns höstmotiv att köpa. Jag passade också på att visa mina utställningsbilder eftersom dom råkar sitta direkt vid in­gån­gen till vår kurslokal.

Späckat program
I morgon har jag tänkt åka upp till FPA för att visa att jag lever, därefter har jag bokat in ett kund­besök i Dalsbruk och som avslutning ska jag gratta ett födelsedagsbarn i efter­skott. Full rulle med tanke på att jag känner mig upptagen redan om jag har en enda tid att passa.

Fredagen är något lugnare – bara två tider att passa. På lördag är jag faktiskt obokad och reserverar redan nu den dagen som ”egen-tid” för att kunna vara trevligt sällskap på söndag kväll. 🙂

Egentligen begriper jag inte varför jag bokar tider med folk? Det räcker väl om man säger till exempel ”mellan två och tre”. Troligen är det nån kvarleva från yrkeslivet. Av respekt för andras tid fastslår jag ett klockslag och försöker hålla den tiden. Men jag gillar det inte. Då känner jag mig ofri.

Å andra sidan blir möten eller besök aldrig av om jag säger ”nån gång nästa vecka” har jag märkt. Då förtränger jag dom helt och tycker det är nesligt när nån är tvungen att påminna mig om vad jag lovat.

Tips på en optimal lösning mottas tacksamt!