skidtur

av

11.4 – Lurigt

Jag har tur i kärlek, har gått på skidor och författat en skrivelse.

Tur i kärlek
I förrgår kom ”Lingongrannen” på besök i ett ärende. Jag övertalade honom att sitta ner en stund men fick inte bjuda på nåt. Så då fick han ett glas juice.

Trist med gäster som är nödbedda. Undrar om dom är oroliga för att vara till besvär? Eller tycker dom kanske att jag inte har nåt som är värt att bjuda på?

Under samtalets gång blev det tal om ”kortspelarmaffian” som i regel träffas varje vecka. Det gav mig infallet att föreslå en ”marjas”. Himla dumt förslag – jag förlorade. Men faktiskt med bara en enda fjuttig poäng. Det måste ju betyda att jag har tur i kärlek om det gamla talesättet stämmer? 🙂

LandmärkeGått på skidor
Igår beslöt jag mig för en skidtur i eftermiddagssolen. Enligt väderprognosen ska det bli varmare med mulet och regn så småningom så det är tveksamt om det blir några fler turer.

I brist på andra mål skidade jag rakt mot ”Vidbusken” men vände när jag kom till fiskekrokarna som var utlagda. En ny tur uppe i viken bakom vassen lockade mer.

Jag passerade grannen på udden mittemot och tog mig in mot land. Här fanns det mest långa, gängliga trädstammar så det var ganska lätt att ta sig fram. Jag höll styrbord och kom så småningom till nåt slags landmärke som jag aldrig har sett tidigare. Möjligen nåt som kartritarna har ställt dit?

Det blev allt svårare att ta sig fram. Dvärgträd, buskage och vass gjorde sitt bästa för att stoppa mig. Ett tag blev jag allvarligt fundersam över hur jag skulle kunna ta mig ut tillbaka på isen men ”vägen visar sig efter hand som man går” har jag sett nånstans.

På skidorAlldeles riktigt, jag hittade lucka efter lucka i vegetationen även om jag var tvungen att trixa lite för att få med mig skidorna. Av allt att döma innehåller mitt liv för få utmaningar så jag måste skapa dom på det här sättet i stället filosoferade jag medan torra vasstrån och kvistar snärtade mig i ansiktet.

Sista biten bestod av en tät vassrugge. Här gällde det definitivt att gå i stället för att skida. Tack vare stål­kanterna på skidorna fick jag övertaget och kunde bana mig fram till växtfritt område. Sen tog jag sikte på hembryggan och ställde slutligen skidorna på tork mot ”pumphuset”. En rolig tur trots alla hinder. 🙂

Skrivelse
Idag fick jag fakturan på slamtömningen. Rätt, men ändå fel beskriver den bäst. Om man var miss­nöjd kunde man klaga hos Avfallsservicenämnden stod i det bifogade infobladet.

Jag blev inte så himla upprörd trots allt beroende på att herr grannen hade förvarnat mig om hur fel det kan bli så jag satte mig lugnt och sansat vid datorn och författade ett brev som går med morgon­dagens post. Rätt ska vara rätt.

av

9.3 – På tur med Mia

Igen en härlig dag!

När jag drog upp rullgardinen strax efter åtta visade termometern +7 inne och -19,4 ute. Det var alltså förklaringen till att det kändes kyligt när jag vaknade. Till saken hör att termometern står på fönsterbrädan, nattetid bakom rullgardinen, så riktigt fullt så svalt var det trots allt inte i rummet. Inomhustermo­me­tern avslöjade att temperaturen var tio grader högre.

Mia i snöSkidtur
Jag beslöt ta vara på det ljuvliga vädret – strålande sol fjärde dagen i rad – och klädde mig för skidtur på isen. Mia var genast med på noterna. Men det blev en extremt kort tur.

Mia gjorde sitt bästa för att följa efter mig i det färska spåret, men sjönk ner i den lösa snön och frös säkert om tassarna. Av jamandet att döma var vi på väg åt fel håll.

Efter ca tio meter ställde hon sig på skidorna framför mig. Antingen för att värma tassarna eller för att stoppa mig. För att skona henne vände jag om, tog av mig skidorna och ställde in mig på en pro­me­nad i stället. Mia skuttade lyckligt tillbaka upp till huset.

Fot- och soltur
När jag hade bytt pjäxorna mot favoritstövlarna gick vi ut igen. Jag svängde vänster nerför backen och Mia hängde på. Då vi kom upp till korsningen försökte jag få henne att välja riktning men hon vände och gick hemåt. Vägarna åt det här gillade hon tydligen inte.

Mia på utkikTillbaka uppe på backen stod hon och sneglade mot slänten vid sidan av vägen. Den är redan bar men för att nå den måste man ta sig över snövallen efter snöplogen.

När jag hade gjort spår till henne trippade hon raskt i väg uppför slänten och hoppade elegant upp på den stora stenen som ligger högst upp. Där parkerade hon sig i solen och låg och spanade.

Matte kravlade sig också upp och hittade en liten stubbe att sätta ner ändan på. Där satt vi och njöt en stund. Här nådde blåsten oss inte och solen låg på så det kändes riktigt skönt.

Efter ett tag blev jag less och fortsatte uppåt. Där ligger snön fortfarande djup, men stövelskaften räckte till för att jag skulle kunna ta mig till stigen utan att få snö i stövlarna. Jag fortsatte över på andra sidan, ovanför grannens garage och tog några bilder av Udden – ett av favoritmotiven.

Soptur
När Mia såg att jag flyttade på mig gjorde hon det också. Hon stod på skogsstigen och såg ut som om hon kunde tänka sig att gå en soptur så då gjorde vi det.

Mia på sopturVarje gång hon stannade gjorde jag likadant. Den här gången skulle hon få gå först. Det blev många stopp. Varje doftspår och (hund?)markering skulle undersökas noga. På en del ställen lämnade hon sitt eget doftspår och andra nöjde hon sig med att lukta på.

Mitt på stigen hade en tik tydligen bestämt sig för att markera att döma av urinfläcken. Den doften var extra intressant tyckte Mia.

Hon la ner huvudet och gned kinden mot fläcken, skra­pa­de med klorna på den och slickade på tassen för att smaka på den. Besynnerligt varför just den var så in­tres­sant?

Till slut nådde vi backkrönet och soptunnan. Mia fortsatte längs vägen så jag gick efter. Men i ner­förbacken stannade hon, gick fram till snövallen och sträckte sig upp för att se över kanten. Hon verkade tycka att jag kunde göra spår åt henne igen, men jag förklarade att jag inte ställde upp på det.

Efter en snabbtitt från dom högsta snöhögarna vid vändplatsen för sopbilen föreslog jag att vi skulle gå hem igen. Okej då tyckte hon. I samma veva såg vi en sparkförare skymta mellan träden på by­vägen. Jag kände på mig att det var nån som var på väg till Udden, så vi skyndade oss hem och kom precis lagom tills besöket nådde ytterdörren. Synnerligen vältajmat. 🙂

av

26.2 – På och i is

Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.

NorruddenLångholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.

I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skid­mun­dering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.

Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.

Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.

När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.

”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom till­baka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.

SöderuddenDet visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.

Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.

Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min giss­ning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.

Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.

I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.

SolnedgångVinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.

Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.

Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdelta­garna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.

Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂

 

av

24.2 – Skidor och bilder

Igår hade jag nästan en nära döden-upplevelse, idag har jag plåtat och skidat – eller tvärtom.

SkidorPremiärtur
Igår var det min tur att ta med Mia ut på en liten tur. Den här gången på skidor, vilket var premiär för i år.

Så småningom blev det hennes promenad ”baklänges” (se slutet av inlägg 22.2). Start från stranden och över isen till samma ställe på G:vägen som vi hade gått ner förra gången. Att åka skidor på landsväg är ju ingen höjdare, men för hennes skull offrade jag mig gärna.

När vi kom till korsningen hade jag två möjligheter. Antingen ta av mig skidorna och gå nerför backen eller fortsätta åka skidor. Medan jag funderade vände jag skidorna i rätt riktning, sen fattades beslutet åt mig. Det lutade redan så mycket att jag började glida i väg ner.

”Neej” ropade jag högt och försökte stanna med hjälp av stavarna, men det var för sent. Med hjärtat i halsgropen delvis åkte och delvis plogade jag ner till kurvan i svackan där backen planar ut. Jisses Amalia, det var en nära döden-upplevelse med tanke på att backar med 5 % lutning är höga nog för min del och den här är minst tre gånger så brant.

Skidat och plåtat
I morse var det strålande fint väder. Solen sken från molnfri himmel och vid lunchtid hade tempe­ra­tu­ren gått upp till ett fåtal minusgrader. Idag skulle jag ut på en längre tur på isen beslöt jag. Mia före­drog att stanna kvar inne.

Iskristaller 2Jag följde tävlingsspåret en liten bit tills jag hittade ett bildmotiv och klev ur spår. Bakom mig kom näm­ligen en annan skidåkare. En damröst besvarade mitt hej. Hon stannade till och vi bytte några ord om det fina vädret och fördelen med spåret innan hon gled vidare.

Efter fotograferingen lekte jag med tanken på att skida till Dragsedet, dvs änden på sjön men insåg att det skulle bli på tok för träligt. Så roligt är det inte att skida på isen.

Redan vid Vidnäs­udden stannade jag nästa gång för att fånga iskristallerna som låg kvar på buskarna efter den kalla natten.

Det var ovanligt många skidåkare i farten upptäckte jag. Solen lockade fler än mig. Och tack och lov inte en endaste snöskoter eller fyrhjuling! Underbart tyst och fridfullt.

FotografEfter ett par fotoavbrott varvade med träning av skid­musk­lerna nådde jag radiomasten. Nu hade jag fått nog. Men innan jag vände fick jag syn på några lämpliga bildmotiv uppe på bergen ovanför. Det blev en ganska lång paus innan jag satte av i (för mig) god fart tillbaka.

Från Vidnäsudden gjorde jag ett nytt spår rakt till bryggan. Nu ville jag hem utan omvägar. Tävlings­spåret följer nämligen strandkanten och det hade jag ingen lust med.

Bildskörden bestod av 83 foton, varav drygt hälften återstår efter att jag valt och vrakat. Land­skaps­foto­grafering är inte riktigt min grej kan jag konstatera. Eller för att uttrycka det på annat sätt: det finns stor förbättringspotential. 😀