Dagen har gett mig anledning att begrunda och har lärt mig ett ändrat förhållningssätt.
Bakgrund
Strax före sex i morse släppte jag ut Mia som vanligt. När jag steg upp ett par timmar senare syntes hon inte till, men jag var inte speciellt orolig. Vid det här laget vet jag att hon kan ”försvinna” några timmar.
Jag tröstade mig med att hon säkert skulle vara hungrig vid lunchtid och bestämde att hon säkert skulle dyka upp innan jag var klar med disken. Men nej, ingen kisse. Oron tilltog så jag gick ut och lockade. Ingen kisse.
För att skingra tankarna gick jag med soporna upp till soptunnan och höll samtidigt utkik, men varken såg eller hörde henne. På hemvägen lockade jag igen, fortfarande utan resultat.
Framåt halv tre var jag gråtfärdig. Idag var höstutställningen slut och vi hade fått besked om att hämta våra bilder före klockan fyra så jag ställde ut mjölkfatet på verandabordet, fyllde på torrfoder och åkte motvilligt i väg.
Hela vägen fram och tillbaka visualiserade jag Mia på sittande på trappan när jag kom hem. Men nej, ingen Mia. Både mjölk och torrfoder var orörda så jag visste att hon inte hade varit hemma. Det ledde till en ny resultatlös sökrunda.
Vid fyra mådde jag nästan illa efter alla inre syner om vad som kunde ha hänt henne. Jag hade ingen matlust och kände mig helt utmattad så jag la mig på sängen för att läsa. Innan jag kände att ögonlocken höll på att falla igen tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud utanför köksdörren. Jag steg upp och öppnade för minst hundrade gången idag – och där stod hon.
Efter 9,5 timmar var hon äntligen välbehållen tillbaka. Hon fick genast mat som hon åt med god aptit och sen gjorde hon mig sällskap i sängen. En halv timme senare steg jag upp för att värma middag. Då hade Mia också vilat färdigt. Hon kände doften av fisk och parkerade sig vid diskbänken, fick ett par bitar, tog några slick ur matskålen och så ville hon gå ut igen. Det fick hon förstås.
Lärdom
Den här dagen har slutgiltigt lärt mig att jag omöjligt kan ha kontroll på var hon är eller vad hon gör. Om hon kan, kommer hon hem. Men först när hon själv vill. Att jag oroar mig hjälper inte ett smack, jag mår bara dåligt.
Och om hon inte kommer tillbaka, är det inget jag kan göra nåt åt. Jag kan inte skydda henne från alla faror med annat än att jag stänger in henne och det är inget kattliv anser jag. Jag måste leva mitt liv och hon måste leva sitt.
Uddmors betraktelser 