Mia

av

6.1 – Belåten

Jag har firat Trettondagen med ved, vatten och ljusslinga, hittat förlagda prylar och inventerat telagret. Mia tycker serveringen är klen.

Trettondag
Min Trettondag började 4.30 i morse. Då ville Mia gå ut. För att slippa höra henne tjata (som igår morse) gjorde jag henne till viljes. En och en halv timme senare ville hon in tillbaka och var hungrig. Sen hon fått mat gick vi båda och la oss igen och steg upp drygt fem timmar senare. Såå ljuvligt att ha en pälsklädd sängvärmare och få somna om och somna om igen. 🙂

Det betydde att jag var klar med frukost och påklädning vid halv tre(!). Innan det blev mörkt igen hann jag tömma slaskvattnet (och slänga pepparkakorna), hämta ved, fylla på dricksvatten, hälla ut ”elavbrottsvattnet” och ”tråma” (klämma, knö eller pula) ner ljusslingan i trapplyktan.

Nu har jag bokstavligen ledljus på trappan. Riktigt fint blev det. Tack vare den belysningen slipper jag famla efter nyckelhålet när jag ska låsa upp. Och så sparar jag ju på utlampan. 😉

Återfunnet
I minst ett par år har jag undrat vart mina gummihandskar har tagit vägen…? Jag visste att jag hade nästan en hel förpackning med mig i flytten, men har inte för mitt liv kunnat lista ut var jag senast la dom. Idag hittade jag dom på ett fiffigt ställe.

Dom låg i en mini-ryggsäck som hängde på väggen bakom vattenpumpen i badrummet. Tack vare skynket som döljer vattenpumpen har jag inte sett den på länge, men fick syn på den när jag letade efter tall­såpan som också är gömd där.

Det är minsann inte vilka gummihandskar som helst, utan äkta latexhandskar som härstammar från en sjuk­vårds­ut­bild­ning som pågick i huset där jag senast jobbade i Östersund. När utbildningen skulle upphöra och lokalen tömmas, passade jag på att tigga till mig handskarna.

Dom var perfekta att rycka hundarna med (båda mina hundar hade päls som skulle ryckas), men fun­gerar givetvis utmärkt som skyddshandskar när jag ska rengöra avlopp eller pyssla med nåt annat äckelpäckel.

Nu är dom överflyttade till skåpet under tvättstället. Risken är förstås stor att jag nästa gång jag behöver dom har glömt var jag la dom. Men då kan jag ju leta på bloggen. 😉

Det andra fyndet gjorde mig ändå gladare! När jag flyttade upp sågen på en hylla i vedlidret idag, fick jag syn på den länge saknade namnsdagsblomman i trä som herr grannen förärade mig för ett par år sen.

Där har den stått hela tiden förstås, men jag har inte haft vett att höja blicken fast jag har letat i lidret minst ett dussin gånger tidigare. Hoppas jag fortfarande minns var den står när det är dags att stoppa ner den i jorden igen. Repris på sista meningen i föregående stycke.

Telager
Dom närmaste tjugo åren behöver jag inte köpa te åtmin­stone! Det kom jag fram till i samband med att jag skulle fylla på telådan som står på köksbordet. Jag har både löste och påste i en uppsjö av sorter och smaker upptäckte jag när jag inventerade te- och kaffehyllan i köksskåpet. I regel dricker jag bara två sorter så sortimentet lär inte minska särskilt snabbt.

Bristfällig servering
Igår tycke Mia att jag skulle ställa fram mat ögonaböj. När jag inte gjorde det gav hon sig på bröd­påsen som ligger ovanpå brödrosten på diskbänken, tog sig genom plasten och bet loss några bitar bröd innan jag hann hejda henne.

Det är inte första gången. Så gör hon varje gång hon är hungrig och jag inte observerar det fort nog. Fiffig kisse. 🙂

 

av

31.10 – En fullkomligt gräslig dag

Dagen har gett mig anledning att begrunda och har lärt mig ett ändrat förhållningssätt.

Bakgrund
Strax före sex i morse släppte jag ut Mia som vanligt. När jag steg upp ett par timmar senare syntes hon inte till, men jag var inte speciellt orolig. Vid det här laget vet jag att hon kan ”försvinna” några timmar.

Jag tröstade mig med att hon säkert skulle vara hungrig vid lunchtid och bestämde att hon säkert skulle dyka upp innan jag var klar med disken. Men nej, ingen kisse. Oron tilltog så jag gick ut och lockade. Ingen kisse.

För att skingra tankarna gick jag med soporna upp till soptunnan och höll samtidigt utkik, men varken såg eller hörde henne. På hemvägen lockade jag igen, fortfarande utan resultat.

Framåt halv tre var jag gråtfärdig. Idag var höstutställningen slut och vi hade fått besked om att hämta våra bilder före klockan fyra så jag ställde ut mjölkfatet på verandabordet, fyllde på torrfoder och åkte motvilligt i väg.

Hela vägen fram och tillbaka visualiserade jag Mia på sittande på trappan när jag kom hem. Men nej, ingen Mia. Både mjölk och torrfoder var orörda så jag visste att hon inte hade varit hemma. Det ledde till en ny resultatlös sökrunda.

Vid fyra mådde jag nästan illa efter alla inre syner om vad som kunde ha hänt henne. Jag hade ingen matlust och kände mig helt utmattad så jag la mig på sängen för att läsa. Innan jag kände att ögon­locken höll på att falla igen tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud utanför köksdörren. Jag steg upp och öppnade för minst hundrade gången idag – och där stod hon.

Efter 9,5 timmar var hon äntligen välbehållen tillbaka. Hon fick genast mat som hon åt med god aptit och sen gjorde hon mig sällskap i sängen. En halv timme senare steg jag upp för att värma middag. Då hade Mia också vilat färdigt. Hon kände doften av fisk och parkerade sig vid diskbänken, fick ett par bitar, tog några slick ur matskålen och så ville hon gå ut igen. Det fick hon förstås.

Lärdom
Den här dagen har slutgiltigt lärt mig att jag omöjligt kan ha kontroll på var hon är eller vad hon gör. Om hon kan, kommer hon hem. Men först när hon själv vill. Att jag oroar mig hjälper inte ett smack, jag mår bara dåligt.

Och om hon inte kommer tillbaka, är det inget jag kan göra nåt åt. Jag kan inte skydda henne från alla faror med annat än att jag stänger in henne och det är inget kattliv anser jag. Jag måste leva mitt liv och hon måste leva sitt.

 

av

18.10 – Klart, slut

Jag har förlorat mitt e-kort, kursdeltagarna var nöjda, saftblandaren är testad och jag behöver vind­skydd bakom TV-stolen. Mia har haft innedag.

Nix e-kort
Idag blev jag sur. Riktigt sur. Det började med att det dök upp en dialogruta som meddelade att e-kortet inte längre är i bruk när jag skulle logga in. Järnspikar.

Anledningen var enkel. Jag tyckte det var onödigt att betala årsavgift för ett bankkort jag inte använder eftersom kortet var utfärdat av Swedbank i Sverige. Att e-kortet var kopplat till bankkortet hade jag ingen tanke på just då.

Efter köandet till telefonbanken blev jag hänvisad till servicelinjen av killen som svarade. Dom kunde kanske se till att jag fick ett nytt kort. So far so good.

Ny telefonkö. Nina på servicelinjen bekräftade att dom kunde utfärda ett nytt kort till priset av 400 kronor, skicka det med DHL och att jag kunde avhämta det på något av deras kontor i Finland.

”Jaha, och var har dom kontor här då?” undrade jag. Jag kunde välja mellan Vasa, Tammerfors eller Helsingfors fick jag reda på. Jag förklarade att jag bor på en ö i skärgården och att jag har fyra timmars enkel resa (en lätt överdrift) till närmaste kontor så det gick inte alls. ”Men tack ändå” avslutade jag samtalet med.

Shit pommes frites. E-kortet som är en av dom bästa uppfinningarna när det gäller säker betalning på nätet. Jag kan aldrig bli av med mer än beloppet jag handlar för och det virtuella kortet upphör auto­matiskt efter en eller max tre månader beroende på vad jag väljer.

Tänk att det ska vara så krångligt två grannländer emellan. Samtidigt förstår jag bankens för­siktig­het. Det stjäls tusentals kort dagligen som hamnar i orätta händer och nyttjas för kriminella ändamål så bankerna har all anledning att vara restriktiva.

Det går naturligtvis att handla med finska betalkort i vanliga fall, men en av mina favoritsajter accepterar bara svenska kort. Köp mot faktura à 25 kronor godkänns inom Sverige, annars måste jag kontakta kund­tjänsten. Det kanske inte är meningen att jag ska köpa nåt mer från dom?

Kursavslut
Idag var sista kursdagen för den ena gruppen. Enligt utvärderingarna var dom nöjda och belåtna även om någon tyckte det var svårt att förstå allt. Det förstår jag mycket väl. Mängden ny och främmande information känns överväldigande när man är nybörjare. Jämfört med inledningen har det ändå skett en avsevärd kunskapsutveckling fast del­ta­gar­na kanske inte upplevde det så.

Testutryckning
På hemvägen från kursen kunde jag inte låta bli att testa saftblandaren. Jag anslöt den till cigarrett­uttaget och ställde den i framrutan. Jodå, den fungerade finfint. Mötande trafik fick antagligen skräm­sel­­hicka.

Nästa steg var att kolla att den satt kvar på taket trots stormvindarna. Det gjorde den också. Skitroligt att leka utryckare ett tag. Dom 20 eurona var en lyckad investering. 😀

Behov av vindskydd
Att titta på TV i kväll var inget nöje. Stormvindarna pressade sig in bakom fåtöljen och fick nästan håret att fladdra. Innan nästa storm får jag konstruera ett vindskydd bakom stolen.

Tack och lov kommer vinden från söder, annars hade jag tappat signalen från antennen. Frågan är hur man vind­skyddar en antenn?

Innedag
Mia har tillbringat mesta delen av dagen inomhus. Hon var nöjd med att stanna inne också när jag åkte till kursen, men höll en längre utläggning när jag väl kom hem. Antagligen tyckte hon att hon hade varit instängd för länge.

 

av

Utom räckhåll

Tänk så nära… och ändå oåtkomligt. Mia har studerat fåglarna som kalasar på vildvinsbären. Efter ett tag blev hon så ivrig att hon sträckte ut sig i sin fulla längd och krafsade på fönsterrutan. Hon sjönk snabbt i hop när hon insåg det hopplösa i situationen.