Jag tänker ofta fortfarande ”… och ingen Mia”. Men känslorna är blandade. Den ständiga oron för hennes hälsa har ersatts av lättnad, bundenhet och ansvar av frihetskänsla. Det är bara saknaden som finns kvar. 😥
Mia
In memoriam
Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.
Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.
Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.
Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.
I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse
Eutanasibeslut
I det här landet är eutanasi än så länge olagligt, men lyckligtvis gäller det inte djur. Husse och jag har gemensamt beslutat att befria Mia från sitt lidande.
Dels beroende på värken som kommer av artrosen, dels – och framför allt – beroende på tandresorptionen. En obotlig tandsjukdom som är förskräckligt smärtsam.
För artrosen finns värkmedicin och en del kosttillskott, men dess värre påverkar medicinen inte tandvärken om jag har förstått det rätt. Dessutom är medicinen påfrestande för njurarna, lång tids användning rekommenderas därför inte.
Det går att operera tänderna, vilket vi har gjort en gång, men tyvärr är problemet återkommande. Att låta operera en 15-årig katt upprepade gånger är heller inte ofarligt, dessutom är operationerna dyra.
Det här beslutet borde vi egentligen ha tagit för länge sen inser jag, men det är alltid lätt att undvika då man själv inte lider av smärtan.
På onsdag bokar jag tid hos veterinären.
Veterinärbesök
I eftermiddags stängdes Mia in i buren för avfärd till veterinären. Dels skulle hon ha sina vaccinationer (kattpest och ‑snuva), dels ville jag att veterinären skulle kolla hennes böld mellan frambenen.
Av vätskeprovet framgick att bölden innehåller fett, så den är helt ofarlig. Då behöver jag inte bekymra mig för den i fortsättningen. 😊
Jag nämnde också hennes öron som har irriterat/kliat ett tag. Orsaken är en bakteriell infektion konstaterade veterinären efter att ha kollat i mikroskopet.
Vi fick därför örondroppar med oss hem. Två gånger om dagen ska hon ha dom i 7-10 dagar. Hoppas dom hjälper, annars måste vi ta ny kontakt med veterinären.
Att sticka ner pipen i örat och klämma ut dom kalla dropparna är ju inte populärt. Första försöket lyckades inte värst bra, men jag blir förhoppningsvis skickligare.
När jag ändå var där passade jag på att fråga om värkmedicinen som hon får för värk i leder och tänder. Sen tidigare vet jag att Metacam inte ska ges längre tid än en vecka, eftersom det är ansträngande för lever och njurar så jag ville kolla om det var OK att ge henne sporadiskt. Det gick bra sa veterinären.
”Hon är i gott skick” tyckte veterinären i övrigt. Att ha gått ner i vikt från åtta(!) till knappa fem kilo gör sitt till. Med tanke på att hon är 15 år gammal får vi vara glada över att hon inte har ändå värre krämpor. ❤
Smygfoto
I går kväll smygplåtade Husse oss. 😊
Ombyten
Dagens program bestod som ombyte i att klyva och bära in ved för några dar framåt och förpassa sommarskorna till vinterförvaring, dvs en bananlåda i garderoben.
Det senare tyckte Mia var lajbans. Hon kunde göra ett besök i garderoben och klämma ner sig i lådan med sommarskorna ett tag.
På en av hyllorna har jag samlat plagg som ska till klädinsamlingen. Och tänk att där låg ju mina svarta jeans som var för trånga för många kilo sen! Jag plockade genast fram dom och provade. Nu är dom snudd på för stora, men duger gott.
Så bra, då sparade jag in den kostnaden. Till och med mina händer och fötter har magrat. Det betyder att mina senast inköpta promenadskor är onödigt rymliga. Men det var snabbt avhjälpt med ett par extra innersulor.
När det gäller händerna, eller rättare sagt fingrarna, blir nu de tidigare ringarna på vänstra handen lagom till den högra. Högra handens ringar får därmed vila ett tag.
Lustigt nog magrar hela min kropp. Utom huv’et kanske? Där har jag inte märkt nån skillnad än så länge. 😉
Det blev också ett snabbt ombyte i vädret. Från novembergrått till dalande snöflingor, men efter en kort stund kom dom av sig. Bara en förvarning om det som komma skall.
Sjunkande dagstemperaturer är också att vänta enligt prognosen. Hittills har vi haft flera plusgrader, men på torsdag spås -2°. Men då är vinterdäcken redan på, så det gör inget.
Inte mitt fel
Det bara föll helt plötsligt.
Portvaktskörtel på villovägar och enkla glädjeämnen
I eftermiddags blev jag uppringd av en läkare på ÅUCS som aviserat. Hon talade om att bröstoperationen var lyckad, alla tre (små) tumörer var borta. Skönt att höra. 😊
Däremot hade patologen inte kunnat hitta nån portvaktskörtel i vävnaden som togs bort i armhålan (en operation för att ta reda på om cancern har spridit sig till lymfkörtlarna). Det förklarar varför den heller inte kunde lokaliseras vid isotop- och färgmarkeringen före operationen.
Men då är frågan: Var är den? Eller har jag mot förmodan ingen?
Patologen skulle fortsätta leta sa läkaren och lovade återkomma på torsdag. Om körteln inte hittas ska man försöka lokalisera den med ultraljud sa hon vidare. Så då håller vi tummarna för att den hittas så jag slipper en extra resa till sjukhuset. Tids nog blir det många resor för strålbehandlingarna.
Den 27.7 är det slut på min tre veckors ”sjukskrivning”, men helt återställd är jag tydligen inte. I går frostade jag av frysen, men blev darrig i benen efter en stund. Och tröttheten kan hålla i sig flera månader har jag läst mig till, så det gäller att lyssna på kroppen och vila när behovet uppstår.
Ett steg i rätt riktning är att kameran kommit till heders igen och att intresset för växterna har återkommit liksom bloggandet. Fast vid det här laget är det bara såna som klarar extrem torka som har överlevt. Det mesta på tomten är brunbränt. 😥
Till min stora förtjusning har drakbegonian tagit sig och blommar för fullt. Den köpte jag i fjol och lyckades mot förmodan få att överleva vintern. När jag ställde ut den på trappan när det blev varmt såg den verkligen inte mycket ut för världen, men har mirakulöst nog kommit igen.
Mia åtog sig i dag att agera dammtrasa. Tittar man noga på bilden ser man att dammet ligger kvar längst till vänster. Det är ju tacksamt att få hjäp, än så länge får jag inte städa. Men torka damm kanske jag trots allt kunde få när jag tänker efter. 😀
Smaskigt
Som bekant tillhör yoghurt Mias absoluta favoriter. För en gångs skull var burken lämpligt stor för att nå botten. Nästa dag hade hon ännu intorkad yoghurt på öronen. 😀
Mia kollar läget
Mia ogillar snö. När marken var bar före det senaste snöfallet, sågs hon makligt (hon fyller snart 13 år) förflytta sig en bit utanför trappan då och då. I dag var hon ute med matte i flera minuter. 🙂
Uddmors betraktelser 