Varannan dags-vädret fortsätter, jag har misslyckats med ett uppdrag, uppdaterat medlemslistan och konstaterar att julhysterin har börjat. Mia är konvalescent.

Varannan dags-väder
I förrgår lyste ”stora lampan” i stort sett hela dan och inte en krusning sågs på sjön, igår blåste det ont och regnade, idag har vi haft halvklart och lugnare vindar. Ingen dag den andra lik. Fast vad som helst är ju bättre än orkaner, super-tyfoner, översvämningar eller jordskred, så jag klagar inte!

Misslyckat uppdrag
Drygt två timmars arbete (inklusive tepaus) resulterade i noll och ingenting igår efter­mid­dag, skrivarpro­ble­met kvarstod. Min f d granne har köpt ny skrivare och fått den installerad, men den fungerade inte så hon bad mig om hjälp. Till ingen nytta alltså.

Järnspikars vad sånt är frustrerande… Dess värre är hon inte ensam om dilemmat. På tillverkarens kundforum beklagade sig två färska kunder över samma sak, men ingen av dom hade fått tips på lösning. Inte ens tillverkarens felsökningsprogram lyckades åtgärda felet.

Antingen är det fel på skrivaren eller den medföljande drivrutinen, vilket innebär att jag inte är kvinna att fixa felet. Det bekräftar min uppfattning att Gud uppfann datorn och djävulen uppfann skri­va­ren, även om det numera är betydligt enklare att installera en ny skrivare än i PCns barndom.

Uppdaterad medlemslista
Från och med idag har vi full koll på vilka som har betalat årets medlemsavgift till Daphnia. I sam­band med mathämtningen idag gjorde jag ett snabbesök hos ordföranden för att överlämna en pärm och fick med mig en bunt utskrifter på årets kontohändelser.

Medlemsutskicket med betalningspåminnelsen har tyvärr än så länge inte haft avsedd verkan i samt­liga fall. Eller så tycker tidigare medlemmar att dom inte vill vara med längre? Vi kanske är för dåliga på att informera om vad vi sysslar med? Snart blir det i alla fall en positiv artikel i ÅU om inget oförut­sett händer. 🙂

Julhysterin har börjat
Redan för ett par veckor sen kom det röda kuvertet som vi kan posta julkorten i och sen dess dråsar den ena katalogen och bro­schy­ren efter den andra in med julklappstips. Det tycks bli tidigare och värre för varje år. Eller så har jag glömt hur det har varit tidigare år?

Tre julklappar är redan inköpta, varav en till mig själv i vanlig ordning. I Kymmene Els kundtidning hittade jag en helt suverän, böjbar skarvdosa som säljs av coolstuff.fi. Där hittade jag förresten också en annan fiffig julklapp. Många prylar är mer på skämt än på allvar kan jag tycka, men det finns som sagt undantag.

Mia är konvalescent
Kvart i sju i morse hade Mia sovit klart. Fullt förståeligt med tanke på att hon låg inne och sov mest hela dagen igår på grund av det ruggiga vädret.

Jag gick tillbaka och la mig som jag numera brukar, annars är jag inte människa på hela dan. Kvart över nio steg jag upp och hörde en duns i verandan så jag visste att Mia hade legat i solstolen och väntat på att jag skulle släppa in henne.

Hon var inte lika glad som hon brukar, men jag tog för givet att hon bara var sömndrucken. Hon fick lite godis som hon åt upp och tog lite torrfoder i skålen, men hon var tydligen inte hungrig. När jag lyfte upp henne spann hon inte som hon brukar så jag började ana oråd.

I stället för att tvätta sig, satte hon sig med tassarna under sig och gick efter en stund upp i min säng. Inget ovanligt det heller, det brukar hon göra när hon är klar med ”morgonpasset”. Fast hon la sig inte, utan satt fortfarande på tassarna och tittade på mig med stora ögon.

Då jag strök henne över huvudet hördes ett frasande ljud som av nåt klet som torkat. Jag pratade med henne och strök henne över vardera kinden i tur och ordning. När jag kom åt nedre delen av hennes vänstra kind jamade hon högljutt till. Där hade hon tydligen förskräckligt ont.

Inget syntes i pälsen och jag ville inte besvära henne genom att titta närmare, men jag upptäckte att området var svullet. Alla symtom – utom kletet på huv’et ­– tydde på ormbett… Men det kan ju inte vara möjligt så här års? Men ett bett av nåt slag tror jag det är frågan om.

Först vid halv fyra-tiden i eftermiddags började hon röra på sig och äta med nästan normal aptit. Hon hade piggnat till så mycket att hon ville ha en smakbit av det jag åt och hoppade upp på sin plats vid mikron. När hon hoppade ner jamade hon till igen, det gjorde tydligen fortfarande ont.

Sen ville hon gå ut, men satt kvar på trappan när jag kollade en stund senare. Hon ville inte komma in till­baka men gärna gå upp på vinden så jag öppnade dörren dit. Antagligen ligger hon kvar där om hon inte har gått ut. Hon vet ju bäst själv vad hon vill och kan göra.

Usch vad hjälplös man känner sig när man inte kan lindra plågorna och inte vet vad som har hänt. Förhoppningsvis är hon fullt återställd i morgon.