matgäst

av

13.10 – Nöjen och kunskap

Växterna trivs, jag har studerat, haft middagssällskap och insett min begränsning.

LejongapVäxterna trivs
Den varma hösten har trevliga följder – morsdagsrosen, kaprifolen och lejongapen har börjat blomma på nytt. För den röda kaprifolens del är det tredje gången! Samtidigt har höstastrarna börjat slå ut. En ovanligt blomrik höst. Det gillar vi. 🙂

Studerat
I lördags roade jag mig med att granska jord och dricks­vatten i stereoskopet. Tyvärr hade dom små liven i vattenglaset gett upp så jag såg bara döda rester.

Med en pincett tog jag en nypa jord från en blomkruka och blev alldeles hänförd… Vilket landskap! Den tre­di­mensio­nella bilden innebar att jag kunde välja vad jag ville fokusera på. Nu börjar jag all­var­ligt önska att jag hade en kamera ansluten också, men då försvinner förstås mycket av upplevelsen eftersom bilden då blir tvådimensionell.

Fast det finns ju 3D-kameror. I en utvärdering jag hittade ligger mitt nuvarande kameramärke på första plats. Det kanske blir en sån nästa gång? Sen är frågan om en sån kamera går att ansluta till stereoskopet, men den dagen den sorgen. Det lär ju dessutom kräva en 3D-skärm eller -skrivare annars är det inte så stor idé.

Det andra studieobjektet bestod av några droppar dricksvatten. Det var ett dumt val. Nu kunde jag ju se allt jag får i mig när jag dricker. Mest såg jag döda organismer men också konstiga prickar som jag inte kunde lista ut vad det var? Men magsaften tar väl kål på det mesta får jag hoppas. Eller så kommer dom ut den naturliga vägen.

Middagssällskap
Gårdagens middag var synnerligen enkel. Däremot var sällskapet inte det vill jag försäkra. 😀 Jag hade lovat Vik Husse att bjuda på fiskinläggningar och till dom fick han ägghalvor, kokt potatis och vatten att dricka. Bröd avstod han från.

Men det var helt OK tror jag vi båda tyckte. Sortimentet bestod av marinerad abborre och strömming, respektive sko­makar­lax och sill. Den marinerade strömmingen smakade bäst var vi överens om. Som dessert blev det glass och te, respektive kaffe, vad annars? Den var dess värre på upphällningen men vi samsades om det lilla som var kvar i burken.

LimnologiInsett min begränsning
Idag har jag roat mig med att botanisera i några böcker jag fick låna av vår planktonanalytiker efter att jag bad henne tipsa om litteratur i sjöekologi/limnologi. Boken om limnologi (se bilden) fick mig att inse min begränsning. Den låg högt ovanför min horisont.

Det var visserligen intressant att läsa om vattnets viskositet och molekylfördelning men det var inte riktigt det jag var ute efter. Mer att förstå hur kretsloppet i en sjö fungerar. En sån bok tror jag mig nu ha hittat hos Adlibris men jag ska ändå titta vidare i låneböckerna och plocka ut det jag tycker är av intresse. Alltid roligt att lära sig nya saker. 🙂

av

16.11 – Späckat

Jag har haft en späckad dag och behöver ny spiral. Mia har en oinbjuden matgäst och jagar in­kräktare.

Späckad dag
Vid lunchtid lastade jag in vinterdäcken i Silverpilen. Idag skulle dom på. I samma veva tog jag in posten, kollade den och bytte sen om till ”födelsedagsfirarklädsel”. Byns äldsta invånare bjöd in mig på kaffe igår då jag ringde och gratulerade henne på födelsedagen.

Halv två var jag på plats och hann precis svepa påtåren innan det var dags att passa tiden för däck­bytet på macken i Dalsbruk. Men först var jag tvungen att stanna vid kommunhuset och lasta av alla kollin inför kursen – fyra datorer, en kasse med skarvsladdar och min portfölj.

Från macken genade jag över kolugnsbacken tillbaka till kommunhuset och tyckte tiden medgav ett besök på ”glasbanken” för att köpa torr sherry. Den ingår i receptet till Drömskinka som Apan i Flen har tipsat om och som jag tänkte pröva, förutsatt att skinkan fort­fa­ra­nde går att använda.

Klockan 14.57 hade jag ställt upp lånedatorerna, datorprojektorn och skarvdosorna, startat min egen dator och hejat på kursdeltagarna. Att få kontakt med det trådlösa nätverket tog ett par minuter till, men 15.01 var vi i gång.

I behov av ny spiral
Tio i sex var jag nere på macken igen för att hämta den nyskodda Silverpilen. ”Du behöver ny spiral” konstaterade mackägaren när jag skulle betala. I min ålder finns det inga tolkningsalternativ för ett sånt uttalande så jag förstod genast att han inte menade mig personligen.

Hjulspiralen på vänster framdäck har gått av. Inget akut, men heller inget som besiktningen god­kän­ner, så jag fick tid för byte samma tid nästa vecka. Det förklarar det gnisslande ljudet jag har hört ett tag men trott bero på nåt som har lagt sig mellan bromsbelägget och bromsskivan.

Matgäst
I förrgår kväll hörde jag ljud från verandan. Samma ljud som när Mia äter torrfoder ur plastskålen som hänger på dörren till hennes bur. Eftersom hon var inne förstod jag att vi hade en oinbjuden matgäst. Jag gick fram till dörren och försökte spana på inkräktaren ett par gånger men han/hon hade hört mig och redan avlägsnat sig båda gångerna.

I går kväll efter att Mia hade kommit in för kvällen ställde jag ut en skål med torrfoder på trappan för att vår hungriga gäst skulle få äta ostört. I morse var den tom så klart.

Frågan är om det är en katt eller en mårdhund? Jag gissar på katt, för hur självsvåldiga mård­hun­dar­na än är, tror jag dom inte vågar sig så nära människolukt. Men säker är jag förstås inte.

Inkräktare
När jag kom hem i kväll såg jag Mia i lyktskenet då jag parkerade bilen, men innan jag hade stigit ur hade hon sprungit in bakom sommargrannens garage. Jag trodde först att hon blev skrämd så jag lockade på henne då jag steg ur men hon dök inte upp.

En kort stund senare hörde jag ett ljud som tydde på att antingen Mia eller ett annat djur hade kon­fron­terats med en fiende. Ljudet lät mest som en katt. Mårdhundarna har ett mycket högre skri vet jag sen ett par höstar tillbaka. Jag kan tänka mig att det var matgästen som var på väg till sin middag men blev förhindrad av Mia.

Ibland fungerar jag utan att tänka. Jag plockade snabbt fram ficklampan och gick i samma riktning som jag sett Mia försvinna medan jag hojtade ”vem är det som är här” med mitt mest skräck­in­ja­gan­de ton­fall. Jag räknade med att Mia känner igen rösten och att fienden tycker den närmar sig hotfullt.

Det gjorde susen. En kort stund senare såg jag reflexerna från Mias ögon då hon kom travande på skogsstigen. Hon tackade för hjälpen(?) genom att stryka sig mot mina ben och så gick vi in.

I morgon ska jag rigga upp webbkameran så jag om möjligt får se vem det är som våldgästar oss.