Jag har möblerat om avfallshögarna, hittat lårben, fått öronen granskade och en ny ända.

Ommöblering
Inomhus möblerar jag aldrig om, så idag blev det ommöblering av avfallshögarna i stället. Upp­rinnelsen var att jag skulle tömma komposten och beslöt att det stora, fula plastkärlet avsett för trädgårdsavfall kunde få tjänstgöra som kärl för efterkompostering i stället.

Beslutet fick givetvis konsekvenser. I och med att jag ville flytta kärlet närmare dasskomposten var en del döda syrener i vägen och platsen där kärlet hade stått behövde snyggas till. Högen där jag lägger trädgårdsavfallet behövde makas i hop och slutligen såg jag mig nödgad att såga av en syren som stod olämpligt till.

Lårbensfynd
När jag äntligen var klar kunde jag öppna luckan till dasskomposten och börja det huvudsakliga ar­be­tet. Jag insåg omgående att jag behövde nåt att raka ner jorden i för att slippa gräva upp den från gropen där vätskebehållaren ska ligga. Ett gammal tvättfat blev idealiskt.

Fyndet av lårbenet från en kyckling överraskade mig. Hade jag verkligen slängt resterna av stekt eller grillad kyckling i komposten? Då lårben nummer två dök upp var jag tvungen att acceptera faktum. Köttrester ska inte slängas i komposten står det nämligen i anvisningarna. Hädanefter får det bli skärpning.

Strax innan jag hade tömt ur den sista jorden hörde jag Trollkarlen köra upp för backen. Idag skulle han fixa trallen till bryggan.

Örongranskning
Eftersom jag inte var till nån nytta i snickeriarbetet, avslutade jag komposttömningen innan jag erbjöd mig vara hantlangare. Medan Trollkarlen mätte och skruvade nämnde jag att jag hade bränt öronen senaste gång han var här.

När jag beskrev hur dom hade känts, ville han titta på dom. ”Du har förfrusit dom” sa han bestämt och fortsatte: ”Jag har råkat ut för precis samma sak”. Jag stod med häpnadens finger i förvåningens mun. Förfrusit dom?

Hur och när kan jag ha gjort det undrade jag? Han förklarade att det inte känns just då, utan först efteråt och att jag måste vara extra försiktig i fortsättningen, annars frys dom på nytt och jag får dras med besvären lång tid framåt.

Jag som tycker att jag jämt har öronlappar eller mössa på när det är kallt? Men det kanske har räckt med att jag gått barhuvad till och från postlådan? Det ska det bli ändring på. Såna här men vill jag inte få flera gånger.

Ny ända
Jag kunde gott tänka mig att byta ut min ända till en smalare modell, men nu gällde det brygg­ändan, eller landgången rättare sagt.

På nolltid skruvade Trollkarlen i hop ramen efter att ha mätt ut rätt vinkel till marken och efter lite kon­troll­mät­ning kom bräder och gångjärn på plats. Jag kan bara önska att jag var lika händig!

Sen bar vi ner den färdiga ändan till stranden och konstaterade att den blev helt perfekt. Det sista momentet var knepigast – att fästa gångjärnen i bryggan. Jag försökte påpeka att dom inte var så nödvändiga, men det var ju Trollkarlens idé så dit skulle dom absolut förstod jag på hans kommentar.

Det blev helt suveränt! Nu kan mamma och alla andra ta sig upp och ner från bryggan utan att vara oroliga för att bryta benen av sig och jag kan fälla upp landgången om och när jag vill. Tusen tack än en gång!