kamerapromenad

av

13.12 – Mer och mindre intressant

Jag har läst om tant Lisa, fått svar, planerar julstädning och haft besök av en ”pepparkaksgubbe”. Mia och jag har varit på promenad.

Tant Lisas bokLäst om tant Lisa
Tant Lisas döttrar har efter hennes död skrivit en bok som bygger på Lisas egna anteckningar under åren: ”Nu är allt gjort”, utgiven på eget förlag (Förlaget Systrarna Andersson) 2015. Boken fick jag låna av fru grannen för ett tag sen och nu har jag läst den.

Eftersom tant Lisa var gift med fostermors och mormors kusin, känner jag igen en del platser och människor hon beskriver. När mormor och morfar var på besök från England en sommar på 60-talet, minns jag att vi hälsade på hos tant Lisa och farbror Henrik och blev serverade kaffe på verandan.

Största behållningen gav hennes beskrivning av sin uppväxt och av hur livet tedde sig förr. Att hon var född i Dragsfjärd och att det var hennes mamma som ägde ”Fagerlunds” hade jag ingen aning om tidigare. Inte heller att det var hennes mamma och styvfar som lät bygga Dragsfjärds pensionat 1930, nuvarande Hostel Panget. Nytt för mig var också vilka som var hennes halv­syskon.

I januari 2010 dog tant Lisa, 97 år gammal. Ett långt och innehållsrikt liv var till ända. Och som de flesta liv innehöll det både umbäranden, djup sorg och stor glädje.

Fått svar
Igår fick jag mejl av direktionsordföranden för Kimitoöns vatten med anledning av frågorna i min insändare i ÅU. Han besvarade mina frågor delvis och förklarade anledningarna till prishöjningen. Svaren kommer också att publiceras i tidningen nämnde han.

Som svar fick han fyra följdfrågor. Om han besvarade dom lovade jag låta bli att besvära honom fler gånger, åtminstone inte i år.

Köksmatta 2Planerar julstädning
Det känns som om det var länge sen jag städade, men nu är det ju ingen idé om det ska vara fint till jul. Alltså väntar jag ett tag till. Den rena köksmattan ligger alltså fortfarande hop­rullad i samma plast­omslag som jag fick den i från tvätteriet. Inkommande vecka har jag annat för mig så städningen blir näppeligen av förrän nån dag före jul­afton.

Då kanske det också är hög tid att ställa undan sommar­skor­na. Igår noterade jag att dom fortfarande står framme i klädkammaren. Några vinterdito som behöver utrymmet har inte behövts än så länge.

Besök av ”pepparkaksgubbe”
I eftermiddags hade jag besök av en riktig ”pepparkaksgubbe”. Den unge gentlemannen hade med sig en stor burk pepparkakor som vi knaprade på till te, respektive kaffe. Lyckligtvis tog han burken med sig när han gick, annars hade jag haft kvar av dom resten av mitt liv.

Mia spejarPå promenad med Mia
Igår eftermiddag syntes solen igen ett tag, så jag föreslog Mia att vi skulle ta en promenad. Hon var genast med på noterna och antog att vi skulle gå upp i skogen så hon gick i förväg. Men si det hade matte inte tänkt den här gången, utan gick längs vägen nerför backen i stället. Det god­kände hon också och tog snabbt ny kurs.

På den tiden vi avverkade promenadsträckan hade man hunnit många varv runt byn. Ibland stannade Mia för att lyssna och speja och ibland stannade jag vid lämpliga bildmotiv. När solen hade försvunnit bakom träd­topparna började det kännas riktigt kallt, så hemvägen gick i ganska snabb takt med bara ett par stopp.

Bildskörden blev diger. 60 bilder hade jag i kameran, men efter kritisk granskning godkändes som vanligt bara en tredjedel, men det blev ändå en meningsfull liten utflykt som vi båda uppskattade. 🙂

av

25.2 – Frostbiten, överflödig och nöjd

Jag har frusit, blivit inställd och har nytt inkråm.

Kall promenad
I söndags kände jag för en ”kamerapromenad”. Solen gjorde sitt bästa för att titta fram så jag tyckte jag skulle passa på att sänka blodtrycket. Jag har nämligen nyligen läst att solljus har den goda för­mågan.

Jag frågade Mia om hon ville följa med och det ville hon, men stannade i ”flyet”, dvs nedanför backen, och såg väldigt upptagen ut när jag ropade hej då och fortsatte. Hon kollade dock noga åt vilket håll jag gick i korsningen.

Eftersom mina promenader sker i snigelfart och stoppas upp av ständiga bildmotiv, höll mina händer och fötter på att få frostskador efter bara ett par hundra meter trots att jag var varmt klädd. Men man är ju viking (och envis!), så jag tog en åkar­brasa och fortsatte. Jag hade inget mål utan gick planlöst vägen fram.

Promenaden slutade vid spången över bäcken där ”genvägen” på G-vägen går. Den genvägen anlitas troligen inte av fler än mig och djuren numera, men det är en fin liten skogsstig tycker jag. Spången var delvis be­gravd under is och bäcken var istäckt så det var inte så mycket att se eller fotografera, men desto mer längs skogsstigen.

Bildpromenad

Bilden i mitten föreställer inte bäcken, utan är tagen vid sjöin-/utloppet.

När jag bestämt mig för att vända tillbaka insåg jag att det gällde att gå raskt och utan avbrott för att få upp värmen. Vinden var obarmhärtigt kall. Halvvägs gjorde jag ändå ett par undantag, men sen knallade jag raka spåret hemåt.

Mia satt kvar nere i flyet såg jag då jag svängde in på ”Udden-vägen”. Jag sa hej på långt håll och blev mött av en kisse som betedde sig som om jag hade varit borta en hel dag. Oj, vad glad hon var!

Efter en kvart i stugvärmen kändes extremiteterna normalvarma igen, men nästa gång ska jag utrusta mig med nåt slags element eller göra upp eld på vägen. 😉

Inställd
Igår fick jag meddelande om att jag inte behövs på onsdag. Den planerade kursen hade bara fyra an­mälda så den blev inställd. Jag blev ju inte överdrivet lessen för det, att få tiden att gå tillhör ju inte mina största problem även om det hade varit roligt att träffa välbekanta deltagare.

Nytt inkråm
Igår ringde jag min favoritrörmokare och vidarebefordrade servicekillens utsago om vattenkranen till tvättmaskinen. Han mindes inte riktigt hur kranen såg ut så han ville veta om den var kantig eller rund?

VattenkranJag blev dödsimpad av att han överhuvudtaget kom ihåg vem jag var och var jag bodde – vi träffades senast 2007!! Att han skulle minnas hur kranen såg ut kan väl ingen vettig människa begära? Den killen har minsann järnkoll på sina kunder. 🙂

När jag talade om att (hatten på) kranen var kantig sa han att det går att byta inkråmet så jag slipper köpa ny kran. Det var ju en trevlig överraskning även om det antagligen är inkråmet som kostar mest. Han skulle befinna sig i krokarna dagen därpå och frågade om jag var hemma då?

I regel brukar hant­verkarna på ön säga ”i morgon” eller ”nästa vecka” och sen hör man inget på en månad eller mer och blir tvungen att jaga dom med blåslampa. Antingen för att dom har för mycket att göra, inte kan säga nej eller för att dom inte har en susning om hur dom ska planera jobben. Hur som helst blir man (= jag) vansinnig över att bli bemött på det sättet!

Idag dök han upp vid elva-snåret så nu förstår du varför han är min favorit. ”Min” rörmokare har kort inställningstid och håller vad han lovar. Han får mig att känna mig viktig som kund och därmed har han vunnit mitt hjärta. 🙂

av

8.1 – Friskt

Igår invigde jag nya vinterkappan och drack årets första glögg. Idag har jag irrat omkring i om­giv­ningarna medan Mia har latat sig i stugvärmen.

Bildkälla: http://www.klingel.fi

Minusgrader!
Så här års i fjol hade jag redan skottat trapptaket första gången. I år är det knappt man ser att det är snö. Men inte mig emot, jag kan gott vänta till nästa år innan jag börjar skotta. 😀

Eftersom jag hade glömt att köpa mat till Mia senast jag var till butiken, var jag tvungen att göra en tur igår. Det blev premiär för motorvärmare och snöputsning av Silverpilen. Ett tunt lager kornflingor täckte den från för till akter och ter­mo­me­tern visade -2,8.

Vädret var alltså lämpligt för invigning av nya vinterkappan. Den är klart snyggare på modellen än på mig och jag gillar varken färg eller yttermaterial, men den är lätt, varm och praktisk. Dessutom var den ”kostnads­effektiv”.

När jag steg ur bilen i Dalsbruk tappade jag en knapp. Ännu ett exempel på förhållandet pris‑kvalitet. Man får som sagt det man betalar för. För en dryg hundring kan man väl inte begära mer.

Glöggpremiär
På hemvägen kom jag i fatt fru grannen som log med rödblommiga kinder när jag stannade och öpp­nade rutan för att heja. Hon tänkte titta in sa hon, så jag fortsatte hemåt eftersom hon inte ville ha skjuts.

Efter en del trugande gick hon med på att dricka glögg. Det tyckte jag hon kunde behöva efter sin raska promenad runt byn. Den värmde gott och smakade lika bra som i fjol. 🙂

Liten rundtur
Idag var det nästan vindstilla, isen hade lagt i viken, en vinterblek sol tittade fram och temperaturen hade sjunkit till -8,6 grader. Vädret lockade till en ”kamerapromenad”. Men bara mig – Mia föredrog att ligga kvar på sängen.

Jag svängde höger i korsningen för att fortsätta mot slutet av G-vägen och hajade till när jag såg en avsågad trädstam vid vägkanten och flera rotvältor i sluttningen ovanför. Jisses, jag hade ingen aning om att jag hade stormskador på så nära håll! Jag tackade än en gång alla makter som förskonade mig från att drabbas.

Mina promenader brukar aldrig vara särskilt raska eller målmedvetna. Jag stannar ofta och tittar på min om­giv­ning eller stoppas av tänkbara kameramotiv. Idag var inget undantag.

Vinterkappan visade sig ha ytterligare en praktisk sida. Yttertyget är halt och reptåligt. Jag behövde inte riskera kvistrevor när jag gick mina konstiga ”genvägar” och följde djurstigarna genom skogen.

Udden sedd från udden mittemot beslöt jag fick bli ändstation. På tillbakavägen sneddade jag över en äng och via en skogsremsa tillbaka ut till grusvägen. När jag böjde undan dom sista kvistarna möttes jag av en undrande dam som hade stannat på vägen.

Hon påpekade att ”där går det ingen väg” och syftade förstås på snåren jag nyss hade tagit mig igenom. ”Nej, jag vet” svarade jag, ”jag brukar göra egna vägar”. Hon såg ännu mer undrande ut och tyckte säkert att jag borde höja medicindosen. 😀

För att om möjligt övertyga henne om att jag var mentalt tillräknelig stannade jag när jag kom ut på vägen och kommenterade det sköna vädret. Vi var inte riktigt överens. Hon tyckte det kändes råkallt och ogillade den fuktiga kylan, men så småningom fick jag henne att medge att det var bättre än mörkret och det blöta klafset vi har upplevt hittills. Efter ytterligare några minuters samtal fortsatte vi åt var sitt håll.

Hemvägen blev tidsmässigt något kortare, det mesta hade jag ju redan sett. Mia satt i sov­rums­fön­stret när jag kom tillbaka och hälsade mig glatt välkommen hem som om jag hade varit borta i flera timmar. Hon var inte helt fel ute – jag blev förvånad då jag såg att min lilla runda hade tagit nästan två timmar och 51 bilder.