inventering

av

18.10 – Gott och väl

Det var finväder på namnsdagen och nästsista äpplet är uppätet. Jag har inventerat, fått beröm och befunnit mig på svindlande höjder.

MomiFinväder på namnsdagen
Igår hade Saga namnsdag. Så hette min mormor som jag gillade men tyvärr träffade alldeles för sällan. Hon och hennes man (min styvmorfar) bodde nämligen i England.

Om mormor hade levt – hon dog 1991, 86 år gammal – och sett det vackra höstvädret på sin namns­dag hade hon säkert varit nöjd. Efter att morgonens dimma hade lättat fick vi en solig dag med en för­sik­tig vind som fick alla torra löv att prassla.

Nästsista äpplet uppätet
Igår eftermiddag tömde jag bal­kong­lådorna och blom­ur­nan vid bersån efter att ägaren till den stä­da­de datorn hade avhämtat den. Som avslutning företog jag en fotorunda på tomten i det fina vädret.

På kaneläppelträdet hängde två äpplen fortfarande kvar, det ena tillräckligt lågt för att jag skulle nå det. Alldeles perfekt var det. Läckert rött, inga maskhål, saftigt och sött. Jättegott!

Inventerat
I morse fick jag för mig att jag skulle ta reda på hur många bilder jag har samlat på mig. I mappen som heter ”Mina bilder 2003‑‑” fanns det totalt 38.456 bilder! Jisses. Idag har ytterligare en handfull till­kommit.

Fått beröm
I samband med kursövning 4 (ISO-värdet) hade jag skickat in åtta foton till kursledaren. Förutom omdöme för varje enskilt foto fick jag en avslutande kommentar som gladde mig storligen: ”Tack än en gång för dina bilder, de är en njutning att se!”

Alla var minsann inte berömvärda! Jag hade utan tvekan förkastat hälften, men jag ville gärna ut­forska hur kameran hanterar olika ISO-värden.

TakrännaPå svindlande höjder
Just precis idag kände jag för att tömma tak­rän­norna. Eller åtminstone göra ett försök. Herr grannen junior var förvarnad om att jag kanske behövde assistans, men jag nämnde också att jag ville pröva själv först.

Påpekas bör att allt som är två meter ovanför markytan är svindlande höjder för min del. Jag är heller inte ett dugg förtjust i att klättra på stegar. Men jag beslöt ändå anta utmaningarna.

Det var nu inte så hemskt när allt kom omkring. Jag aktade mig noga för att titta ner och krafsade efter bästa förmåga bort geggan som dels låg i rännan ovanför verandan och dels ovanför trappan.

Jag höll som bäst på med det sista ovanför trappan då jag hörde fru grannens röst: ”Aja, baja.” Hon påpekade att sonen bara väntade på att få besked om när han skulle hjälpa till, men vid det här laget var jag så kaxig att jag sa att han får ledigt nåt år till.

På hög höjdPå FB har jag sett ett citat som faller mig i smaken: ”Med en bra karl reder man sig själv”, men just den här gången gick det utan. 🙂

Att se tomten lite från ovan var inte alls dumt så jag klättrade ner för att hämta kameran och upp igen. Fast jag erkänner villigt att jag knäppte bilderna med en hand och höll mig krampaktigt fast med den andra.

av

18.1 – Korta turer och inventering

Jag har fått sällskap, besökt mamma, tagit en premiärtur och inventerat.

SällskapSällskap
Igår eftermiddag såg jag en bil hos sommar­grannen, i morse hade dom förökat sig till tre och idag blev dom fyra. Det lyste så fint i grannhuset när jag släckte strax före midnatt.

Besök hos mamma
Dagens besök hos mamma blev väldigt kort, idag kände hon sig så trött sa hon. Det var till stor del mitt fel, jag borde ha åkt ändå tidigare.

På lördag-söndag serveras lunchen halv tolv. Jag räknade ut att jag skulle komma fram lagom om jag åkte hemifrån den tiden, men när jag kom in till mamma hade hon redan ätit och låg med slutna ögon.

Hon bad tårögt om ursäkt flera gånger för att hon var så trött, trots att jag försökte övertyga henne om att det var OK och att hon hade rätt att vara det. Hon sa att hon hade drömt en massa konstiga saker så jag förstod att natten kanske hade varit orolig. Efter en kvart åkte jag igen.

PremiärturPremiärtur
När jag kom hem gav jag Mia mat, fyllde på dricksvatten och hämtade ved. Eftersom sparken stod i vedlidret och jag hörde röster och hund­skall nere på isen kände jag för en sparktur för att skingra tankarna.

Mia föredrog att vila middag, hon hade varit ute under tiden jag åkte till mamma så nu var hon nöjd med att stanna inne i värmen. Och lika så bra var det, dom tre hundarna på isen hade säkert skrämt slag på henne.

Jag tog en vända runt viken, sen var jag nöjd. En av hundarna fick syn på mig när jag närmade mig stranden och kom springande i full karriär, inom kort följd av de två andra. Jag satte mig på huk och lät dom snusa på mig, men antingen luktade jag illa eller så tyckte dom att jag var oin­tres­sant för dom sprang lika snabbt i väg tillbaka till sina hussar igen.

Inventering
I min varma vardagsjacka och vinterkappan saknades två knappar sen i fjol så jag inventerade mitt digra knappförråd när jag kom in efter sparkturen. Det tog en stund att hitta rätt knappar, men efter­som jag sällan tappar några visste jag att dom borde finnas kvar. Frågan var bara var?

Knappförrådet får inte längre plats i syltburken jag har använt hittills, vilket beror på att knapparna förvaras i sina små plastpåsar som dom ligger i när plaggen är nya. Ordning och reda.

KnappOm jag också vore så ordentlig så jag skrev på varje påse till vilket plagg knappen hör, skulle letandet effektiveras ytterligare. Men så fiffig är jag ju inte bortsett från ett par undantag.

När jag hade sytt i knapparna och utökade förvaringen med en gurkburk fick jag syn på en välbekant, tygklädd, vinröd knapp som väckte glada minnen. Den tillhör en klänning som jag (tydligen) köpte på rea i Östersund nån gång på 90-talet och som var min favorit i många, många år tills jag en dag tyvärr hade ”vuxit ur” den.

Vad jag ska med knappen till vet jag inte, men den åkte ändå ner i burken tillsammans med dom andra. Vem vet, den kanske passar på nåt annat plagg nån gång?