gnäll

av

Gnälligt

De senaste två veckorna har varit späckade. Föreningsärenden och -aktiviteter varvade med namnsdags- och födelsedagsfirande, Skrivlördag, utbildningsuppdrag, bokslut, etc. Men i går var det ledig dag och den här veckan verkar bli lugn tack och lov.

Det är för all del snart dags att kalla till föreningens årsmöte och göra i ordning handlingarna till mötet, så helt sysslolös är jag inte. Före årsmötet har vi också ett föredrag som ska marknadsföras.

Om jag fick planera min tid helt fritt, vore idealet max tre aktiviteter per vecka med en dags vilopaus emellan. Men ideal existerar sällan som bekant.

Det känns ofattbart att jag en gång i tiden har arbetat heltid. Visserligen är jag 18 år äldre sen min sista anställning, men att energin och arbetslusten skulle avta i den omfattning den har gjort känns nästan lite kusligt.
Hur ska det då bli framöver?

När jag flyttade hem hade jag en enda ambition: Att bara göra det jag hade lust till. Den ambitionen höll i sig en tid, sen dök det ena måstet efter det andra upp.

Fast jag har bara mig själv att skylla. Om man inte kan säga nej får man finna sig i att sitta med skägget i brevlådan.

Det är inget som känns lustfyllt nuförtiden. Jag kan inte komma på en enda sysselsättning som skulle framkalla entusiasm eller inge lustkänsla. Vinter­depressionen är antagligen inte förbi.

Som tur är, närmar sig våren. Det är i alla fall nåt att se fram emot! 😊

av

När är vi nöjda?

Jag hävdar att alla mina problem är i-landsproblem. Så gott som alla problem i vår del av världen är i-landsproblem. Här i skärgården kan man förstås hitta en hel del glesbygdsproblem, men dom kan ändå kategoriseras som i-landsproblem.

Mig veterligen har alla här på ön tak över huvudet, mat och kläder. Som pensionär får man dessutom betalt varje månad, oavsett om man jobbar eller inte. Det har vi våra tidigare arbetsgivare och lag­stiftningen att tacka för. Vi har alltså all anledning att vara nöjda, men gnäller ofta ändå.

Om hälsan tryter och pensionen inte räcker till för att täcka kostnaderna är läget förstås ett annat. Men gissningsvis kan vi då få stöd från våra sociala myndigheter.

Om jag bodde ute på vischan i ett u-land skulle inget av det här gälla. Vår familj skulle få hanka sig fram efter bästa förmåga. Där är livets nödtorft helt på eget ansvar och beroende av den egna arbets­insatsen.

Vi människor är tydligen funtade så att när grundbehoven är tillgodosedda, ser vi till att skapa nya. Till vår hjälp i skapandet har vi en mängd företag som gör sitt bästa för att se till att vi ständigt konsumerar det senaste eller nyaste.

Så vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att anledningen till att vi gnäller är för att vi har det för bra. Och för att människan också tycks vara funtad så att hon sällan/aldrig är nöjd.

”Det man är glad och tacksam för får man mer av.” har jag läst nånstans. Motsatsen sägs också gälla: ”Det jag oroar mig för, beklagar mig över eller saknar får jag (också) mer av.” Den livsfilosofin har jag anammat.

Saker blir inte bättre för att man gnäller eller för att man är missnöjd. Det kräver att man antingen gör en konkret insats för att ändra på sakernas tillstånd, alternativt ändrar sitt förhållningssätt.

I eftermiddags uppstod en diskussion om huruvida det var bättre förr? En kontrahent var av den upp­fattningen att det var bättre förr för att folk nöjde sig med mindre och därmed allmänt sett var nöjdare. Det ligger mycket i det. Ju högre krav, desto större risk att bli missnöjd/besviken.

Å andra sidan har Husse rätt i att ”det kan alltid bli bättre”. Eller förtydligat: ”Ingenting är så perfekt att det inte kan bli bättre.” Om vi slår oss till ro och nöjer oss med status quo upphör utvecklingen. Hade vi till exempel nöjt oss med Fords, Bells och Edisons upp­finningar skulle vi inte ha elbilar, mobiltelefoner eller LED-lampor.

Fast då infinner sig obönhörligen frågan om vi är nöjdare för att vi har allt det här?