Matte sa att det var läggdags… Undrar var hon håller hus?

Dagen har präglats av idel ombyten. Allt från väder och fortskaffningsmedel till klädsel och sänglinne. Mia har bytt till ny lek.

Väderombyte
Jämfört med förra lördagens 21 minusgrader kändes dagens halva minusgrad som sommar­, nästan snudd på bikiniväder. 😉 Den friska vinden förtog dock en betydande del av effekten, men det känns skönt att vistas utomhus igen trots att solen har tagit vilopaus. Det kan den behöva efter att ha strålat över oss tretton dar i sträck.

Hygienombyte
Efter frukost bytte jag till rena handdukar och en ren kropp från topp till tå, följt av byte till rena underkläder. Vardagslumporna byttes till gå-bort-kläder och ett parfymbyte fick avsluta hygienpasset.

Fordons- och sällskapsombyte
En kvart före kaffetid bytte jag apostlahästarna mot sparken. Idag var jag bjuden på skyddslingens och hans systers födelsedagskalas så jag bytte ut Mias sällskap mot mänskligt dito.

Efter att ha druckit ett antal koppar kaffe, ätit mig runt bordet och pratat bort ett par timmar vände jag sparken hemåt. Föret var suveränt, till och med på skogsstigen, för att inte vurpa var jag tvungen att bromsa i backen.

Lakanombyte
Första prioritet vid hemkomsten var förstås att berömma Mia för att hon hade vaktat huset och ge henne mat. Sen bytte jag till ren ”hemmadress” och rena lakan. Det senare är en rätt långdragen procedur när man bor med en leklysten kisse, men hon lyder faktiskt när jag ber henne flytta på sig.

Lekombyte
Under tiden jag bäddade hörde jag att hon lät konstigt under sängen. En blandning mellan jamande och morrande. Först trodde jag hon hade fastnat nånstans och inte kom loss, så jag tittade in under sängen.

Hon såg helvild ut. Med ryggen mot golvet och tasstag mot spjälorna i resårmadrassen kom hon farande i full fart. En ny lek tydligen. Perfekt, så slipper jag dammsuga under sängen. 😀

Jag har drabbats av skrämskott och ätit en simmande grönsak.

Varningslampa
Igår skrämde Silverpilen nästan slag på mig när jag skulle åka i väg. Den har för all del stått still i mer än en vecka i ner till -28 graders kyla, men oviljan att starta och varningslampan som lyste var ändå oväntat.

Först trodde jag batteriet var tomt, men enligt instruktionsboken signalerade lampan att start­spärren var på och att jag hade fel i växellådan. Fint, vad skulle jag göra nu?

En ingivelse fick mig att sätta i backväxeln och pröva starta på nytt. Ingen varningslampa tändes, motorn gick i gång som vanligt. Pust, vilken lättnad.

Oförklarligt ljud
Tidigt i morse vaknade jag av ett ljud som verkade komma från diskbänken. Ljudet fick glasen att klirra och lät som ett rör som sprack. Jag var helt säker på att avloppsröret hade frusit sönder. Jag övervägde om jag skulle stiga upp och se efter, men beslöt att jag ändå inte kunde göra nåt åt den eventuella skadan så jag kunde lika gärna vänta tills jag steg upp.

När jag så småningom masade mig upp började jag med att kolla vad som kunde ha förorsakat ljudet, men hittade ingen tänkbar anledning. Alla rör var hela och täta. Ett stort mysterium. Det kanske bara var Mia som hoppade upp på diskbänken och jag som i sömnen tolkade ljudet som nåt annat?

Fel profil
Dagens datorstart orsakade nästa skrämskott. I stället för inloggningsrutan fick jag upp texten ”Skrivbordet förbereds…” och därefter standardprofilen i stället för min egen. ”Åh nej, inte nu igen” var första tanken, men å andra sidan visste jag att jag hade en systemavbildning att återgå till om det var så illa att administratörsprofilen var skadad/förstörd.

Jag stängde av och startade om av en likadan ingivelse som med bilen igår. Och si, då fungerade allt som vanligt igen. Också oförklarligt – ända tills jag läste felloggen. En registernyckel hade varit skadad men var nu återställd.

Hur den kunde återställa sig har jag ingen som helst aning om?! Jag kanske har en självreparerande dator? 😉

Simmande grönsak
Idag har jag ätit en ”simmande grönsak” till middag. Den 3 februari läste jag en artikel om odlad lax i webbupplagan av tidningen Ny Teknik. Artikel­rub­riken löd ”Odlad lax är simmande grönsak”, vilket (förstås) lockade till vidare läsning.

Texten förvånade mig inte nämnvärt, den var helt i linje med alla andra rapporter som talar om att näringsvärdet på halvfabrikat och färdig mat är dåligt, för att inte säga uselt. I laxens fall är det fråga om Omega 3-innehållet som har sjunkit kraftigt eftersom laxen till största delen matas med vegeta­bilisk kost.

Hur man än vänder sig, har man rumpan bak. För att spara på fiskbeståndet får den odlade laxen vegetabilisk kost, men då är den alltså inte lika nyttig längre. Följdfrågan blir givetvis: Varför måste vi odla lax? Jo, för att vi nästan har lyckats utrota den vilda laxen. Följdfråga: Varför då? Svar: För att vi har överkonsumerat eftersom den är så nyttig.

Det samma gäller torsk, tonfisk och många andra fiskarter. Frågorna kan fortsätta nästan hur länge som helst… Varför äter vi bara vissa fiskar? Hur många fiskarter finns det i världen? Finns det inte andra fiskar som är lika nyttiga? Varför äter vi inte dom och varför respekterar vi inte fiskekvoterna? Etc, etc.

Det slutliga svaret blir som alltid: Profithunger.

Att renovera en Biedermeier-soffa kräver verktyg, kunskap, handlag, tid och tålamod. Massvis med tålamod. Jag är full av beundran – händige släktingen har överträffat sig själv tror jag bestämt.

Så här kan den se ut när den är klar:

Bildkälla: http://www.kolumbus.fi/suomenolohuone

Gårdagens skidtur kom av sig, idag har jag återfått kontakten med Thor men avsagt mig en förlängning. Mia gillar också memma.

Avbruten skidtur
Igår eftermiddags beslöt jag ta en ny skidtur. Mia följde med ner till stranden och såg mig glida i väg. Halvvägs uppe i viken vände jag mig om för att se om hon satt kvar. O nej, hon kom springande för fulla muggar genom snön och jamade förtvivlat. Jag hade inte hjärta att åka i från henne den här gången heller, så jag vände om.

Vi satte oss i stället vid stugknuten och lapade sol medan småfåglarna underhöll oss med sitt kvitter. Det kändes nästan som en förtida vårdag om man bortser från kylan. Mindre än en vecka kvar tills vårmånaden börjar. 🙂

Urfjantigt fel
Det mest spännande som har hänt idag är att TV-teknikern kom för att kolla varför jag saknar kontakt med satelliten Thor. Både Mia och jag iakttog intresserat hans förehavanden. Mia undersökte dess­utom att hans mätutrustning säkert var OK.

Första mätningen bekräftade felet, han konstaterade att jag inte har någon ingående signal. Nästa mätning gjordes för att kolla om felet berodde på antennen. När han skruvade av låsmuttern på antennkabeln föll ”manschetten” ner på golvet så han skruvade tillbaka den och mätte. Full signal.

Det var alltså förklaringen till att signalen var för svag. Jag har minsann också lossat antennen för att kolla om felet berodde på den, men då ramlade inga delar i golvet. Om det hade hänt, hade jag förstås fixat felet själv och aldrig behövt kalla på en tekniker. Urlöjligt, fjantigt fel. Men nu vet jag till nästa gång i fall det blir nån.

Uppsägning
För ett par dar sen postade jag uppsägningen på mitt abonnemang på TV-kanaler via satellit. Med tanke på hur lite jag tittar på TV, och i synnerhet satellitkanalerna, är det ingen idé att förlänga abonnemanget tyckte jag. Dom digitala kanalerna räcker gott till.

Skulle jag mot förmodan ändra mig, kan jag abonnera på dom finska Canal Digital-kanalerna. Jag frågade teknikern om jag kan köpa ett annat programkort till digiboxen och fick nämligen som svar att det i så fall måste vara ett Canal Digital-kort. Tydligen är HD-boxen anpassad enbart för deras sänd­ningar, vilket var en nyhet för mig. Det sa dom minsann inget om när jag köpte den. Konstigt va’?

Mums med memma
Mia delar mitt tycke för memma. Jag köpte en ask för ett tag sen men har inte delat med mig förrän idag. När hon väl fick smaka, blev hon nästan lika entusiastisk som i fråga om joghurten. Hon la framtassarna på handen jag höll skålen i och försökte köra ner nosen för att komma åt innehållet.

Resterna hon fick slickade hon snabbt i sig. Lustigt att katter gillar memma? Det gjorde Snuttan också fast hon annars var väldigt kräsen.

Bland dagens bilder dök plötsligt två bilder på Snuttan upp från den 6.3.2010. Dom finns inte i mappen med bilder på henne och jag har aldrig dom sett tidigare. Minneskortet i kameran måtte ha haft/fått spader. Men det gör inget, jag är glad över påminnelsen. Jag tolkar det så att sorgetiden nu är över.

Jag har gått ner mig, fått godisleverans och svar från miljösekreteraren. Mias byten har krympt.

Lördagsutflykt
När jag steg upp i lördags konstaterade jag att folkmängden på Udden hade ökat och att det var trångt på parkeringen. Tre bilar hade tillkommit sen gårdagen. Sommargrannen med sällskap hade anlänt.

Jag bytte några ord med husägaren vid postlådan. Han tyckte det var kallt. ”Tycker du det?” kunde jag inte låta bli att fråga för att retas lite. Natten hade varit nog så kall, men nu började solen redan värma. Ett par timmar tidigare låg kvicksilvret på -21.

Solskenet lockade mig till en promenad på eftermiddagen. Jag följde G:vägen bort till nästa sommar­granne och blev högst förvånad. På åkern intill såg jag traktorspår i snön. Vem i alla världen åker traktor i djupsnö undrade jag? Men det passade bra, då kunde jag följa dom upp en bit.

Spåren var delvis igenyrda och översnöade, men det gick ändå bra att ta sig fram. Så småningom bestämde jag mig för att avvika från spåren för att ta mig genom skogen och tillbaka ut på vägen. Det gick också bra ända tills jag nådde ett dike i kanten på åkern. Där åkte ena benet ner tills jag hade snö över knäet.

Jag kände hur det blev kallt och vått i stövelskaftet efter hand som snön trängde in. Men jag gav mig inte. Jag lirkade upp benet och försökte fortsätta vidare på knä i stället för att komma till hårdare skare.

Det gick inge’ bra, jag var tvungen att acceptera att jag tyvärr inte är lika lättfotad som räven som hade gått före. Jag gav upp och vände om. En vassbukett och 45 bilder senare var jag tillbaka hemma och blev glatt mottagen av Mia.

Godisleverans
Igår eftermiddag dök skyddslingen upp med min godisleverans. Jag hade läst i ÅU att det finns en affär i Åbo som importerar och säljer brittiskt godis och bett skyddslingen göra en investering för min räkning. Cadbury’s Nut and Raisin-choklad har jag längtat efter ända sen mormor senast var på besök. Det var hon för mer än 25 år sen.

Jag kan inte säga att jag blev besviken, men chokladen var heller inte lika god som jag mindes den. Antin­gen spelar minnet mig ett spratt eller så har mina smaklökar ändrat sig med åren.

Svar på frågan
Eftersom all motorbåtstrafik på sjön (utom elmotordriven) är förbjuden sen många år, kan jag undra hur sjön mår av avgaserna från snöskotrarna som susar från ena änden till den andra? För att kolla hur kommunens miljötjänstemän ställer sig till trafiken mejlade jag till miljösekreteraren i torsdags. Idag fick jag svar: ”Dragsfjärden är inte godkänd snöskoterled.” Tänkte väl det. Trafiken är alltså olaglig förutom miljöpåfrestande.

Den logiska följdfrågan blir förstås: ”vem kontrollerar trafiken och vilka åtgärder tänker ni vidta för att få den att upp­höra?”. Men det är ingen idé att fortsätta dialogen. Kommunen har säkerligen inga resurser för att se till att lagen efterlevs. Sjön får fortsätta lida när den avgasmättade snön så småningom smälter och blandar sig i vattnet.

Minibyte
Mia blev överlycklig när hon hittade ett sexbent jaktbyte på golvet. ”I brist på bröd får man äta limpa.”

Jag har varit arbetsbefriad och bensinsnål, gottar mig åt solen och ljuset men är hjärtinnerligt trött på tillsatser. Mia har varit med matte på ”café”.

Arbetsbefriad
Eftersom jag är ledig 90 procent av tiden har det nästan känts gruvsamt att kraftsamla till kursstart. Det är inte alls svårt att vänja sig vid dagar utan förutbestämt innehåll. Igår skulle kursen ha startat, men det bidde ingen, antalet anmälda var för få så jag gruvade mig helt i onödan och kunde fortsätta vara arbets(och inkomst)befriad.

Bensinsnål
I onsdags passade jag på att tanka Silverpilen när jag ändå var i farten. När jag plockade fram kör­journalen blev jag något överraskad. Senast jag tankade var i december, dvs i fjol!? I vanliga fall kör jag upp en tank per månad, men i januari behövdes tydligen ingen påfyllning.

Nu gällde det att avgöra om jag skulle pytsa i E5 eller E10 (5 eller 10 % etanol)? Enligt all info jag har tagit del av ska Silver­pilen klara sig på bränsle med högre etanolhalt, men när jag väl kom fram till bensin­pumparna bestämde jag mig ändå för 98 oktan och mindre etanol.

Om det stämmer att förbrukningen blir något högre med E10, ser jag ingen anledning att spara in några futtiga euro när jag tankar. Dessutom inbillar jag mig att Silverpilen mår bättre av lite mer smörjning, vilket jag så gärna unnar den. 🙂

Soldos
Idag fick vi också sol – sjunde dan på raken – helt fantastiskt! Livet blir liksom lättare att leva då och dryga dussinet minusgrader är uthärdliga. Jag är oerhört glad över att jag inte bor i den delen av landet där man nyss uppmätte -40,1! Dagarna har också blivit märkbart längre, snart är det ljust tio timmar per dygn igen.

Less på tillsatser
Min vanliga ansiktskräm är på upphällningen, så idag plockade jag fram en ny som jag fick i present för ett tag sen. Förpackningen var grön med en ringblomma på, men jag var ändå nyfiken på ingredienserna. När jag kom till slutet av varudeklarationen hajade jag till, den ”naturliga” krämen innehöll fyra(!) olika typer av paraben.

Eftersom jag ganska nyligen har läst/hört om ämnets inverkan, googlade jag på den första typen, methylparaben. Jag hittade genast tre trovärdiga sajter som beskrev vilken skadlig inverkan ämnet har på hud och kropp. En av sajterna har en sökbar databas med skadlighetsskala för ämnen som ingår i kosmetika. När jag hade läst klart, åkte krämen omgående ner i sophinken.

Tyvärr gäller det att läsa ALLA innehållsdeklarationer på ALLA produkter numera. I synnerhet födoämnen. Det mesta vi får i oss är skadligt verkar det som. Kanske därför det finns en produkt som heter Äkta knackkorv? Undrar vad den innehåller?

På ”café-besök”
Efter lunch tog Mia och jag en promenad upp till soptunnan. Tack vare händige släktingens insats var skogsstigen lika lättframkomlig som byvägen. Vi (jag) bestämde oss för att samtidigt hälsa på hos grannen.

I vanlig ordning blev det fullt jämförbart med ett café-besök. Drycker både med och utan tilltugg. Mia blev serverad vispad grädde som hon förstås satte i sig med förtjusning. Att hon dessutom fick träffa och busa med junior gjorde besöket fulländat.

Jag läser just nu en bok som vänder upp och ner på de flesta begrepp och uppfattningar om vår existens i universum. Det känns befriande att någon tänker nytt och annorlunda. Samtidigt är jag medveten om att varje specialist (och individ) har sin egen sanning.

Mandelbrotfraktal med 8 miljoner talserier skapad på http://juliamap.googlelabs.com/

Jag får vitt skilda beskriv­ningar beroende på om jag frågar en fysiker, kemist, matematiker, filosof eller en religiöst troende. Robert Lanza är en vetenskapsman som propagerar för ett biologiskt synsätt, vilket i sig är lite ovanligt. Han hävdar till skillnad från de flesta andra att liv är en förutsättning för universums existens och att det utan iakttagare inte finns någon verklighet.

Boken har titeln Biocentrism med undertitel How Life and Consciousness are the Keys to Understanding the True Nature of the Universe och är skriven 2009 av Robert Lanza tillsammans med Bob Berman.

På Wikipedia hittar jag två definitioner på begreppet biocentrism, där den ena avser kosmologisk teori och beskriver Lanzas teori. Wikipedia-artikeln tar också upp kritik och invändningar. En annan invändning hittar jag på den indiska sajten nirmukta.com. Kritiken är minst sagt hård. Bland annat beskylls dr Lanza för bristande tillit till/insikter i matematik: ”Much of Lanza’s idealism arises from a distrust/incomprehension of mathematics.”

Att framkasta teorier som strider mot eller ifrågasätter vedertagna synsätt är aldrig populärt. Det är just därför boken är intressant. Mycket av det Lanza skriver instämmer jag helhjärtat i eftersom det överensstämmer med mina sanningar, men det finns också en del som jag måste fundera vidare på.

En tredjedel av boken återstår att läsa. Sista kapitlet har rubriken Where do we go from here? När jag har läst det kanske jag har hunnit bildat mig en uppfattning som jag kan utveckla och argumentera för.

Oavsett vilket slutintryck  jag får av boken, är jag övertygad om att mitt favoritcitat fortfarande gäller: ”Den enda sanningen är att det inte finns någon sanning”.