Trapptaket håller tätt, fru grannen är ”oskyldig”, jag har tackat nej till en födelsedagspresent och guidat i byn.

Taket fixat
Snickaren aviserade sin ankomst till 10 i morse, men var i full gång redan en halv timme innan. Jag hade med knapp nöd hunnit avsluta frukosten.

En timme senare var taket klart. Ny skiva monterad och båda skarvar åtgärdade. Skönt att slippa oroa sig för att vattnet tränger in när höstregnen börjar på allvar.

Betalning verkställd
En stund efter att snickaren hade åkt, knackade fru grannen på och överräckte ett kuvert med texten Betalningstjänst. Jag trodde först att hon ville ha betalt för nåt, men kuvertet visade sig innehålla en tia. Det var be­tal­ningen för vykorten hon köpte i lördags.

Vi småpratade en stund (det är sällan jag storpratar annat än mot betalning ;)) och kom överens om samåkning på lördag. Bonussysterdottern blev nämligen myndig för ett par dar sen och firar till­dra­gelsen på lördag.

Tack, men nej tack
Efter lunch ringde Grisen/Tvillingen och undrade om jag hade några planer för eftermiddagen? Den enda planen jag hade kan jag lika gärna verkställa i morgon, så jag svarade att jag inte hade några. Det är viktigare att umgås.

Framåt kaffedags dök hon upp med en påse i var hand. Jag påpekade att det var för sent för födelse­dags­upp­vakt­ning, men hon påstod att den kan genomföras under hela året. Vad säger man till sånt?

Den ena påsen innehöll ett tjusigt blomarrangemang som kan stå ute och den andra en mängd små tomater. Det kändes hemskt att säga nej, men jag visste ju att jag inte skulle äta upp dom så jag tackade nej och förklarade varför. Som tur gillar Tvillingen tomater så det var inget problem.

Guidad byrunda
Vi har tidigare pratat om att gå runt byn, så jag föreslog en en promenad efter att vi hade tömt våra muggar. Rent geografiskt sträcker byn sig för all del långt bort, men vi beslöt gå den vanliga by­run­dan.

Hon frågade hur lång tid det skulle ta? Jag högg till med ”20 minuter, max en halv timme”, men i den makliga takt vi rörde oss förbrukade vi en hel timme! Troligen delvis beroende på att jag envisades med att berätta om alla tanter och farbröder som bodde i husen när jag var liten och vilka som bor där nu.

En givande och gemytlig dag!

Igår blev jag mätt på skattebetalarnas bekostnad, idag på en pensionärs. Mia har slitit på gångjärnen.

Lärarträff
Igår kväll var lärarkåren hos Kimitoöns Vuxeninstitut inbjuden till Villa Felix och en matbit som inledning på höst­terminen. Precis som i fjol, irrade jag bort mig och kom för sent.

För att säkert hitta rätt, tog jag hjälp av Google Maps innan jag åkte. Det borde jag aldrig ha gjort… Jag fick visserligen reda på kortaste vägen, men absolut inte den enklaste.

Halvvägs till Sirnäs var jag tvungen att ringa vår värd och fråga hur jag skulle åka. När hon förklarade vägen kände jag mig stendum. Om jag hade fortsatt rakt fram i stället för att svänga höger enligt färdbeskrivningen, hade jag sett Villa Felix-skylten. Suck.

Min försenade ankomst gjorde lyckligtvis inget, för köket var inte klara med maten. Jag hade till och med tid att gå runt och titta i den pietetsfullt renoverade fastigheten. Huset är byggt 1910 fick vi senare veta och fungerade som skola fram till 1968, därefter som åldringshem fram till ägarbytet. Väl värd ett besök!

Både laxsoppan och kakbiten till kaffet smakade bra. Det var också trevligt att träffa kollegerna igen, vi ses ju bara vid terminsstart och ‑avslut för det mesta.

Middagsinbjudan
Igår ringde Trollkarlen och ville bjuda på middag idag. Jag tackade förstås ja och infann mig sju minuter före utsatt tid.

Lustigt nog var ”kökspersonalen” försenad den här gången också, men maten var väl värd att vänta på. Faktiskt många strån vassare än gårdagens måltid vill jag påstå. Han är minsann händig i köket också den gode Trollkarlen.

Ut och in
Mia har effektivt sett till att jag inte har blivit sittande framför datorn alltför länge idag. Det har regnat i stort sett hela dan, vilket betyder att gångjärnen har varit i flitig användning.

Minst en gång i halv­timmen har hon bett att få gå ut, bara för att konstatera att vädret är pest och bett att få komma in tillbaka efter en kort stund.

Men det är förstås kärt besvär. 🙂

Vi har haft sommarvärme, trädgårdsmöblerna är under tak, tvätten har torkat på nolltid och gräset är nyklippt. Mia har följt mig som en skugga.

Sommarvärme
Vädergudarna har varit oss nådiga idag. Klockan 9.30 stod termometern på 18,2 grader och som mest på 20,4, dvs lika varmt ute som inne. Den sydliga vinden har varit frisk men varm, så både kaffe och lunch har intagits utomhus.

Slut på säsongen
Redan den 22.4 – innan isen hade gått – lyfte jag ut trädgårdsmöblerna. Drygt fyra månader har dom alltså stått ute, så för att dom inte skulle rota sig tyckte jag det var bäst att ta in dom innan höst­reg­nen börjar.

Snabbtorkat
Vädret inspirerade till att tvätta. Solen, värmen och den friska vinden fick plaggen att torka på nolltid.

Finns det nåt härligare än nytvättade kläder som fått torka ute? Alla zeoliter har förhoppningsvis blåst bort och den friska doften är oöverträffad.

Nyklippt
Efter lunch tog jag på den lättare varianten av ”gräsklipparskor” och lyfte ut min fina ramp. Jag upp­täckte att jag redan har lyckats böja några nitar som håller fast förstärkningen, så jag får tydligen hantera den varsammare i fortsättningen.

Efter bränslepåfyllning startade jag gräsklipparen och satte i gång. Tomtens ovansida stod på tur att klippas även om nersidan också skulle behöva en ny omgång. Jisses vad gräset växer fort igen. Hetta och torka har sina fördelar.

När fabriksvisslan signalerade slut på arbetsdagen hade jag redan hunnit hälla upp efter­middags­kaffet. Det avnjöts givetvis också utomhus.

Ytterligare ett par timmar gick åt till att finputsa och kratta i hop gräsklippet. Sen var jag nöjd. Vid det laget hade svetten torkat så jag slapp gå och simma. 😉

Närkontakt
Mia uppskattade av allt att döma att jag höll till ute. Hon följde med allt jag gjorde och var hela tiden i närheten. Utom när jag klippte gräset. Då låg hon på trappan och väntade på att den förskräckliga tingesten skulle sluta låta.

Hon uppskattade också att jag tömde tunnan med växtrester så hon kunde inspektera den.

Jag är 55+ ett tag till och har tillbringat dagen med att göra så lite som möjligt.

55+
En bukett rosor sprider väldoft i köket och en ljuvlig blombukett pryder vardagsrummet. Till min hjälp att inleda det nya året hade jag ett halvdussin gäster igår.

Draken/Tvillingen var först på plats vid kaffetid, övriga firare troppade in efter hand och avlöste varandra. På så sätt fick jag njuta av upp­vakt­ningen i många timmar. 🙂

På Facebook ser alla vänner när man fyller år. Det innebar en lång rad med gratulationer och upp­vakt­ning med allt från virtuella blommor till musik.

Jag har konstaterat att det inte längre är viktigt att fira födel­se­da­gar­na, men jag blir ändå besviken om ingen kommer i håg att gratulera mig. Att bli uppmärksammad är alltid lika välkommet för egot.

Nästan lat dag
Efter en ovanligt sen frukost beslöt jag ta vara på det fina vädret. Jag övervägde att klippa gräset när jag hörde ljudet av gräsklippare från flera håll, men nöjde mig med trimmer, sekatör och grentång.

Jag började med att klippa bort vissna blommor från hängpetuniorna. Dom har skjutit ny fart sen jag bör­jade gödsla dom med utspädd ”kompostvätska”. Lönnen som har smygtittat in genom ett av var­dags­rums­fön­stren en tid fick stryka på foten efter det och slutligen gick jag med trimmern runt mina s k blomland.

Mellan varven hann jag studera en spindel som hängde i en tråd som vajade i vinden och en buskvårtbitare som höll till på husväggen. Jag hörde också en humla som surrade bland petuniorna och såg en blomfluga som hade hittat en av sommarblommorna.

Det kändes sommarlikt. Att temperaturen orkade upp i nästan 20 grader bidrog – det var inte kyligt ens i skuggan på trap­pan när jag drack mitt eftermiddagskaffe.

Efter kaffet knackade Luther på axeln. Om jag inte klippte gräs kunde jag åtminstone skriva på pro­dukt­katalogen tyckte han. Jag accepterade lite motvilligt, men känner mig nöjd över att jag nu är klar med tre sidor.

Som avslutning på dagen ska jag parkera mig i TV-stolen och låta mig underhållas av en långfilm. En skön söndag och en angenäm inledning på det nya året. 🙂

Jag avskyr vissa ljud, har fått trevliga besked, varit extremt huslig, haft oväntat besök och ondgör mig över språkmissbruk (igen).

Fula ljud
Vissa ljud är fulare än andra. Varje gång jag hör ljudet av en motorsåg lider jag. Ett ihållande, ettrigt ljud som går genom märg och ben. Om man kan ha ljuddämpare på allt från vapen till fordon borde väl nån fiffig människa kunna uppfinna en till motorsågar också?

Vissa ljud i naturen är också förskräckliga. Igår hörde jag nöt­skrikorna på nära håll. Nästan i klass med motorsågen. Hägern låter inte värst vackert den heller. Min ”ljudallergi” kanske har förvärrats med åren?

Trevliga besked
Dagens post innehöll två kuvert, det ena från skatteverket och det andra från elleverantören. Först sprättade jag kuvertet från skatteverket. Och blev glatt överraskad! Av innehållet framgick att jag i fjol också betalade för mycket skatt så det blir en nätt, liten ”julklapp” i år också. Tack för det!

Jag förutsatte att kuvertet från elleverantören ”bara” innehöll info om prishöjning, men så var inte alls fallet. Mitt elavtal upphör den sista september och nu ville dom förstås att jag skulle förnya det.

Om jag valde samma typ av avtal som tidigare, bjöd dom på grundavgiften första halvåret. Smart drag, då blir man onekligen mer benägen att göra dom till viljes. Det räcker ju till en vindunk det också.

Extremt huslig
Hör och häpna, idag har jag både handlat, lagat mat och bakat. Nästan som en normal husmor.

Bakar gör jag ungefär vart tionde år om man bortser från att grädda djupfrysta bullar. Skälet till an­strängningen var att jag hittade julklappen jag fick av Grisen/Tvillingen, en påse med torra in­gredien­ser som skulle kompletteras med vispade ägg och smält smör för att bli en kaka. Den ser helt OK ut efter gräddningen, men jag har inte provsmakat.

Oväntat besök
I samma veva som jag höll på att förnya elavtalet och läste av elmätaren, dök Filosofen och hans fyrbenta sambo upp. Eller rättare sagt fick sambon stanna kvar i bilen – under ljudliga protester. En jättefin höstbu­kett överräckte han och önskade gott nytt år lite i förskott eftersom han är bortrest när det beger sig.

När jag skulle öppna dörren för att hämta en vas i verandan upptäckte jag att sambon stod utanför dörren. Hon hade lyckats öppna fönstret i bilen och hoppat ut. Nån meter i från stod Mia i tredubbel storlek med krökt rygg och morrade långt ner i strupen.

Sambon brydde sig inte det minsta om henne, men jag var orolig för att hon kanske skulle gå till angrepp, så sambon fick snällt finna sig i att bli förflyttad tillbaka till bilen. Stackar’n. Hon som är så social och vet att man ibland brukar få nåt gott hos mig.

Språklig vanvård
Varifrån kommer uttrycket ”ute på stugan”? Man vistas väl i en stuga, oavsett om det är sommar­stuga eller kaffestuga? Jag får krupp på ÅU (och alla andra) som konsekvent använder fel pre­po­sition.

I Finlandssvensk ordbok hittar jag ingen förklaring, men kan tänka mig att det är frågan om stads­slang. Jag har aldrig nånsin hört nån ”lantis” uttrycka sig så.

Den 30.8 lärde ÅU mig ett helt nytt ord. Artikeln handlade om en man som hade förolyckats under en färd med fyrhjuling: ”Han krockade med en bergskärning och blev under sitt fordon som slungades ner i diket.”

Hela meningen är konstig, men vad i hela friden är en bergskärning? En bergsskreva? Fast då borde han väl ha kört in i den i stället för att krocka? Helt obegripligt.

Höstmånaden inleddes med tank- och båtinspektion, rodd och simtur. Mia är en landkrabba.

Tankinspektion
Den 28.4 tömde jag avloppstanken senast, vilket torde vara nytt rekord. Hittills har tömnings­inter­vallet legat på  tre månader.

Den nya tankvakten till trots beslöt jag företa en okulär inspektion idag. Efter en insats med lien och konsumtion av ett antal mogna plommon som hängde över stigen kunde jag konstatera att jag klarar mig ett par veckor till. Så bra. 160 € svider i plånboken.

Båtinspektion
Nästa inspektion krävde högskaftade stövlar. Jag har inte öst båten på ett tag och har hällt ut 22 mm ur regnmätaren så jag förstod vad som väntade. Mia var genast med på noterna när hon såg åt vilket håll jag var på väg.

Det var ändå inte så farligt, men nog behövde båten ösas. Mia roade sig på egen hand under tiden. Båten går hon inte ner i.

Roddtur
Som belöning unnade jag mig en roddtur. Jag hann bara ett tiotal meter ut från bryggan när jag såg Mia sitta på bryggändan och hörde henne jama. Jag försökte med ”kommer snart”, men hon lät lika övergiven så jag vände.

Hon blev så glad över att jag kom tillbaka att hon faktiskt vågade sig ner i båten för att få kropps­kontakt. Elaka matte fick då för sig att hon kanske kunde följa med på roddtur, men så snart båten började röra sig tog hon ett jätteskutt upp på bryggan och tittade förfärat på mig. Jag lovade omedel­bart att inte göra så fler gånger. Med det lät hon sig nöjas.

Simtur
Solen värmde så skönt när jag hade förankrat båten så jag satte mig på bryggbänken och njöt en stund tillsammans med Mia. Sen fick jag för mig att jag skulle ta ett sista dopp för säsongen. Undrar när jag senast simmade den 1 september? Vattentermometern visade 20 grader, så det borde jag klara.

Jag kan inte påstå att det kändes skönt, men väl uppfriskande. Mia agerade badvakt som vanligt och tog hjärtligt emot mig när jag klev upp igen. Vattnet jag bjöd på ur min kupade hand drack hon gärna.

Eftersom simturen var improviserad, fick jag ta stövlarna i ena handen och kläderna i den andra och gå upp till huset för att leta rätt på en handduk. Tack vare solen och den svaga vinden kändes det inte alls kallt. Lite konstigt med tanke på hur frusen jag kan vara inomhus?

Det är sista dan för många aktiviteter, inte bara skördemånaden, men också den första för en del. Jag har fått ”må bra-post”.

Första mötet
Igår kväll var vi samlade till höstens första möte i fotoklubben. Jag hade bestämt att det skulle bli mitt sista, men hur det nu var tyckte jag att höstens programidéer verkade intressanta. Möjligen beroende på att ett par förslag kom från mig. 😉

Mina förväntningar och mitt mål med att medverka har hela tiden varit att jag ska utvecklas som foto­graf. Jag vill lära mig mer om kamerateknik, motivkomposition, ljussättning,  etc. Hittills är målet oupp­nått, men höstens möten kanske tillgodoser åtminstone en del av min kunskapstörst.

Höstutställning
I morgon är första dagen för vår höst­ut­ställ­ning i ämbetshuset i Dalsbruk. Temat för utställningen är ”Min ö”, nåt som ligger mig varmt om hjärtat förstås, knutpatriot som jag är.

Lustigt nog ville mitt undermedvetna inte att jag skulle delta. Jag kom i håg allt jag skulle ha med mig till dagens besökspunkter – utom utställningsbilderna. Jag förklarade min fadäs för kollegerna och åkte hem i ilfart och hämtade dom så nu hänger dom där trots alla dubier. Dessutom på en alldeles egen plats i ensamt majestät. Min s k ram passade liksom inte i hop med dom övriga. :D.

Slut på sommarloppisen
Idag var det sista dagen för sommarloppisen. Försäljningen av prylarna jag hade lämnat in var ju inte lysande, men inbringade ändå tillräckligt för ett par vindunkar. Bättre än inget.

Slut på sommarcaféet
Idag var också sista dagen för säsongen för Söderlångviks café. Jag har mejlat till värdinnan och bett henne föreslå en tid när vi kan träffas för avstämning av vykortsförsäljningen så hon får sin provision.

Slut på sommarmotiven
Övriga vykortskunder ska också få ett besök inom kort för avräkning av sålda vykort och motivbyte. I deras överenskommelse ingår att jag byter motiv i samband med årstidsändring.

Glad överraskning
Framåt tre kom jag hem efter dagens alla övningar och blev glatt överraskad när jag tittade i post­lådan. I den låg en brun varupåse med omfångsrikt innehåll. Avsändare var Råttan/Väduren som tyckte jag behövde en ”må bra-present”. Himla gulligt av henne.

Jag har jagat trapptaket, påbörjat senaste uppdraget och haft närkontakt med en favorit­insekt.

Tak på drift
Gårdagens och nattens friska vindar har hållit mig sysselsatt. Den lösa takskivan som ska bytas ut på trapptaket har blåst ner ett antal gånger. Jag ångrar att jag inte tackade ja när snickaren föreslog att han skulle skruva fast den med ett par skruvar.

I natt hade den åkt ner igen och allt i textilväg på trappan var genomblött efter regnet. Tvi. Idag har jag hängt upp allt på tork, tagit ner för att det börjat regna, hängt upp igen, etc. Efter tredje gången gav jag upp, det var ingen idé, regnskurarna har avlöst varandra hela dan.

Pilljobb
Jag tror det här blir min sista produktkatalog. Åtminstone med den här layouten. Kors vilken tid det tar att klämma in artikelnummer, diverse specifikationer och priser i en ruta som är 4,5 cm bred.

Flera artiklar kräver upp till fem kolumner, vilket verkligen sätter tab-stoppskunskaperna på prov. Men har man tagit fan i båten får man ro honom i land sägs det. Jag har ju själv accepterat uppdraget.

Favoritinsekt
Jag gillar alla sorters sländor. För mig är dom nåt som hör sommaren till. I lördags räddade jag en blågrön mosaikslända ur klorna på Mia. Den här gången var sländan nog destinerad att dö redan innan hon fick tag på den för den kunde inte längre flyga.

Det gav mig chansen att studera den på nära håll och föreviga på bild i lugn och ro. Oj, vad granna dom är!