Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Årskontroll, bokslut och annat

Det har varit dags för årskontroll. Förra tisdagen hade jag tid i Salo hos en ”bröstpressare”, dvs tortyr­red­skapet som används för mammografi. Lyckligtvis är smärtan kortvarig.

Efter mammografin togs jag om hand av en radiolog (f ö samma som hittade dom senaste svulsterna). Han kompletterade med en ultraljudsundersökning som också omfattade lymfkörtlarna.

”Inga förändringar, allt ser bra ut”, konstaterade han. Skönt att höra. 😊 Efter dagens blodprov blir det kontroll på cancerkliniken i början på februari.

Så här års är det bokslutstider … I går granskades hembygdsföreningens bokslut. När jag äntligen – tack vare Husse – kom på vad jag missat, stämde balansräkningen äntligen, så verksamhetsgranskaren var nöjd.

På kommande årsmöte fattas beslut om föreningens upplösning. Nya ledamöter finns inte att uppbringa. Tyvärr ett ganska vanligt fenomen i föreningsvärlden.

Efter åtta år som ordförande anser jag att jag inte har nåt att tillföra längre. En välmående förening behöver nytt blod helst vart femte år, sen börjar engagemang och idéer tryta.

Med tanke på min allt mer sjunkande aktivitetsnivå räcker det gott med befintliga uppdrag i väglaget. Undrar om det är åldern som medverkar till passiviteten? 😉

I lördags hade vi Skrivlördag i vanlig ordning. Den hålls var sjätte vecka i Kojan, vårt lokala antikvariat.

Gruppen var ovanligt liten den här gången. Bara fyra deltagare, men som alltid hade vi det gemytligt medan vi verkställde skrivövningar och diskuterade litteratur.

Den här gången hade jag inte gjort ”hemläxan” på temat en början eller ett slut (fick inte gälla års­skiftet), men det gjorde inget sa vår coach bara jag närvarade.

I morgon ska herr och fru grannen äntligen få det utlovade ”julkaffet”. Eftersom Husse insjuknade när det var aktuellt blev det skjutet på framtiden. Fast nu får dom inga jultårtor. 😀

av

Påkallad arbetsdag

När man bor i ett gammal hus på landsbygden blir arbetsuppgifterna förstås annorlunda än om man bor i tätort. Men hellre det än att bo med grannar tätt inpå!

I dag var vedkorgarna tomma och vedlådan höll på att sina, Mias toabehållare och asklådan i köks­spisen krävde tömning liksom slaskhinken. En vattendunk behövde fyllas på.

Eftersom framkomligheten till vedlidret har varit begränsad i flera dar på grund av snö, har jag dragit mig för vedhämtningen. Förhoppningen var att stigen skulle töa fram, men i stället har vi fått och får som bäst mera snö.

När jag försökte mig på att skotta stötte jag på patrull. Skaren var stenhård eftersom vi haft minus­grader nattetid. Den första drivan tog jag mig ändå igenom, men sen beslöt jag mig för ett experiment. Delvis för att skona ryggen, delvis på grund av (medfödd) lättja.

Eftersom stigen har en hyfsat brant lutning bestämde jag mig för att dra ner pirran när den var lastad med vedkorgen. Att skuffa den gick nämligen inte. Och si, det fungerade trots visst motstånd då hjulen sjönk ner genom skaren.

Andra turen gick redan lättare eftersom jag kunde hålla mig i uppkörda spår. Så nu är vedlådan fylld och det finns två fyllda vedbärare med köksved. Ved till kakelugnen fanns sen tidigare.

Resten av uppgifterna är också verkställda. Nu återstår bara att hämta potatis från källaren. Det glömde jag nämligen kom jag på när jag redan hade skakat av mig snön och fått av mig stövlarna.

Men tack vare den dryga ärtsoppan kan jag göra det i morgon i stället. Pro­krastine­ring kallas det. 😀

av

Mystiskt

Ett mysterium har uppstått på Udden. Den senaste tiden har jag känt nåt hårt i mina vinterkängor varje gång jag har tagit på dom. Det gäller också vinterstövlarna med höga skaft.

När jag vände dom upp och ner rasade en hög av Mias torrfoder ut. Men hon är garanterat oskyldig, hon äter allt hon får med god aptit.

Misstankarna riktas därför mot mindre fyrfotade individer med lång svans som har sitt matlager här. Troligen samma filurer som förser sig från återvinningskärlen ute i verandan.

Härom dagen tömde jag kartongen med återvinningsbara grädd‑ och mjölkburkar som jag förvarade i en Clas Ohlson-kartong.

Det understa lagret visade sig bestå av omsorgsfullt strimlade förpackningar. I hörnet på kartongen fanns ett hål som fungerade som in‑ och utgång.

Men frågan är var dom hittar torrfodret? Vad jag kan se blir det inget liggande då jag utfordrar Mia. Burkar och påsar med torrfoder är orörda, så frågan är var det kommer i från?

Husse påpekar att musfällor vore en god idé. Det kan jag hålla med om, men samtidigt bär det mig emot. Än så länge är ingen skada skedd och jag unnar mössen maten.

Var dom hittar torrfodret är dock fortfarande ett olöst mysterium. 😀

av

God fortsättning på det nya året!

I mitten på december fick jag för mig att baka (glutenfria) havreflarn efter ett recept jag hittade på nätet. Av bilden framgår hur jag lyckades. 😀

Helgerna har förlöpt i konvalescensens tecken, även om julafton som vanligt tillbringades i Tallmo. På juldagen tog vi oss också dit för middag. Nyårsaftonen tillbringade vi på Udden och hade släckt läslamporna redan innan det nya året började.

Husse är ännu inte helt återställd och jag dras med sviterna av en förkylning som slog till under mellan­dagarna. Men det går åt rätt håll tror och hoppas vi. 😊

De senaste dagarnas minusgrader och snöfall har förvandlat vyerna till mer vinterlika. Mer snö än så här behövs inte tycker vi.

av

Fegis

När jag drog upp rullgardinen var Udden helvit och snön vräkte ner. Jag som behövde åka till apoteket för att hämta medicin till Husse.

Jag slängde i mig frukosten och klädde på mig. Apoteket stänger kl 14 på lördagar, så om jag skulle ha en chans att ta mig fram på byvägen behövde jag ge mig i väg omgående.

Efter att ha sett tjockleken på snötäcket blev jag orolig. Mitt senaste äventyr i snöföre finns i färskt minne.

Då jag stod ute på trappan ringde Husse. Läkaren hade ändrat sig och flyttat fram ut­skriv­ningen till i morgon i stället. Det påverkade inte mitt ärende, söndagar har vårt apotek stängt.

Jag frågade Husse om jag kunde låna hans bil. Den är fyrhjulsdriven, större och tyngre. Det fick jag ja på, så jag borstade av snötäcket och startade.

Men det var trögt att backa ut från parkeringsplatsen eller så hade jag för lite gas. Jag kände att bakhjulen började slira. Efter att ha kört fram en bit och gjort ett nytt försök gick det vägen.

Jag var inte den första som hade åkt på byvägen så jag höll mig till befintliga spår och höll ett stadigt tag om ratten. På stora vägen var framkomligheten helt OK.

Redan när jag lämnade apoteket hade det nästan slutat snöa och upphört helt när jag kom tillbaka till Udden. Enligt gårdagens väderprognos ska det regna i eftermiddag. Fast nu har dom tydligen ändrat sig, regnar gör det först i morgon.

Av allt att döma har jag blivit fegare med åren. Det här väglaget hade inte bekommit mig för några år sen. Å andra sidan var jag välbekant med min dåvarande bil.

Jag tror att bärgningsbehovet för ett tag sen har gjort mig harig. Men förr eller senare måste jag ju köra min bil också i snöföre.

Nu slog klockan två och apoteket stänger, men det gör inget. Mitt ärende är uträttat utan incidenter. 😊

av

Hjärnsläpp

I går hade jag ärenden till öns södra centrum. När jag hade åkt en bit ville jag torka av bakrutan eftersom det regnade. Men hur jag än försökte vicka på spaken hände ingenting. Märkligt.

Till slut stannade jag för att försöka komma underfund med orsaken. Tji fick jag, ingen åtgärd akti­verade bakrutetorkaren.

Jag tog en titt i backspegeln  – torkaren kanske hade hängt upp sig på nåt sätt? Det var värre än så, jag hade ingen överhuvudtaget!

Det var lånebilen som hade en sån, inte min bil. Problemet löst. 😀

Innan jag var hemma hade det hunnit bli mörkt, så jag behövde helljusen. Men dom funkade inte trots att jag hade spaken i rätt läge.

Lyckligtvis ringde en klocka i bakhuv’et, det här hade jag varit med om en gång på Silverpilens tid. Om jag valde rätt belysningsläge funkade helljuset som det skulle. Hur tafflig får man (jag) vara? 🙂

av

Glöggafton och bästa julklappen

I fredags kväll gästades Udden av inbjudna glöggäster. Det var min idé att vi skulle ordna en sån. Gästerna fick för all del mer än glögg.

Vid ankomst serverades varm glögg, sen satte vi oss runt en ostbricka. (På bilden saknas päron och paprika på fatet i mitten.) När den var avnjuten fick gästerna kaffe med dopp och avec.

Den planerade knackkorven med potatissallad tackade gästerna nej till, dom var redan mätta sa dom. Så nu får Husse och jag försöka göra slut på potatissalladen – korven gick ju att frysa.

***

I dag har vi återlämnat lånebilen (en Skoda Citigo) till Wauhtipiste i Reso och åkt hem i min bil. 😊 Elläckaget är äntligen åtgärdat. Årets bästa julklapp!

Men det tog sin runda tid … Då vi lämnade in bilen en andra gång den 14.10 behövde en del bytas ut medan vi väntade, men det visade sig att felet inte låg där trots allt, så vi fick en lånebil eftersom vi hade åkt in med bara en bil.

Från den 14.10 till i dag har bilen således varit under behandling. Sista åtgärden var att byta ut generatorn.

För att vara helt säker på att felet nu var avhjälpt ville Husse ha bevis. Det fick han i form av en film som chefen hade spelat in för han antog att vi ville ha bevis sa han. Fiffig kille.

Det kan tyckas lyxigt att två pensionärer har var sin bil, men när man är van vid friheten att åka i väg när man vill eller behöver, känns det skönt att inte behöva koordinera med Husses bilåkning.

Nån lokaltrafik finns inte på ön, så om man är utan bil gäller det att lifta eller kolla regional­trafikens busslinjer. Fram till vår lilla by kommer man ändå inte. Närmaste hållplats ligger på ca fem kilometers avstånd. Utan bil är man alltså ganska handikappad.

Men nu står ju ”Pärlan” till tjänst så jag kan åka när och vart jag vill! 😊

av

Hushållsgymnastik

I går beslöt jag plocka fram vintertröjorna. Den som är bekant med bloggen vet att dom förvaras i lockförsedda lådor under sängen. När jag ändå hade dragit ut lådorna fick jag för mig att jag också skulle städa där.

Lådorna hade krävt ett antal knäböjningar så jag kunde lika gärna fortsätta ”övningarna”. Men för att komma åt med damm­sugar­slangen var jag dessutom tvungen att lägga mig på golvet.

Trots det nådde jag inte hela sängens bredd – den är 210 cm bred. Att komma åt från andra sidan är så gott som omöjligt. Det är knappt att jag tar mig ner i sängen.

Det lär dröja innan jag städar där nästa gång. Som tur, fångar lådornas lock upp det mesta av dammet. 😀

I dag tog jag itu med vardagsrummet, köket och badrummet. Där är det också trångt på sina ställen, men jag slipper åtmin­stone knäböja. Det blev desto fler ryggböjningar som jag får känna av ett par dar.

Nu återstår bara verandan. Den får vänta till i morgon eller eventuellt fredag. Sen är det julstädat för min del och nästan klart för gästernas ankomst på fredag kväll. Tur att dom kommer kvällstid så dom inte ser ifall jag har fuskat. 😀

av

1a advent på Udden

Strax före kl 15 knackade dom på, våra gäster som var inbjudna på Lilla juls­‑/adventskaffe i går. Husse hade bakat jultårtor och jag hade gett mig på att baka havreflarn i kakformar.

Ingendera av oss var riktigt nöjd med resultatet, men gästerna klagade inte. Åtminstone inte så vi hörde det. 😀

Husse påstod att en del jultårtor såg ut som jästbröd och jag konstaterade att jag hade haft för mycket smör i havreflarnen. Fingrarna dröp av fett när man åt dom. Fast smaken var det ju inget fel på om man bortser från att en del var gräddade för länge. Suck.

Bordet stod dukat redan kl 13.10, så för en gångs skull var jag klar i god tid. Nej förresten, jag var fort­farande klädd i morgonrock. Husse tyckte att jag inte behövde byta om, men där var vi av olika åsikt.

Tiden rann snabbt i väg under gemytligt samtal. Ingen av oss lider av tunghäfta. 😉

av

Klantigt Uddmor, ytterst klantigt

I går kväll var jag tvungen att tillkalla nödhjälp. När jag kom körande uppför backen till Udden svängde jag för tvärt till höger och hade för dålig fart. Sen kom jag ingen vart.

Ett tunt snötäcke med delvis is under gjorde att mina friktionsdäck inte klarade manövern, så jag rullade bakåt en bit och gjorde nya försök att ta mig upp. Men det sket sig.

Om jag hade för lite gas slocknade motorn. Hade jag för mycket gas kasade däcken bara på underlaget. Jag beslöt att backa till backens början och ta ny fart.

Bra tänkt, men det blev också fel. I mörkret såg jag inte att jag närmade mig dikeskanten förrän det var för sent. Till slut låg bilen på trekvart med ena bakhjulet halvvägs ner i diket. Så jag gav upp. Jag insåg att jag behövde hjälp.

När jag gick in berättade jag för Husse om fataliteten och hoppades han kunde bogsera mig. Han har fyrhjulsdrift, så det borde gå. Dilemmat var bara att vi dels saknade bogserlina, dels inte lyckades få upp luckan där bogserkroken ska sitta på min bil. Vi kom fram till att det bästa var att ringa vår vägmästare.

Lyckligtvis var han hemma och lovade komma om en stund. Jag kan tänka mig att han hade nåt roligare för sig än att rycka ut på bogsering en lördag kväll, så jag var innerligt tacksam.

Tack vare att min bil nästan hängde på dikeskanten tog han sig förbi med traktorn. Han hade full koll på hur luckan skulle öppnas, letade rätt på verktyget som behövdes och skruvade i bogserkroken.

Med hjälp av hans bogserlina kom bilen upp utan problem, så jag kunde backa till par­ke­rings­platsen och andas ut. Bakåt har bilen alltså inga problem att ta sig. 😀

Det här är andra gången jag ”fastnat” i backen. För många herrans år sen då jag bodde i Göteborg (på åttiotalet) kom jag en jul åkande på sommardäck och fixade inte sista knixen på backen. Den gången räddades jag av grannen och sanden som finns i en tunna bredvid vägen.

Sen dess har det inte hänt – förrän nu. Men man lär av sina misstag. Nu vet jag hur min bil beter sig i vissa lägen. I fortsättningen ska jag köra hela vägen upp vintertid innan jag börjar tänka på att parkera!