Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

 Fågelmat och örfilar

Så länge Mia levde avstod vi från att mata småfåglarna, men nu tyckte vi att det var läge. Husse fixade en stång som man kan hänga upp maten på utanför köksfönstret.

Det nästan viktigaste var att fåglarna syntes från gungstolen, för där sitter Husse och vill hålla utkik. Vi har därmed också underhållning när vi sitter vid matbordet och kan se dom.

Första dagarna syntes inga fåglar till, men sen kom dom flygande i en aldrig sinande ström. Fågelmaten har därför haft strykande åtgång.

Så nu är det dags att se till att det finns mera. På Husses inköpslista för i morgon står talgbollar och solrosfrön, eventuellt också jordnötter.

Hittills är det bara talg‑ och blåmesar som kalasar. En skata tog sig en sväng förbi, men avvek utan att ha tagit för sig. Mysigt med fågelliv.

Jag har inte kommit mig för att fotografera pippisarna, så du får hålla till godo med en arkivbild tagen då en talgmes förirrade sig in i köket.

I dag har Husse invigt sitt nya bakbord. Måttbeställt hos en lokal snickare och mycket välgjort.

Bakbordet fick med beröm godkänt förstår jag eftersom baket resulterade i ett antal väl­sma­kande örfilar (kanelbullar). Nybakade bullar är farligt goda.

Men det gäller att hålla igen för min del eftersom brödet är bakat på vetemjöl, det vill säga innehåller gluten. Fast ett par, tre bullar klarar jag nog har jag bestämt. 😀

av

Potatis och sniglar

I dag trotsade vi de mörka molnen och åkte till Tallmo för att ta upp potatis. Skörden var god, men orken och ryggarna nöjde sig med knappa två får.

Till Udden tog vi med en pyts som får stå i skafferiet i verandan tills det blir för kallt. När vi orkar hämtar vi mer och ställer i jordkällaren. Där mår dom bra i vinter.

Resten av fjolårspotatisen som vi ätit hittills hamnar på komposthögen. Dom är nu utväxta och börjar skrumpna. Fast smaken är det inget fel på.

Innan vi åkte hämtade Husse några plastbackar från källaren och rapporterade att det fanns en mängd sniglar där. En del ”jättestora”. Han undrade vilken sort det var. Sen tidigare vet jag att skogssniglarna(?) brukar hålla till där, så det ansåg jag mest troligt.

Då vi kom hem beslöt jag hämta inlagd gurka som också förvaras i källaren. Tack vare Husse har vi både ättiks­gurka och gurksallad. Det är han som är inläggningsentusiasten i vårt hushåll.

Det första som mötte mig var ett antal sniglar och ett par gråsuggor på tröskeln till innerdörren. När jag såg mig omkring inne i källaren kunde jag konstatera att Husse hade rätt. Jag räknade till minst ett par dussin sniglar. Jag kallar dom skogssniglar*), men kan ha fel. Det händer ibland. 😉

Så många brukar det inte vara, men dom kanske gillar värmen? Eller har sina förökningsorgier där? Läst på nätet: ”De flesta arterna lever dock bara en säsong, förklarar Jonas. Skogs­snig­larna, inklusive trädgårdssnigel och parksnigel, övervintrar som juveniler (unga). När parning och äggläggning är avklarat på hösten dör de fullvuxna.”

Återstår att se hur länge dom överlever. För mig får dom gärna hålla till där, dom gör ju ingen skada. 😊

*) Det korrekta namnet på sniglarna är Gråsvart kölsnigel (Limax cinereoniger) har jag fått veta av en snigelkunnig granne. 🙂 Närmare info på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gråsvart_kölsnigel.

av

Nygammalt intresse

Ända sen jag upptäckte att mormor gett mig ett keltiskt kors i konfirmationsgåva, har jag fascinerats av kelterna. Ursprungligen förknippat med keltisk tradition och kultur, representerar detta kors en djup förståelse för enhet, harmoni och evighet. Liksom de intrikata mönster som pryder keltiska kors, är dess betydelse lika komplex och djuplodad. (Källa: zecero.se)

Intresset har återuppväckts tack vare Peter Mays böcker. Hos Antikvariat Kojan hade jag för nåt år sen turen att hitta The Celts av Nora Chadwick som jag ska läsa på nytt vid tillfälle. Men det finns fler författare på samma tema, till exempel Alice Roberts.

Lika stort intresse väcker gaeliskan som är ett av de keltiska språken. Den skotska gaeliskan är aktuell i och med att jag läser Peter Mays trilogi (se föregående inlägg). Jag har nu kommit till tredje delen och är fortfarande lika förtjust i hans sätt att skriva och beskriva.

Det finns också en uppföljare har jag konstaterat: Den svarta sjön (The Black Loch) som jag definitivt ska läsa.  Efter det kanske det blir fler böcker av honom, han är mycket produktiv.

Utdrag ur The Celts:
… The first attacks on Ireland came from Norway, perhaps by the way of the Island of Lewis*), for we read of the ‘the sea-king of Lewis’ quite incidentally. This island was more Norse than any other part of the Hebrides or of Gaelic Scotland, as place-names make clear, and may possibly have been in early medieval times an independent kingdom.

*) Ön där Mays böcker utspelas

av

Läslusta

På Udden är vi flitiga läsare. För min del räcker det vanligen att läsa en till två timmar innan sömnen tar vid. Undantag förekommer då handlingen i boken är extra intressant.

Valet av litteratur sträcker sig från fakta till fantasier. Just nu föll valet på en bok som Husse läste och trodde kunde vara av intresse också för mig. Det stämde bra, även om jag inte är så värst begiven på kriminalromaner.

Det här är första boken i en trilogi om kriminalkommissarie Fin Macleod, Svarthuset skriven av Peter May. Boken utspelar sig på en av öarna på Yttre Hebriderna.

Det som gör boken extra intressant är dess indelning. Dels skriver han i jagform där han beskriver Fins barndom och uppväxt, dels i tredje person som kriminalkommissarien.

Jag-avsnitten ger en inblick i levnadsöden och ‑förhållanden på den vindpinade ön, Isle och Lewis, medan texten i tredje person beskriver hans undersökning gällande mordet på en invånare.

Del två och tre är beställda, så det återstår att se om de följande delarna är lika intressanta.

Av nån konstig anledning är fåglar ett återkommande tema i de senaste böckerna. Den förra boken, Sångfåglar av Christy Lefteris, berörde tjuvjakt på småfåglar, i Svarthuset får man bekanta sig med jakten på havssulans ungar.

Före Sångfåglar läste jag Den första stenen av Carsten Jensen. Handlingen är förlagd till kriget i Afghanistan och beskriver en grupp frivilliga danskars öden. Boken imponerade inte nämnvärt. En del logiska luckor och en osannolik handling störde mig.

Orsaken till att jag valde den var Afghanistan. Föregående bok var en biografi, Defiant Dreams av Sola Mahfouz och Malaina Kapoor och handlade om Sola, en modig ung kvinna som mot alla odds lyckades skaffa sig utbildning och emigrera till USA.

När jag har läst ut Svarthuset får det bli en faktabok igen: Ramströms i Argentina. Den är skriven av en bekant som har släktforskat och beskriver emigrationen från Finland.

Intresset för den väcktes av att min farfar emigrerade till grannlandet, Uruguay, i slutet av 1940-talet. Och i Buenos Aires var min far anställd som servitör under en kort period. Men det är en annan historia. 😊

av

Föds vi goda eller onda

Onsdagens film på teve, Dansar med vargar, fick mig att fundera över människans ondska. Jag vill tro att vi föds goda, men vad är det då som gör oss onda?

Vår ondska drabbar såväl människor som djur som bekant. Utöver mental sjukdom tänker jag mig att intolerans och maktbegär är förklaringen i många fall.

Vi har svårt att acceptera människor som är avvikande. Oavsett om det gäller utseende, beteende, ras, religion eller kultur. Men varför drabbas de av vår ondska? Varför vill vi fördriva och utplåna dem?

De ursprungsfolk jag känner till har alla blivit trakasserade, förföljda och bortträngda från sina boplat­ser. I många fall också systematiskt mördade. Indianfolken och aboriginerna är typexempel, men det gäller också samerna.

I vilket skede av vår utveckling uppstod vår ondska om vi föds goda? Eller är vi onda när vi föds och vår godhet är bara ett tunt ytlager? Så fort vi får chansen att ge uttryck för ondskan övertar den oss.

Enligt forskarna är svaret på frågan: vissa föds ondare än andra. Artikeln i SvD illustreras av ett antal kända ansikten.

Lyckligtvis varken känner jag eller har drabbats av onda människor.

av

In memoriam

Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.

Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.

Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.

Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.

I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse

av

Eutanasibeslut

I det här landet är eutanasi än så länge olagligt, men lyckligtvis gäller det inte djur. Husse och jag har gemensamt beslutat att befria Mia från sitt lidande.

Dels beroende på värken som kommer av artrosen, dels – och framför allt – beroende på tand­resor­ptionen. En obotlig tandsjukdom som är förskräckligt smärtsam.

För artrosen finns värkmedicin och en del kosttillskott, men dess värre påverkar medicinen inte tandvärken om jag har förstått det rätt. Dessutom är medicinen påfrestande för njurarna, lång tids användning rekommenderas därför inte.

Det går att operera tänderna, vilket vi har gjort en gång, men tyvärr är problemet åter­kom­mande. Att låta operera en 15-årig katt upprepade gånger är heller inte ofarligt, dessutom är operationerna dyra.

Det här beslutet borde vi egentligen ha tagit för länge sen inser jag, men det är alltid lätt att undvika då man själv inte lider av smärtan.

På onsdag bokar jag tid hos veterinären.

av

Firat och blefarit

Då var våra födelsedagar avklarade. I går Husses och min en och halv vecka tidigare. Husse har stått i och bakat till båda. I annat fall hade det troligen blivit fullkornsskorpor och pepparkakor från i julas. 😀

Vid båda tillfällena var antalet gäster tvåsiffrigt, så vi kände oss verkligen firade. Min goda vän från Björkboda hade annat för sig då det begav sig, men hon uppvaktade mig några dar senare med en bokstavligen lysande present, se bilden.

Den gör sig fint ovanför trappan i höstmörkret. Utöver den begåvades vi med blommor och både ät‑ och drickbart. I vår ålder behövs definitivt inga fler dammsamlare.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att jag inte hade några fysiska fel. Det har jag fått äta upp. Några dar senare slog en ögonlocksinflammation till. Blefarit på fackspråk har jag lärt mig.

Det var ingen överraskning, så mycket som jag kliat mig i ögat den senaste tiden. Nåt mirakelmedel finns inte, men för bästa resultat rekommenderar många ögonläkare att följa fyra steg – värme, massage, rengöring och ögondroppar eller salva enligt synsam.se.

För att förebygga blefarit är regelbunden ögonlockshygien det allra viktigaste enligt samma källa. Inget som jag nånsin tänkt på eller ägnat mig åt. Om problemet blir långvarigt har jag lyckligtvis en salva som kan användas, men jag hoppas förstås slippa den.

I dag var det ju tänkt att ta en tur till Bjärnå för att eventuellt få glasögonen reparerade, men det visade sig att dom har stängt på måndagar, så det får bli en annan dag.

”Är det inte det ena så är det det andra” brukade min fostermor säga. 😀

av

Sådärja

Nu kan det få regna bäst det vill … Veden är under tak sen i går och i tisdags fick vi hjälp med att dra upp båten på land. De senaste dagarnas sommarvärme är på väg bort och hösten gör obönhörligen sitt intåg.

För ett par dar sen beslöt den ena sadelarmen till glasögonen gå av. Glasögonen hölls fortfarande på, men den vassa metallkanten skavde förstås så att jag fick sår på näsan.

Jag åtgärdade först med häftmassa på ytan, men det var ingen lyckad lösning. Just nu har jag ett miniplåster på såret, så det känns ganska OK trots att den vassa kanten ligger på.

På vår ö finns ingen optiker längre, så det måste bli en tur till Bjärnå på måndag – nästan 100 km t/r. Troligen går det inte heller att reparera skadan kan jag tänka mig. Om det inte mot förmodan går att löda fast en ny sadelhållare?

Jag har haft samma glasögon sen 2006 och sadelhållaren har justerats ett par gånger, så jag är inte förvånad över att den gav upp. Några nya glasögon har jag inte tänkt mig, inte förrän ögonläkaren ordinerar det.

Sen kanske 20 år har jag haft en liten brun blaffa på vaden. Den har ändrat färg och form med åren, så nu fick jag för mig att kolla upp den. En annan hudförändring som sitter på sidan av axeln har dykt upp senare och påminner om en vårta, den ville jag också kolla.

Hört talas om seborroisk keratos (mjällvårta)? Vid dagens besök hos en sjukskötare konstaterade hon att det är såna jag har. Helt ofarliga påpekade hon.

Hon undersökte också mina öron som kliar då och då. Enligt tidigare besked (på apoteket) beror det på hörselgångseksem, så det har jag behandlat vid behov, men kliandet återkommer efter ett tag.

Enligt sjukskötaren ser hörselgången på vänster öra fin ut, nåt eksem hittade hon inte. Det högra örat var däremot fullt med vax konstaterade hon. Men vaxlösande medel torde lösa det problemet. Varför öronen kliar kunde hon inte förklara, så det får jag fortsätta leva med.

Det är alltså inga – åtminstone inga fysiska – fel på mig, bara på glasögonen. 😊

av

Efter lyxmiddagen

I går åt vi en lyxig söndagsmiddag ”på lokal”. I fjol fick Husse nämligen lunch eller middag för två i Ullmans villa i födelsedagspresent, men det har inte blivit av att avnjuta den tidigare. Ett par goda vänner gjorde oss sällskap.

Limegravad sik som förrätt var en god nyhet för oss. Husse valde svamprisotto som huvudrätt och jag föll för grillad krabba. Krabban var synnerligen torr, så den kan jag tyvärr inte rekommendera. Våra vänner valde rapphöna som sades vara utsökt.

I stället för dessert beställde vi kaffe och gick bort till kak­vi­tri­nen. Jisses Amalia, vilket urval av kalorier! Valet tog sin runda tid, det var svårt att bestämma sig. En synnerligen ovanlig söndagsmiddag för vår del.

Efter lyxmiddagen stod städning på dagens schema. Den tog sin början med en ”soppromenad” till avfallskärlet som vi delar med grannen uppe skogen. +16° och inte den minsta krusning på sjön gjorde utevistelsen behaglig.

Vid det laget hade Husse redan hunnit tvätta och baka en ny kaka i stället för den som misslyckades i lördags. Men den duger gott åt oss som tilltugg till kvällsteet.

När jag kom tillbaka beslöt jag tömma fågelholken på vedliders­väggen, bara för att den är lätt att nå – också för mig med korta ben. Husse har påpekat att dom ska tömmas. Den andra kräver stege, så den gav jag mig inte på.

Nästa åtgärd var att trimma gräset vid trappan, därefter dammsugning av trappmattan och i verandan. Och så behövde möblerna på trappan torkas av efter ormbunkarnas sporspridning.

Efter det satte jag mig på trappan en stund och gosade med Mia i knäet. En liten fågel vågade sig flera gånger ner på marken eftersom vi satt stilla, men tydligen kände den sig iakttagen och tog sin tillflykt till rhododendronbusken mellan varven.

Mia varken hörde eller såg den. Numera hör hon av allt att döma dåligt och låg svängd så att hon inte såg den lilla pippin, så den blev aldrig skrämd. Att bo nära naturen har sina fördelar. 😊