Hon är en sann levnadskonstnär, för hon älskar livet. Sitt eget.

Grethe Heltberg

Jag har låtit mig luras, pysslat om levande ting, provsmakat likörerna och druckit ur vinslattar. Och snart får jag vila ögonen på en av mina favoritmän.

Röd ceder
Via länken på en sajt om skadedjur kom jag till röd ceder (rodceder.se) och blev imponerad. Enligt deras information ogillar ett flertal kryp doften av röd ceder. Genom att placera ut dom små träkulorna kunde jag hålla pälsängrar, silverfiskar, malar, kackerlackor, kvalster och myror på avstånd på ett skonsamt och miljövänligt sätt.

Himla fiffigt tyckte jag och lät mig luras till att köpa både träkulor och cederträolja. Igår dök det upp en silverfisk på ett fat på diskbänken så jag beslöt skrämma i väg den med en av träkulorna. Den rörde sig inte ur fläcken, den eventuella doften hade ingen som helst inverkan!

Jag har nu mejlat samma bild som här intill till leverantören och skrivit ”Tydligen låter sig finska silverfiskar inte skrämmas av röd ceder?!” Det ska bli intressant att läsa deras eventuella kommentar.

Omhändertagande
Jag har tillbringat eftermiddagen med att ta hand om levande varelser, dvs mina blommor. Den lilla krysantemen jag fick av förra rektorn hösten 2008 har överlevt mot alla odds och har knoppar igen. Helt fantastiskt. Den fick nu flytta in i verandan för att inte frysa i hjäl i fall det blir frost.

Senaste besöket på Agrimarket resulterade i två höstastrar, en liljeknöl och klockljung fast jag inte skulle plantera nåt i höst… Men det är ju så roligt med blommor. Idag planterade jag dom ljuvligt lilafärgade astrarna i den nygrävda minirabatten och grävde ner liljeknölen på annan plats.

Sommarblommorna jag köpte från växthuset i Genböle i maj blommar än, hör och häpna. Dom har alltså blommat oavbrutet i fyra månader! Även om nätterna är kalla har frosten inte slagit till på Udden. Men när den gör det, är det bara petuniorna som överlever misstänker jag.

Besök i destilleriet
Det var länge sen jag rörde om i mina likörkärl senast, så idag tog jag en matsked och vevade runt. Ett smakprov är förstås obligatoriskt. Röd vinbärslikören kan jag börja servera när som helst, jättegod är den, men dom svarta behöver stå ett tag till. Om en månad kanske man kan börja smutta. Stort tack än en gång till händige släktingen för receptet!

Vinrester
Jag måste ha legat av mig när det gäller att dricka vin? I fredags tömde jag det sista ur en flaska som har legat i kylskåpet i flera veckor och igår hittade jag en slatt till i en flaska i skafferiet. Jag brukar väl väl aldrig lämna kvar vin i en öppnad flaska? Helt oförklarligt.

Den sista resten fick ackompanjera dagens delikata middag – ugnsstekt laxfilé med hollandaisesås, kokt potatis och broccoli. Mums. Jag håller helt med Filosofen, fisk är sagolikt gott i alla former.

Favoritskådis
Sen i torsdags visar en av dom finska kanalerna långfilmer med Richard Gere, han med utstrålningen som nästan får TVn att bågna. I gårdagens film var han fortfarande bara ett ”ämne”, jag föredrar honom i mogen ålder.

Visst är det lustigt att män får karaktär och personlighet först i medelåldern? Eller kan det bero på att jag har uppnått mogen ålder och därför föredrar mogna män? Fast tittgodis är förstås aldrig fel – bara jag slipper prata med dom. Det är ömsesidigt kan jag tänka mig.

Kvällen är alltså vikt åt Richard i rollen som bedragare. Av trailern framgick att han ännu inte var gråhårig, men väl i ”vuxen” ålder. Filmen bygger på verklighetsunderlag, vilket gör den än mer sevärd. Kolla in Fyran kl 21.00!

Jag har haft skygga besökare och gjort en liten byrunda.

Skygga besökare
Vid lunchtid dök dom upp, fyra rådjur efter varandra. Dom sneddade ängen nedanför köksfönstret, drog sig ner mot stranden, passerade trädgårdslandet och gick över till sommargrannens tomt.

Det som jag trodde var en mårdhundsstig är i stället en rådjursstig – eller både och kanske?

Liten byrunda
I eftermiddags tog jag och kameran en promenad upp till byn. Mina nya grannar syntes inte till, så jag kunde göra intrång på tomten utan att bli upptäckt. Fast huset kommer nog alltid att heta ”Möllers” för min del. Just idag såg den lilla stugan extra inbjudande ut i eftermiddagssolen.

Nästa anhalt var ett överenskommet besök hos Apan. Hans hus är ca 130 år äldre än mitt, byggt 1762 enligt uppgift, och under renovering. När jag var barn bodde farbror Birger, tant Lisa och deras två söner i huset. Jag var möjligen 4-5 år när jag senast var in i dom andra rummen, jag har bara sett köket på senare tid, så det var en intressant rundtur.

Jag kunde inte låta bli att skoja med Apan om att han har sysselsättning i minst fem år framåt. Men han trodde nog att huset ser annorlunda ut om två år. Den som lever får se.

När jag fortsatte min lilla runda i riktning mot turturduvorna, passerade jag professorns nya, fina grind. Fru professorn stod ute på terrassen, så jag bytte några ord med henne och hejade på hundarna som kom springande fram till stängslet.

Bonuspappan var i färd med att plocka ner äpplen och Mia smaskade på ett jaktbyte när jag dök upp ”bakvägen”. Jag hade lyckats pricka in kaffetiden igen, tätt följd av skyddslingen. Den här gången skötte han kaffedetaljen och jag dukade brickan.

Det fina vädret inbjöd till att sitta i verandan. Bäst att passa på, det kanske inte blir så många gånger till i år. Sen satt vi där och pokulerade tills skyddslingen bröt upp och jag tyckte det var dags att se om Udden stod kvar.

När jag kom hem njöt jag en stund av den fridfulla idyllen. Sjön låg spegelblank och älvorna dansade i dimbankarna över vattnet, hackspetten åt middag i sin favoritstolpe och solens sista strålar förgyllde höstlöven. Oj, vad fint jag bor!

Jag har nästan fått ett nervöst sammanbrott och haft ett pressat schema, men utan strykningar.

Snudd på nervkollaps
Jag hade knappt hunnit börja gläda mig över att ha datorn på plats i fullt funktionsdugligt skick förrän det var dags för nästa katastrof. I onsdags kväll började modemet tidvis tappa förbindelsen med internet.

För att utesluta eventuella problem hos operatören, skrev jag ett mejl till min bredbandsleverantör i går eftermiddag. I morse fick jag svaret att nej, problemen var avhjälpta sen i onsdags, det här måste antingen bero på modemet eller linan. Just så.

I mejlet fanns ett par tips på vad jag kunde göra för att eliminera ytterligare felfaktorer. Medan klockan tickade allt närmare deadline för avfärd betade jag av tipsen ett efter ett. Ingen skillnad. Efter några minuter tappade jag kontakten, fick ett nytt IP-nr tilldelat, tappade kontakten, etc. Fruktansvärt frustrerande. Till råga på allt var det fredag – hur skulle jag överleva helgen?

Jag började med att ringa min kund och tala om att jag skulle bli en halv timme försenad, sen ringde jag KIT och stämde av att jag kunde komma in med modemet halv fem, klockan fem stängde dom. Feltestet skulle inte ta så lång tid fick jag först besked om, men när jag beskrev symtomen kunde dom behöva en längre tids test. Hur som helst kunde jag få ett lånemodem, så jag slapp vara ”isolerad”.

Pressat
Jag dök upp hos kunden som utlovat, diskuterade fram en lösning på önskemålet och hann med en stunds användarsupport innan det var dags för klippning. 14.59 steg jag in hos frissan och pustade ut.

Besöket var lika givande som vanligt. Vi hann diskutera både det ena och det andra under tiden som hårtussarna föll till golvet. Strax efter fyra var jag fin, betalade och vände torpedplåten mot Kimito. Igen. Fjärde gången den här veckan! Det har aldrig hänt tidigare.

16.28 stegade jag in i KITs butik och väntade på att killen som satt i telefonen skulle avsluta samtalet. Efter en stund vände han sig till mig och sa ”M kommer snart” och fortsatte samtalet.

TD-8840

Eftersom jag hade pratat med M om mitt dilemma väntade jag gärna, då slapp jag förklara hela historien igen. Under tiden tog jag en titt i modemhyllan och hittade ett TP-Link-modem av den typ jag behövde. Jag kände på mig att jag förr eller senare skulle behöva ett nytt.

När M dök upp och hörde hur gammalt mitt modem var, tyckte han att det inte var nån idé att felsöka det. Han föreslog att jag skulle ta ett nytt och testa om det funkar, om inte var det fel på linan. Han gick fram till modemhyllan och tog tag i exakt det jag hade hållit i en stund tidigare. Det var alltså meningen att jag skulle ha det.

Efter att ha gett Silverpilen och mig själv lite bränsle ringde jag kvällens besökare för att tala om att jag låg efter i tidtabellen. Det passade bra, då behövde han inte jäkta tyckte han. Skönt, då hann jag till och med in i butiken och köpa nåt smaskigt tetilltugg bedömde jag.

Väl hemma hade jag en halv timme på mig att röja köksbordet, gömma dammsugaren, plocka undan diverse annat och duka bordet. Jag var faktiskt så effektiv att jag nästan hann ansluta modemet, men befann mig fortfarande i knäböjande ställning med en kontakt i handen när det knackade på dörren.

Modemtest
Några timmar och temuggar senare tog den sympatiske mannen farväl. Nu skulle  jag testa uppkopplingen. En ogenomförbar Windows-uppdatering höll mig på halster en stund, men när den gav upp och jag såg bakgrundsbilden på skärmen hade modemet redan etablerat kontakt med nätet. Yess, det funkade! Och funkar felfritt medan jag skriver det här inlägget.

Trots att det nya modemet är av samma typ (ADSL 2+) som mitt gamla, upplever jag en markant prestandaförbättring. I det här fallet gäller definitivt inte ”det var bättre förr”. Nu kan jag sova lugnt igen ett tag – hoppas jag!

Igår invigdes rosmuggarna, idag har jag gjort en räddningsinsats, fått ett gott skratt och förflyttats tillbaka till 80-talet.

Rosmuggpremiär
Igår tittade händige släktingen in. Det var väldans länge sen sist, men jag förstår att han har bråttom att bygga klart så mycket som möjligt innan vintern slår till.

Han skulle aldrig ha stigit över tröskeln om jag inte hade frestat med ett påfyllt lakritsförråd. Kvinnans list slog till igen. 😀 På så sätt fick jag honom att stiga in, sitta ner och tacka ja till en mugg av mitt allra godaste te, självfallet serverat i en av dom nya rosmuggarna.

Vi hade i stort sett bara hunnit dricka ur när nästa besökare knackade på. Min före detta granne var på besök i byn och hedrade mig också med en visit. Hon tackade ja till te efter lite trugande och fick inviga rosmugg nummer två. Själv drack jag ur min gamla vanliga temugg. Det är ju skillnad på folk och fä.

Räddningsinsats
Idag på förmiddagen satt jag som vanligt vid datorn när jag hörde en duns mot ett av fönstren i verandan. När jag vände på huvudet såg jag en liten fågel avteckna sig och tog för givet att den hade flugit mot fönstret i misstag. En stund senare hördes ytterligare ljud, så jag steg upp och öppnade dörren för att ta reda på vad som försigick.

På fönsterbrädan satt en blåmes som förtvivlat flaxade med vingarna och försökte ta sig ut. Ytter­dörren stod öppen så den hade förstås blivit lurad av fönstret som vetter mot ytterdörren och trott att den kunde flyga rakt igenom.

Jag fångade den försiktigt mellan kupade händer, men mitt grepp var så varligt att den tog sig loss. Den flög mot samma fönster igen och satte sig på i stort sett samma ställe. Nytt fångstförsök. Den här gången lyckades det.

Jag pratade med den hela vägen ut på trappan för att den skulle förstå(!) att jag bara ville återge den friheten. Med ett glatt tack-för-det-kvitter flög den sin kos och jag kände mig lycklig över att ha kunnat göra en insats.

Underhållning på hög nivå
Nästa lilla scenario utspelades när jag skulle hämta posten. Jag hörde att en ekorre var i farten vid uthuset men såg den inte. Däremot hörde jag att den befann sig uppe på taket. Gnisslet av vassa klor mot plåt går inte att ta miste på.

Jag tror bestämt att jag pratade med den också. Det kanske var det som skrämde den så den tappade greppet fullständigt. När den kasade ner över taket med alla fyra ben utspärrade kunde jag inte låta bli att skratta högt, det såg för dråpligt ut.

Den dråsade ner i syrenbusken, fick tag om en gren och återhämtade sig ett ögonblick medan jag frågade hur det gick. Som svar på min fråga tog den ett långt skutt över till granen men måste ha felbedömt avståndet och dråsade ner en gång till den stackar’n. Nu var det markvägen som gällde, sen hörde jag bara rasslet när den klättrade upp för granstammen. Antingen är det en ekorryngling eller en ovanligt klantig Kurre? Hur som helst fick jag mig ett gott skratt och har känt mig glad resten av dagen.

Back To The ’80s
När jag startade bilen efter kursen i kväll spelade dom Bob Marley’s ”Jamming” på radion… Låten fick mig att minnas 80-talet och afrikanska klubben i Göteborg. Där spelades det mycket reggae och all möjlig annan ”svart” musik.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ffCmFDzaYyQ

Danskavaljererna syntes knappt i den skumma belysningen – utom när dom log – men dansa rytmiskt och medryckande det kunde dom allt. Dessutom var dom (flesta) artiga och belevade gentlemän som fick oss emanciperade unga damer att känna oss kvinnliga och uppvaktade som omväxling.

En härlig tid som flytt för länge sen. Tur att minnena finns kvar och kan väckas till liv bara av ett musikstycke.

Jag har klarat abstinensen, datorn står på sin vanliga plats igen och är högt rankad.

Lindrig abstinens
Jag klarade måndag eftermiddag och kväll datorlös utan större problem. Efter att ha lämnat in datorn en timme före utsatt tid, shoppade jag lite, åt en sen lunch hos Grisen/Tvillingen på macken och besökte turturduvorna. När jag var hemma tillbaka hade jag fått sex timmar att gå.

Tiden fram till TV-tittandet ägnade jag åt att städa smyckeskrinet och putsa mina silversmycken. Jag räknade till 22 silverkedjor i varierande utförande och längd… Jag torde alltså klara mig resten av mitt liv utan att investera i fler. Fast man vet aldrig. Mitt i allt kan det uppstå ett nytt habegär. 😉

Igår var det ju kursdag, så tiden förflöt smärtfritt. Mellan kurspassen skulle jag få hämta datorn så jag såg fram mot att få koppla in den när jag kom hem.

Ett par minuter i halv sex parkerade jag utanför ZasData och gick in för att hämta min lilla älskling. I samma ögonblick jag skulle greppa tag i den och bära ut den, tog teknikern sig för pannan, sjönk i hop och sa ”Det är bara det att ghosten (diskspeglingen) ligger på den andra disken”.

Efter lite diskussion bestämde vi att jag hämtar den dan därpå, dvs idag i stället. Västanfjärd-Kimito t/r var således en onödig resa. Men jag hann ändå få i mig mina medhavda smörgåsar och skumma genom mejlen innan nästa grupp skulle börja.

Gårdagskvällen blev svårare trots att jag inte var hemma förrän klockan nio. Jag var flera gånger på väg mot skrivbordet innan jag kom på att det kan jag inte göra för jag har ingen dator. Det fick bli slötittande fram till TV-nyheterna och ett nytt avsnitt av 24, som också går på tisdagar.

Friskskriven
För ovanlighetens skull satt jag vid köksbordet och åt frukost när jag väl klev upp idag. Det var ingen idé att sitta vid skrivbordet, jag kunde ju ändå inte uträtta nåt. Jag hade lovat hämta datorn efter lunch och masade mig i väg så småningom, men ringde först för att kolla att teknikern var på plats. Jodå, han var inne och allt var klart.

Han lät så stressad i telefonen, så jag tyckte han kunde behöva lite uppmuntran. Jag svängde därför in och köpte en blomma på vägen.

När jag kom in talade han om att det mycket riktigt var fel på hårddisken, så den hade han bytt och dessutom hade han vänligt nog lagt över ghosten på den nya diskens dataparti­tion. ”Då har du verkligen gjort dig förtjänt av den här” sa jag och överräckte blomman. Han såg ut som om han inte riktigt trodde sina ögon när han tog emot den. Några ögonblick senare lystes hans ansikte upp av ett leende och han utbrast ”tänk, en blomma”. Det kanske inte händer så ofta?

Eftersom garantin på disken fortfarande gällde, var jag beredd att betala för arbetstiden och frågade vad jag var skyldig. ”Ingenting” sa han och fortsatte ”men du kan ge 20 € för ghosten”. Vilken makalös tur man kan ha! Fast när jag tänker efter så ingick arbetstiden redan på den tiden jag var aktiv i branschen, men det hade jag alltså glömt. Inbesparingen har jag för all del säkert gjort av med på andra leverantörer. Det blev mer shopping innan jag åkte hem.

Matkassarna fick vänta medan jag kopplade in alla sladdar. Det viktigaste först. Innan dess dammsög jag och torkade golvet. Nu står datorn där den ska, pigg och kry igen. Bortsett från en skadad PST-fil, men den kan jag leva med. Möjligen uppstod felet på grund av den trasiga hårddisken, men kan lika väl bero på att Outlook inte fungerar som det ska.

Högt rankad
Jag har konstaterat att datorn ligger väldigt högt upp på listan över mina käraste ägodelar. Nummer ett är förstås huset som ger mig värme och trygghet, på andra plats ligger Silverpilen som snällt tar mig dit jag vill, men sen kommer faktiskt datorn. Den använder jag både till nytta och nöje flera timmar per dag och skulle svårligen kunna avstå i från. Skönt att vara tillbaka i cyberrymden igen. 😀

Jag har fortsatt vinterförberedelserna och hittat mina morötter. I morgon eftermiddag blir jag datorlös.

Vinterförberedelser
Det hettar i kinderna idag också efter några timmar ute i det fria. Gårdagens finväder har övergått i mulen kyla, men jag hade inga problem att hålla mig varm. Överst på listan stod täcke över gungan (hammocken).

Innan jag drog över presenningen, uppfann jag ett hjälpmedel som ska hindra snön från att stanna kvar på taket. Eller om den trots allt ligger kvar, tynger den åtminstone inte ner plasttaket. Det lärde jag mig i fjol vintras. Innan jag vräkte ner det halvmeterhöga snötäcket såg taket ut som en hängmatta.

Alla tjocka stolsdynor utom en ligger hopvikta i sopsäckar och travade på varandra i boden och alla utemöbler i plast är överdragna med sopsäckar. På grund av att det blåser och regnar in genom springorna i väggarna måste allt jag är rädd om vara övertäckt.

Då kan man ju undra varför jag inte låter göra ny brädfodring? Den idén hade jag också ända tills jag såg att sockeln håller på att ge sig i ett hörn. Om huset rasar i hop kvittar det liksom om brädfod­ringen är juste.

Det bästa vore att riva det och bygga nytt, men det har jag inte råd till. Enligt herr grannens bedömning skulle det kosta runt 30.000 €. Några såna summor disponerar jag inte, så det får bli förvaring i sopsäckar tills jag hittar nån smart lösning.

Morötter!
Under rödvinbärsbusken växer en jordgubbsplanta som hade satt skott, så idag bestämde jag att jag skulle plantera det nere i trädgårdslandet. Det blev en lång plantering. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle rensa upp hela den delen där jordgubbarna växer.

I nåt skede kastade jag ett getöga på dom andra jordsängarna och fick syn på morotsblast. Jisses, morötterna hade jag glömt fullständigt! Det var ju hög tid att skörda dom med tanke på att det stod sommarmorötter på fröpåsen!

Jag tog rätt på varenda en, oavsett storlek, men lämnade dom allra minsta innan jag la ner dom i kastrullen. Den största åt jag upp under tiden jag sköljde dom andra. Finns det nåt godare än nyskördat? Det är värt varenda svettdroppe och allt ryggkrökande. Med tanke på sommarens långa torka är jag oändligt glad över att det ändå blev två portioner.

Datorn på hospital
I morgon eftermiddag har jag kommit överens om att lämna in datorn. Tydligen ska disken genomgå en felsökning innan den eventuellt byts ut. Den ska ligga inne ett dygn så jag får försöka hitta på annan sysselsättning dom timmarna.

Jag kanske ska titta på TV som omväxling? Det har jag inte gjort dom senaste två-tre dagarna. Inte ens nyheter eller väder som jag vanligtvis brukar se. I morgon kväll är det för all del porslinsmålning, men den får vänta tills jag blir heltidspensionär har jag beslutat. Det finns annat som är både viktigare och roligare just nu och jag behöver tid för kursförberedelser. Veckan efter nästa är det fyra kurser igen.

Om allt går som planerat, är jag tillbaka bakom tangentbordet på tisdag kväll! Och givetvis ett antal euro fattigare.

Jag ska sluta med spriten, har avvecklat sommaren, vet var mina gamla skidor finns och har överraskat en plommontjuv.

Slut med spriten
I går avbildade jag valda delar ur de gamla tidningarna från 1933, -34 och 1940. Det fanns en hel del intressant att läsa, men också en del kuriosa, som till exempel texten på bilden. Eftersom jag är frisk och gladlynt är det nog bäst att jag slutar med spriten. Alternativet är att bli sjuk och grinig. 😉

Ajöss ljuva sommar
Just idag kunde man tro att det fortfarande var sommar – nästan 18 grader varmt, sol och ljumma vindar, riktigt kalasväder. Det var snudd på att jag plockade fram shortsen igen, men nöjde mig med att byta ut vintercrocsen mot sommardito.

Det fina vädret till trots, tillbringade jag ett antal timmar inomhus. För att få plats med trädgårds­möblerna i boden krävdes en del röjning. Först av allt måste jag få tag i två kardor som hade ramlat mellan ytterväggen och skivan som står framför. Min lilla lie var perfekt för ändamålet.

Här på Solkusten (Filosofens benämning) växer fårens päls så snabbt att vi klipper fåren också på hösten, kardar ullen och spinner garn. Nä, skämt å sido, dom gamla verktygen tillhör min före detta granne. Jag tyckte det var roligt att dokumentera innan hon hämtar dom.

Jag fortsatte med att sortera deponisopor, sopa golvet, flytta över en kalksäck (som gick sönder för säkert 20 år sen) i en plastdito och stoppade ner dynorna till trädgårdsmöblerna i förvarings­lådan innan jag bar in möblerna. Helt fantastiskt, jag har fortfarande gott om svängrum. Och när sopsäckarna kommer bort blir det ändå bättre plats.

Fynd
En del av prylarna som ligger på en avbalkning under yttertaket har jag sett ändorna på, men inte haft exakt koll på vad mer som gömmer sig där uppe. Efter ytterligare städning var det enkelt att klättra upp för stegen och ta en titt. Oj då, där låg ju skidorna jag använde när jag gick i folkskolan! Stavarna också. Snart är dom antika. 🙂 Dessutom dom vackra, gamla golvlisterna till vardagsrummet.

Resten bestod av gamla brädlappar vad jag kunde se. Jag hade ingen lust att börja kliva omkring där uppe. Ingången till ekorrboet såg jag också. Den har nog hackspetten fixat nån gång för länge sen.

Plommontjuv
Efter väl uträttat dagsverke beslöt jag provsmaka bondplommonen. Enda stället det fanns några kvar var nere i stranden. Dom dignande klasarna jag fotograferade för ett tag sen hade gått upp i rök. En del hade säkert mognat och ramlat ner, men jag såg inte speciellt många på marken heller? Mysko.

Jag hittade i alla fall några jag kunde nå och lät mig väl smaka. Saftiga och söta var dom här också, precis som dom gula. När jag inte nådde upp till fler och tänkte gå upp tillbaka, hörde jag att det prasslade och såg en brun päls skymta en bit längre ner mot stranden. En vildmink kanske? Men nej, pälsen hade en helt annan färg. När jag såg svansen också visste jag vem som var i farten, ekorren var på provianteringsrunda.

Jag stod kvar en stund för att se vart den skulle ta vägen. Jag hann bara undra om ekorrar också äter plommon innan jag såg den uppe i ett av träden. Där satt den på en kvist och åt plommon av hjärtans lust. Stenarna ramlade ner på marken en efter en. Trots att jag hade kameran i näven fick jag tyvärr ingen bild på den, blad och kvistar skymde för mycket.

Kompisen nöjde sig med tallkottar såg jag när jag kom upp tillbaka, men den var inte heller road av att fastna på bild. Den bara tittade som hastigast åt mitt håll och skyndade sig sen upp bland kvistarna.

Jag har ägnat mig åt sifferexercis, tror jag har blivit loppbiten och njuter i fulla drag av doften från mitt favorit-rakvatten.

Intressant sifferexercis
Tack vare sovrumsklockan som visar tiden i taket har jag full koll på (den mätbara) tiden. För ett bra tag sen upp­täckte jag att jag råkade släcka lampan kl 01.11. Sen dess har jag släckt 02.22 vid ett tillfälle och tänkte i mitt stilla sinne att nästa sifferkombination blir 03.33. I natt blev det bingo – jag släckte 03.33. Och där upphör mina ambitioner. Att lägga mig 04.44 tilltalar mig inte nämnvärt. Men det kan förekomma i undantagsfall. 😉

Loppa, löss eller …?
När jag hade lagt mig var det nåt som bet mig i låret efter en liten stund. I stället för att undersöka orsaken, fortsatte jag läsa medan jag stack ner handen under täcket och krafsade. Jag kände att nåt obestämbart fastnade under nageln och drog slutsatsen att jag hade lyckats ta i hjäl vad-det-nu-var.

Någon minut senare var jag tvungen att kolla bettet, det kliade som attan, men jag såg bara spåren efter mitt kliande. För säkerhets skull vände jag upp täcket för att kolla om det lilla krypet möjligen syntes till, men såg inget. Efter en stund mattades klådan av och 03.33 släckte jag som sagt och intog sovställning.

Efter ca en halv timme vaknade jag av ett nytt bett. Jag rusade upp ur sängen och in i badrummet, nu skulle jag till varje pris ha reda på vad det var för nåt som störde min nattro! Jag vände ut och in på nattsärken, undersökte den och skakade den våldsamt. Niente. Inte ett smack hittade jag.

Jag vet att det inte var en tvestjärt för dom nypen känner jag igen och i så fall hade jag upptäckt den, det här var nåt annat. Men vad? Jag räknade ut att krypet måste ha suttit på insidan av nattlinnet redan när jag tog på det och kände sig förstås trängt av att vara instängt. Bettet var troligen en försvarsmanöver. I natt får jag väl lägga in nattlinnet i frysen en stund innan jag tar på det för att slippa fler repriser.

Njutning för näsan
En av mina ”herrliga” vänner använder ibland ett rakvatten som doftar himmelskt. Jag har frågat vad det heter, men han minns inte, bara att det är italienskt. Just precis så doftar det i hela huset. Trots att den väldoftande mannen inte har sitt sin fot här. Jag har hittat ett surrogat – till doften alltså, inte till mannen!

Under PartyLite-demon fick jag nys om en ny variant av doftkrus. I en liten flaska häller man doftolja och stoppar ner några träpinnar som suger i sig oljan och sprider väldoften. Det tyckte jag var en suverän idé och beställde självfallet en ”Zen-hållare” eftersom namnet associerar till en del av min livsfilosofi. I veckan fick jag leverans och av en händelse(?) hade jag beställt en doftolja som doftar lika himmelskt som rakvattnet. Ett synnerligen lyckat köp! Min näsa njuter i fulla drag. 🙂