Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

24.2 – Skidor och bilder

Igår hade jag nästan en nära döden-upplevelse, idag har jag plåtat och skidat – eller tvärtom.

SkidorPremiärtur
Igår var det min tur att ta med Mia ut på en liten tur. Den här gången på skidor, vilket var premiär för i år.

Så småningom blev det hennes promenad ”baklänges” (se slutet av inlägg 22.2). Start från stranden och över isen till samma ställe på G:vägen som vi hade gått ner förra gången. Att åka skidor på landsväg är ju ingen höjdare, men för hennes skull offrade jag mig gärna.

När vi kom till korsningen hade jag två möjligheter. Antingen ta av mig skidorna och gå nerför backen eller fortsätta åka skidor. Medan jag funderade vände jag skidorna i rätt riktning, sen fattades beslutet åt mig. Det lutade redan så mycket att jag började glida i väg ner.

”Neej” ropade jag högt och försökte stanna med hjälp av stavarna, men det var för sent. Med hjärtat i halsgropen delvis åkte och delvis plogade jag ner till kurvan i svackan där backen planar ut. Jisses Amalia, det var en nära döden-upplevelse med tanke på att backar med 5 % lutning är höga nog för min del och den här är minst tre gånger så brant.

Skidat och plåtat
I morse var det strålande fint väder. Solen sken från molnfri himmel och vid lunchtid hade tempe­ra­tu­ren gått upp till ett fåtal minusgrader. Idag skulle jag ut på en längre tur på isen beslöt jag. Mia före­drog att stanna kvar inne.

Iskristaller 2Jag följde tävlingsspåret en liten bit tills jag hittade ett bildmotiv och klev ur spår. Bakom mig kom näm­ligen en annan skidåkare. En damröst besvarade mitt hej. Hon stannade till och vi bytte några ord om det fina vädret och fördelen med spåret innan hon gled vidare.

Efter fotograferingen lekte jag med tanken på att skida till Dragsedet, dvs änden på sjön men insåg att det skulle bli på tok för träligt. Så roligt är det inte att skida på isen.

Redan vid Vidnäs­udden stannade jag nästa gång för att fånga iskristallerna som låg kvar på buskarna efter den kalla natten.

Det var ovanligt många skidåkare i farten upptäckte jag. Solen lockade fler än mig. Och tack och lov inte en endaste snöskoter eller fyrhjuling! Underbart tyst och fridfullt.

FotografEfter ett par fotoavbrott varvade med träning av skid­musk­lerna nådde jag radiomasten. Nu hade jag fått nog. Men innan jag vände fick jag syn på några lämpliga bildmotiv uppe på bergen ovanför. Det blev en ganska lång paus innan jag satte av i (för mig) god fart tillbaka.

Från Vidnäsudden gjorde jag ett nytt spår rakt till bryggan. Nu ville jag hem utan omvägar. Tävlings­spåret följer nämligen strandkanten och det hade jag ingen lust med.

Bildskörden bestod av 83 foton, varav drygt hälften återstår efter att jag valt och vrakat. Land­skaps­foto­grafering är inte riktigt min grej kan jag konstatera. Eller för att uttrycka det på annat sätt: det finns stor förbättringspotential. 😀

av

22.2 – Begagnat och oväntat

Jag har fått åldersperspektiv och hämtat mina nyinköpta skridskor. Mia har tagit med mig på promenad.

JackanÅldersperspektiv
I onsdags träffade jag ”den unge gentlemannen” i butiken. Eftersom han studerar på annan ort ses vi inte så ofta. Som vanligt utdelade han en komplimang, han tyckte att jag hade snygg jacka. Den jackan kan man säga mycket om, men absolut inte att den är snygg, så jag talade om för honom att den är inköpt  i Mora 1989 och ser ut därefter.

Redan flera år innan jag och senaste exet separerade (år 2000) fick jag användningsförbud på den. Jag kunde möj­li­gen få ta på den när jag gick ut i skogen med hundarna, men absolut inte annars. Det kanske säger en del om dess skick och utseende.

”Då är jag fem år yngre än din jacka” räknade gentle­man­nen raskt ut. Det fick mig att brista ut i ett rungande gapskratt som fick kunder och personal att vända på huvudet. Om min jacka är äldre än människor i min om­giv­ning, måste det ju betyda att jag har passerat bäst före-datumet för länge sen! Det var den tanken jag fann synnerligen roande. 😀

Begagnat nyförvärv
Bytesbörsen på Kimitoön är ett ypperligt ställe att fynda! Tack vare mitt inlägg tidigare i veckan är jag nu lycklig ägare till ett par begagnade damskridskor till det facila priset av 10 €.

SkridskorVi hade kommit överens om att säljarens man, beskriven som lång, blond dansk, skulle stå utanför Mat-Kompis idag kl 12.40 där jag kunde hämta dom. Beskrivningen kom sig av att jag hade beskrivit mig som gråhårig tant med svartbågade glasögon.

Och där stod han mycket riktigt, redan 12.35. Inte fullt så lång som jag hade väntat mig och med mössa på huvudet så det var bara dansk jag kunde verifiera när vi hejade. Jag fick hans påse och han fick min sedel. Såna affärer gillar vi.

Senast jag försökte stå på ett par skridskor var för ungefär 50 år sen så det gäller att jag utrustar mig med hjälm, knäskydd och vadderade kläder när jag ger mig ut. Fast jag får börja med att röja en träningsbana utanför bryggan.

Eventuella åskådare debiteras 5 € för nöjet att se på när jag drattar omkull. Om jag håller mig på benen är det gratis. 😀

Oväntad promenad
Framåt halv sex kom jag på att jag hade glömt att ”klä på” Silverpilen efter dagens utflykt. Mia ville gärna följa med ut.

Mia på promenadNär kapellet satt på stod Mia på körbanan och såg lätt uppfordrande ut. När jag gick fram mot henne, började hon gå nerför backen så jag frågade om hon ville ta en promenad? Det ville hon alldeles tyd­ligt för hon travade i väg före mig.

Varje gång hon stannade, gjorde jag det också för att se vart hon skulle ta vägen sen. Varje gång fortsatte hon vidare längs vägen. Då vi kom fram till korsningen gick jag in på vändplatsen och upp på snövallen. Hon följde efter och stod bredvid mig och spejade ett tag. Sen tog hon befälet igen.

Jag var nästan säker på att hon skulle vända och gå hemåt, men ack vad jag bedrog mig. Hon tra­vade med bestämda steg i riktning mot G:vägens slut. När vi passerade sommargrannen psykologens strand tittade hon intresserat neråt, men insåg att det inte gick att ta sig fram där så hon fortsatte.

Jag ville gärna gå hem över isen men hade redan övergett tanken då vi kom till en öppning mellan buskarna och jag fick syn på gamla fotspår. Så bra, dom kunde vi följa tyckte jag och bestämde färdriktning i min tur.

Mia var med på noterna utan protester och såg ut som en orm där hon sick-sackade i mina fotspår. Nånstans där framme visste jag att skidspåret gick så jag höll kurs mot det.

Ny skyltVid det här laget började det skymma på allvar, men jag tyckte mig skymta skidspåret en bit framför oss. Genom frasandet från snön hörde jag ett ljud och stannade. Mia kom fram och ställde sig på mina fötter. ”Det är en uggla som hoar” talade jag om för henne. ”Jaha” sa hon (inte) och tog täten.

För att underlätta för henne att ta sig fram trängde jag mig före och gick med korta steg så hon inte skulle behöva hoppa från spår till spår. Nu var vi strax framme vid skidspåret och kunde svänga vänster för att komma till ”hemhamnen”. Med ett förtjust litet kurr satte hon av i full galopp längs skidspåret och snart nog var vi innanför tomt­grän­sen igen.

Det är definitivt första gången en katt har tagit mig ut på promenad! Men eventuellt inte den sista? Den nya dörrskylten kommer kanske till användning oftare än jag hade räknat med? 😀

av

20.2 – Globalt och lokalt

Jag har vistats i främmande länder, premiärbesökt ett lokalt företag, sandat ekologiskt och packat upp varor från Bangladesh.

I främmande länder
Dom senaste månaderna har jag vistats i Nordkorea och Tibet och befinner mig för närvarande i Indien. För det har det inte ens behövts en dator – i böckernas värld är sånt också möjligt.

BöckerI den första boken fick jag veta hur det är att födas och växa upp i ett nordkoreanskt arbetsläger. Till slut lyckas Shin Dong-huyk mot alla odds fly och gående ta sig till Kina, en sträcka på ca 600 km. ”Flykten från läger 14” heter boken som jag skrev om redan i inlägget den 31.12.2012.

Nästa bok tog mig till Tibet och munken Palden Gyatsos berättelse om sitt liv och de 33 år han till­bringade i olika fängelser efter att ha deltagit i resningen för Tibets frihet. Boken gav mig en god inblick i kinesernas inställning till och behandling av det folk de har förtryckt sen 1950. Boken heter ”Elden under snön”.

Båda böckerna beskriver ofattbart lidande, såväl fysiskt som psykiskt. Att dom bygger på verkliga hän­delser gör det ändå ruggigare och ännu mer avskyvärt. Hur kan vi behandla våra medmänniskor så fruktansvärt illa?

Just nu är jag som sagt i Indien. Den här gången handlar det inte om politiskt eller personligt förtryck, men väl om en man som har rymt från ett långt fängelsestraff i Australien och tar sig till Bombay. Han förälskar sig i Indien och har halvvägs i boken efter svår misshandel i fängelse fått arbete och beskydd av en indisk maffialedare. Boken som också den är faktabaserad, heter ”Shantaram”.

Cozy VillaPremiärbesök
Idag, äntligen, gjorde jag ett besök hos Cozy Villa, vår lokala in­red­nings­affär. Bakom disken hejade dottern till grannen på udden mittemot och hälsade mig välkommen när jag talade om att det var premiärbesök. Butiken firar snart ettårsjubileum så det var på tiden.

Jag erkände direkt att den här typen av butik inte riktigt var för mig, vilket fick den glada försäljaren att fråga vilken det är i så fall? Hon skrattade gott när jag svarade: ”Varu-Tjänst eller Agri-Market”. Men hur det nu var fick jag ändå en liten kasse med mig hem. Jag har ju inte särskilt svårt för att skapa inköpsbehov. 😀

Ekologiskt halkbekämpningsmedel
Till dagens ärenden hörde också att hämta säcken med ekologisk ”sand” som jag beställde efter att ha studerat Rautias senaste utskick. Ordet be­kämp­nings­me­del får mig att associera till allehanda gifter så det tycker jag dom kunde ha bytt ut mot nåt annat. Fast vad vet jag inte riktigt? Halkskydd kanske?

När jag läste texten på säcken och jämförde med utseende och konsistens på det grus jag hade hällt ut, kom jag fram till att texten (som vanligt) var missvisande och överoptimistisk. Åtminstone i nu rådande väderleksförhållande med några minusgrader och hårdfrusen is. Vanlig sand eller kattsand skulle fungera minst lika bra.

Eko-sandJag hade fått för mig att medlet också skulle smälta is men så var det ju inte. Exakt vad dom grå kornen består av har jag ännu inte utforskat, men dom är förvillande lika katt­sand. Troligen är jag lurad att köpa nåt alldeles i onödan bara för att jag vill skona miljön.

Gods från Bangladesh
I ett av annat av paketen jag hade med mig hem idag låg bland annat två nattlinnen för att ersätta dom jag har slitit ut. ”Dessiné en France” stod det på etiketten i plaggen. Wow, franska nattlinnen lät ju flott! Ända tills jag såg texten ”Made in Bangladesh”.

Jag har alltså köpt bangladeshiska nattlinnen i Finland av ett svenskt postorderföretag. Snacka om att vi lever i en global värld och att produkterna har rest långt och via många mellanhänder innan dom landar hos konsumenten.

av

18.2 – Jubel och gnissel

Igår var det skidtävling, idag har jag varit onödigt optimistisk, bett om ett nytt kort och gjort ett lyckat inköp. Silverpilen behagar skämta.

Skidtävling och promenad
Igår anordnade Dragsfjärds idrottsklubb skidtävling på sjön. Redan för några dar sen var spåret klart insåg jag när jag upptäckte ett nytt spår utanför bryggan. Min första tanke var att snö­skoter­åkar­na hade hämnats mina beska kommentarer genom att köra förbi, men så illa var det inte.

SkispårFrån södra salongens sydliga fönster hade jag paradutsikt över tävlingen. Fast jag såg aldrig några skidåkare… Jag satt för all del inte med näsan tryckt mot fönstret så det var inte så konstigt att dom undgick mig.

På eftermiddagen var jag så nyfiken så jag och Mia gick ner på isen för att ta en titt. Jag räknade till åtta spår efter stavar. Tävlingen hade alltså inte lockat värst många del­ta­gare om det antalet stämde? Det fanns för all del andra sträckor att åka.

Vädret var inte särskilt lockande – mulet och tö. När Mia och jag infann oss hade det börjat dugg­regna och en råkall vind gjorde sitt bästa för att kyla ner oss.

Mia tyckte det var suveränt med skidspår. Hon satte genast av i trav mot Flottholmsudden. Matte lunkade efter, men bredvid skidspåret. Dess värre svängde spåret bort i stället för närmare strand­kanten som hon uppenbarligen trodde. Hon stannade och såg lite förvirrad ut, sen vände hon.

I stället för att stanna vid hemstranden fortsatte hon i god fart förbi. Matte hängde på och frågade vart hon var på väg? Hon hoppades av allt att döma igen på att spåret skulle gå så nära stranden så hon kunde ta sig en titt inne i vassen, men tji fick hon. När spåret började runda av åt fel håll stan­nade hon och såg fundersam ut. Och så vände hon igen.

Jag tyckte nästan synd om henne. Äntligen tyckte hon sig ha fått chansen att ta sig fram obe­hind­rat dit hon ville och så blidde det ändå inte så. Jag får göra spår till henne snarast möjligt så hon får lite omväxling till inneliggandet.

Onödigt optimistisk
Utan att ha det minsta belägg påstod jag att 32 GB minnespinnarna kostade ca 30 € när kurs­del­ta­garna frågade i tisdags. Tänk så fel man kan ha.

För 29 € kunde jag få 16 GB, 39 € fick jag punga ut med om jag skulle ha 32 GB blev jag upplyst om idag då jag hämtade dom. Det fick alltså bli tre stycken 16 GB i stället. Om jag minns rätt kostade min första minnespinne på 1 GB lika mycket som dagens 16 GB, så pris­ut­veck­lingen går lyckligtvis inte åt samma håll som dom flesta andra priser.

Nytt kort tack
Eftersom det går att tanka med mitt bensinkort också på Shell-mackarna numera, passade jag på att testa det idag i Kimito. Det var tydligen länge sen jag tankade där senast, nu krävs chips­för­sedda kort, så det kunde jag glömma.

När jag kom hem mejlade jag på stört till kundtjänsten och bad om ett nytt, chipsförsett kort med motiveringen att mitt kort inte längre går att använda på Kimitoön. Men är det verkligen meningen att kunden ska hålla reda på sånt? I vanliga fall skickas nya kort ut automatiskt så snart det skett en ändring. Det lär bli ett nytt mejl med en syrlig kommentar när jag väl har fått det nya kortet.

VerandalampaLyckat inköp
Tack vare en idé jag har fått av Tigern/Lejonet har jag varit på jakt efter en glascylinder eller ‑burk ett längre tag. Idag hittade jag en som är perfekt!

Jag hade ingen tanke på glascylindern när jag gick in hos Wuorio, men fick av en händelse syn på ett antal modeller längst upp på en hylla när jag gick runt och tittade. En av modellerna var precis vad jag hade tänkt mig så den fick följa med hem.

På bordet i verandan ståtar den nu med en ljusslinga inlagd precis som jag ville ha den. Ibland blir det faktiskt som man tänkt sig. 🙂

Silverpilen på skämthumör
När jag startade bilen och vände hemåt visade Silverpilens termometer -32 grader!! Efter hand som jag körde gick den stadigt upp och stannade på -7 ett tag, sen gick den ner till -11. Trots att tempe­ra­tu­ren låg på noll?!?

Hur kan det bli så? Tur att man har sina sinnen i behåll och inte litar på tekniken.

av

16.2 – Upp- och nerrörande

Mina slaskhögar är undersökta, jag har glömt nåt viktigt och rört till det.

Bildkälla: http://spetsarochurhundar.ifokus.se

Grundlig undersökning
Igår kväll såg jag att det lyste hos sommargrannen. Det förklarade varför Mia gjorde så snabba turer ut, hon hade sett eller känt lukten av grannens hund, en samojedhundsdam vid namn Bella.

Idag upptäckte jag att mina tre slask­hö­gar bland syrenerna hade ådragit sig Bellas intresse i vanlig ordning. Jag såg en mängd spår efter hennes tassar och hon hade ivrigt grävt efter ätbart. Som tack för besöket hade hon lämnat ett väl synligt visitkort.

Frågan är om hon skulle markera också om inte Mia fanns? Fast jag är inte upprörd över hennes besök, hon agerar ju bara som hundar gör.

Glömt
I torsdags hade jag bara tre ställen att besöka förutom besiktningen och ett fåtal punkter på inköpslistan så jag skrev ingen. Självklart glömde jag nåt viktigt. Det kom jag på igår kväll. Jag lovade införskaffa minnespinnar (USB- eller flash-minnen) till tre av kursdeltagarna tills vi ses på tisdag.

USB-minneDet hinner jag förstås göra på måndag, men det förutsatte att minnespinnarna fanns i butiken så jag slängde i väg ett mejl till Zas Data runt sextiden och frågade. Jag för­väntade mig givetvis inget svar förrän idag (butiken har lördagsöppet), men butikschefen svarade redan två timmar senare. Utmärkt service!

Jag bad honom lägga undan dom två 32 GB minnen han hade plus ett 16 GB så får det bli utlottning på tisdag. Jag kan alltså se fram mot en extra tur på 50 km på måndag bara för att jag litade på mitt minne. 😦

Rörigt och blött
Dom två personer jag har pratat med i telefon idag frågade båda vad jag skulle ha för mig under dagen. Jag hade inget bra svar eftersom jag aldrig planerar mina dagar om jag inte är tvungen, men drog till med ”disk­bänken seglar”. Det är ju alltid sant i det här hushållet.

En annan alltid lika aktuell sanning är att tvättkorgen är full, så i stället för att diska tvättade jag. Det är mycket lindrigare och inte alls lika tidskrävande. Att göra två tråkiga saker samma dag är ju otänk­bart. 😀

VaskrensareAv nån outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle göra slut på medlet för av­lopps­rens­ning. Troligen fick jag syn på flaskan då jag tog fram tvättmedel.

När jag hade hällt ner en del av innehållet i tvättstället blev det tvärstopp. Grrr. Varför skulle jag röra till det värre än det var?

Jag skruvade loss vattenlåset, kon­sta­te­rade att orsaken inte låg där och offrade en flaskborste på att rengöra röret ner till vattenlåset. Ingen skillnad. Jag hällde ner resten av den giftiga vätskan och beslöt vänta ett tag.

Faktiskt hade nivån minskat efter en halv timme så jag tog vaskrensaren till hjälp. Yesss, det gjorde susen. Vattnet försvann i ett huj med ett gurglande läte. Nu är avloppet friskare än det varit på länge, underskåpet är städat och gummihandskarna hänger på tork.

av

15.2 – Administration och mat

Jag har bokat tid, fullföljt ett uppdrag, fyllt i en ansökan och lagat mat.

Servicebokning
Nästa fredag är Silverpilen välkommen för åtgärd. Samtidigt med gummiskydden får dom fixa i gång bakrutetorkaren som har haft vilopaus ett tag.

Fullföljt uppdrag
I slutet av förra året fick jag i uppdrag av Daphnia att höra om fastighetsägaren som berörs av den planerade nya våtmarken i byn ger sitt tillstånd till an­lägg­ningen. Då jag ringde i december fick jag besked om att ett ägarbyte var förestående så jag lovade återkomma i början av det här året och gjorde så idag. Skönt att få stryka den punkten från listan.

Pension”Blankettfylleri”
Efter en lätt lunch bestående av en ostsmörgås (som jag delade med Mia) övergick jag till att läsa Pensionsmyndighetens och FPAs instruktioner på nätet och skriva ut blanketter. Det är ju faktiskt bara ett halvår tills jag har åldern inne för att få börja ta ut min allmänna pension.

Av FPAs information framgick att handläggningstiden för pen­sions­an­sö­kan är 2-3 månader och för utländsk pension ändå längre, alltså var det lika bra att sätta i gång och fylla i båda blanketterna. För utländsk pen­sions­ansökan krävs nämligen en speciell bilaga till den ordinarie ansökningsblanketten.

Jag stönade högt när jag såg vad bilagan skulle innehålla. Alla arbetsgivare skulle namnges och helst förses med adressuppgift. Under 32 år hinner det bli rätt många arbetsgivare, i synnerhet inom IT‑branschen. 16 olika juridiska personer närmare bestämt.

Jag kom på att det fiffigaste måste vara att skicka ett modifierat utdrag ur meritförteckningen som bilaga, där stod ju alla företagsnamn. Den senaste jag hittade är från 2009. Utom ett par undantag finns nog inte företagen längre så dåvarande ortsnamn fick räcka.

Innan jag hade redigerat CVn, letat rätt på ut- och inflyttningsdatum till respektive land och diverse andra uppgifter som krävdes, hade det gått nästan tre timmar. Administration är tidskrävande. Och otacksamt – arbetsresultatet är osynligt.

Disk 2Matlagning
Då är det mycket tacksammare att laga mat. Dels syns det vad man har gjort och dels blir man mätt. Enda nackdelen är att det blir (mera) disk.

Två strimlade kycklingfiléer och en halv påse wok-grönsaker förvandlades till en im­provi­se­rad gryta smaksatt med salt, soyasås, vitlökskross, créme fraîche och jordnöts­smör. Riktigt gott blev det.

Dessert vankas det sällan, men idag bestod den av en mugg kaffe och den återstående fast­lags­bullen (fettisdagsbullen). Riktigt mumsigt det också. 🙂

av

14.2 – Nytt och gammalt

Firman har bytt adress, Silverpilen används som matförråd och behöver gå till bildoktorn. Mia är innekatt igen.

Din KonsultAdressbyte
För fyra dar sen besökte jag Din Konsults webbsajt och fick en chock. Adressen till sajten kunde inte hittas?!? Det visade sig att omdirigeringssajten .to och namnet welcome.to hade upphört fungera den 1.2. 😦

Originaladressen http://dk.dinstudio.se fungerar förstås men är inte alls lika rolig som den förra, men bättre det än felkod 404. Hoppas jag har kommit i håg att ändra på alla ställen där länken före­kom­mer?

Matförråd
Idag hade jag besiktningstid för Silverpilen. Första kommentaren besiktningskillen gjorde var när han öppnade motorhuven. ”Jaha, och här har mössen matförråd” sa han. Jag trodde han skojade, men mycket riktigt – i en fördjupning låg en hel hög med lönnfrön som omöjligt hade kommit dit av sig själv.

MatförrådDet är alltså nackdelen med att inte använda bilen så ofta. Det avslöjar också hur ofta jag öppnar motorhuven… Enda gången är då jag ska fylla på spolarvätska.

Remiss till bildoktorn
”De e ju int nån dåli bil de här” sa han en stund senare. ”Nej, verkligen inte! Hade du förväntat dig det?” utbrast jag med eftertryck. Svaret uteblev så jag tolkade det som ett ja eller så tyckte han att min kommentar var korkad.

När han undersökte styrningen på framhjulen upptäckte han att gummiskyddet på drivaxelknuten (tror jag det var?) på vänster sida var trasigt. En koll på höger sida gav samma resultat, båda är trasiga och behöver bytas påpekade han.

Silverpilen fick alltså en anmärkning, men slapp lyckligtvis ombesiktning. 111 € för besiktning och avgasmätning räcker gott och väl tycker jag. Jag skulle givetvis komma billigare undan om jag åkte till Salo, men se det har jag ingen som helst lust att göra. Den resan är ju dubbelt så lång och inte gratis den heller.

I morgon ska jag boka tid hos bildoktorn.

Innekatt igen
Sen snölagret fylldes på föredrar Mia att hålla sig inomhus igen. Om jag är ute kan hon hålla mig sällskap en stund, men nöjer sig sen med att titta på mina förehavanden genom fönstret.

Hon är också fullt nöjd med att stanna inne när jag åker bort nån längre stund. I tisdags blev det som vanligt fyra timmar innan jag var tillbaka men hon hade inte försökt ta sig ut då heller såg jag. Bra att hon inte känner sig fången.

Idag gjorde hon sitt bästa för att öppna förpackningen med fettisdagsbullar som jag hade köpt.

Mia öppnar

av

10.2 – Dagsrapport

Jag är lätt dement men stark(?) och har avnjutit en god middag. Isljusstakarna har ändrat form och vi har haft tystlåtet besök.

SoppåseLätt dement
Idag trodde jag att nån hade snott mina soppåsar från vedlidret. Jag undrade en lång stund vart dom hade tagit vägen innan jag kom på att jag nog slängde dom för ett tag sen. Skrämmande vilket dåligt minne jag har ibland.

Starkare?
Antingen har veden blivit lättare eller så jag har blivit starkare i armarna? Idag kändes vedbärarna lättare än vanligt. Snö­skott­ningen kanske har gynnsam effekt på mer än ett sätt?

God middag
Idag vankades det helstekt röding på Udden. Det har jag inte ätit sen jag bodde i Jämtland, alltså för snart sex år sen. Oj, så gott!

Den här firren var för all del inte jämtländsk, men väl svensk. Ursprungsland Sverige stod det på vakuum-plasten. Den gick förstås inte upp mot egenfångad fjällröding, men smakade utmärkt i brist på jämförelsematerial.

IsskålIsljusstakarna modifierade
Ljushållarna av is som jag fick i present den 18 januari har överlevt tövädren men är nu omvandlade till isskålar och fyllda med snökristaller. Det ska bli intressant att se hur länge dom hänger med?

Tystlåtet besök
För att underlätta morgondagens snöskottning drog jag av dagens snölager strax innan det blev mörkt. Innan jag gick in noterade jag spår i snön bredvid trappan. För stora för räv och för små för lodjur konstaterade jag.

SpårJag hämtade ficklampan och putsade försiktigt bort den nyfallna snön. Då löste sig mysteriet. Avtryck av små hovar av­tecknade sig tydligt. Ett ensamt rådjur (eller hjort?) hade rundat busken nedanför verandan och gått förbi trappan. Tänk vad lite man vet om vad som rör sig utanför fönstren.

En lika tystlåten gäst är haren. Senast såg jag spår efter den och ett litet ”visitkort” vid plommon­trä­den. Övriga spår tillhör ”det lättare gardet” som knappt sjunker ner i snön och som regelbundet be­söker slaskvattenhålet bland syrenerna.

På tal om tystnad har jag inte hört en endaste fyrhjuling eller snöskoter på isen idag och bara två igår. Kors i taket! Fredag-söndag brukar det annars vara full rulle. Hoppas den tysta trenden håller i sig.

av

8.2 – Rafflande(?)*

Jag har glödlampor för resten av mitt liv, förstår att ”min” backe kräver ett proffs och har utsatt mig för s k snökaos. Vi har Vietnam-flyktingar i byn.

GlödlampaVälförsedd
Ha! EU kan slänga sig i väggen. Tack vare händige släktingens bowlingintresse (partifirman ligger på vägen till bowlinghallen) har jag 15 watts (90 lumen) lampor för resten av mitt liv. Både kronljus och klotlampor. Dessutom två små, gulliga 7,5 watts lampor. Tänk att man kan bli så barnsligt förtjust över glöd­lam­por.

När jag inte längre finns på Udden och man håller auktion på lösöret kommer det att gå ett sus ge­nom folksamlingen när dom får se mitt återstående lampförråd… Vissa kommer säkerligen att för­mo­da att jag var dement redan långt innan jag blev pensionär på heltid. 😀

Inget för amatörer
Fram på förmiddagen knackade det på ytterdörren. Av det drog jag slutsatsen att det inte var nån bekant, men ropade ändå ”kom in” medan jag gick mot ytterdörren. Ingen kom in så jag gick och öppnade.

BackenUtanför stod den alltid lika glada (roade?) killen som levererar företagspaket. En gång har han lyckats få se mig påklädd, alla övriga gånger i morgonrock. Det gällde idag också, det var ju långt före lunch­tid. När han hade fått min digitala kvittering och jag mina studiematerial önskade vi varandra trevlig helg och vände ryggarna åt varandra. Han återvände till bilen och jag till köket.

En god stund senare såg jag att bilen stod kvar, men tänkte inte mer på det. Det var dags att göra sig i ordning för dagens kundbesök så jag intog badrummet. När jag kom in i sovrummet igen för att välja ”kundklädsel” hörde jag motorljud, tittade ut och såg budbilden backa nerför backen.

Oj då. Tydligen hade han stannat i så mycket uppförslut att han inte tog sig upp för att svänga. Jag höll en tumme för att han inte skulle hamna i sjöinloppet och fortsatte mina förberedelser. Jag kunde knappast vara till nytta. Han var ju yrkeschaufför så det där kirrade han säkert bra utan mig reso­ne­ra­de jag.

Nästa gång jag hörde motorljud såg jag att han hade kört upp tillbaka. Tillräckligt långt för att kunna svänga den här gången. Han hade klarat det, precis som jag trodde. Det enda som syntes av hans ansträngningar var min snöspade som stod nerkörd i snöhögen närmast Silverpilen.

”Min” backe är alltså inte att leka med vintertid. Inte ens för yrkeschaufförer.

SnökaosSnökaos
För dom som inte har upplevt så många vintrar var det snökaos och varning för dåligt väglag idag. Ymnigt snöfall, frisk vind och ett lager nysnö på vägen som yrde upp och försämrade sikten. Helt normalt vinterföre med andra ord.

Snön var torr tack vare ett fåtal minusgrader så det var inget fel på föret förutsatt att man inte kom för långt ut i kanten på vägbanan. I regel finns det tre hjulspår på dom mindre vägarna vintertid, vilket innebär att man krockar om inte någondera parten väjer.

Idag fanns det bara två hjulspår på Söderlångviksvägen (bilden visar en annan väg). Och dom låg mitt på vägen. Undrar om folk tror att det är mindre snö vid mittstrecket och därför envisas med att köra där? Det vore väl smartare att köra upp spår på den egna vägbanan så man inte behöver åka med hjärtat i halsgropen? Men dom flesta i det här landet tror ju att dom är Kimi Räikkönen. Eller möjligen hans tvillingbror.

Lite snöyra är helt klart att föredra framom en asteroidkollision som vi tydligen undgår med knapp marginal nästa fredag!

Vietnam-flyktingar
Sen snart ett dygn tillbaka har en familj i byn tagit sin tillflykt till Vietnam i ett par veckor. Det gjorde dom alldeles rätt i tycker jag så slipper dom skotta snö och elda.

Fast jag avundas dom inte den långa resvägen, för att inte tala om hemkomsten… Då blir det min­sann skotta av om det fortsätter så här. Men den dagen den sorgen. Snön kanske har töat bort till dess?

* Se slutklämmen på gårdagens inlägg.

av

6.2 – Oväntat, makabert och spännande

Jag har vunnit en oväntad seger, utdelat en nådastöt och provat ett nytt program.

Oväntad seger
Igår förmiddag fick jag ett högst oväntat mejl från Rouskis: ”Ärendet gällande tömningarna av slutna avloppstankar har behandlats av avfallsnämnden och kraven har lindrats. I fortsättningen är det möjligt att beställa tömningen av slutna tankar vid behov. Tömningarna av er tank är insatta till vecka 18, 34 och 50/2013. Ifall ni önskar ändra detta och istället beställa tömningarna själv, önskar vi beställningen två veckor i förväg pga. jämna och ojämna veckors kör-rutter.” Yesss! Ibland lönar det sig att vara ”besvärlig”.

Nådastöt
Då det var läggdags i natt hade jag både Mia och musen under sängen. Just när jag var på väg att somna beslöt musen att flytta på sig. Mia hängde förstås på. Jakten slutade i köket hörde jag av pipet. Sen blev det tyst. Klockan slog halv tre.

Mia jagarJag insåg att jag inte skulle få nån ro förrän det var slutjagat så jag steg upp och tog fram hammaren. Nu hade den stackarn lidit nog tyckte jag.

Mia satt bredvid gungstolen med musen framför sig men hade tassarna på be­tryg­gande avstånd be­dömde jag innan jag måttade ett slag mot huvudet på musen.

Mia såg synnerligen överraskad ut när musen sprattlade i döds­ryck­nin­gar. För säkerhets skull bar hon liket till köksmattan och bet till över nacken. Jag förväntade mig nästan att hon skulle äta upp ”vårt” byte, men nej, hon lämnade kroppen och gick till matskålen i stället så jag passade på att ta upp den döda kroppen och slänga den i spisen.

När Mia hade ätit klart undrade hon uppenbarligen vart liket tog vägen. Min förklaring gjorde ingen nytta. ”Borta” är förstås ett abstrakt begrepp som hon inte förstår. Så småningom insåg hon att det bara var doft-/luktspår kvar och övergick till att tvätta sig efter maten.

Äntligen var det lugnt och tyst i huset. Jag tror jag somnade inom tio sekunder.

Nytt program
Som resultat av ett litet experiment fick jag ett glädjande mejl i morse:

Du har inga aktiviteter den 6 februari 2013
Sluta ta emot aviseringar

En hel dag utan några som helst förpliktelser eller programpunkter! Vad kan vara bättre än det?

För att ändå få lite spänning i tillvaron beslöt jag tvätta ett antal stickade tröjor i varierande färg. Allt från knallröda till svarta. Tvättråden varierade så jag kom fram till att tvättprogrammet handtvätt skulle alla tåla.

Fast jag begriper inte hur man ska kunna stänga locket med händerna inne i tvättrumman? Skämt å sido, just det här tvättprogrammet har jag inte använt tidigare trots att jag har haft tvättmaskinen i fem år. Oerhört spännande.

Jag kom i håg att jag hade ett flytande specialtvättmedel för ylle och siden nånstans så jag letade rätt på det och läste instruktionen. Hela flaskan räckte till 800 ml vatten. Hm. Fast nu var ju flaskan på­börjad så det skulle säkert bli lagom att hälla resten i maskinen. Jag tillhör ju inte dom som tycker att ”less is more”. 😀

När tvättprogrammet var klart öppnade jag locket och fick en smärre chock… Utsidan av trumman var täckt av skum runtom. Det här tvättmedlet var kanske inte tänkt för maskintvätt? Eller så är min tvätt­maskin snål med vatten? Jag hade räknat med ca fem liter men det var kanske inte riktigt rätt?

Tröjorna kändes också ”tvåliga” tyckte jag. Lyckligtvis finns det ett extra program för enbart skölj­ning så det fick gå en stund. Programmet skulle ta 50 minuter men det hade jag ingen lust med så jag av­bröt efter ett tag och bytte till kort centrifugering.

Den här gången var skummet borta och tröjorna kändes inte längre tvåliga så jag fiskade upp dom en efter en och hängde upp dom. Helt fantastiskt, alla hade behållit sin originalfärg! Ett par tröjor gillade inte riktigt att bli centrifugerade, men det gör inget, jag brukar ändå pressa mina tröjor efter tvätt.

I morgon blir det nya, rafflande äventyr.