Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

12.8 – Förändringar

Tranorna börjar röra på sig, jag har börjat med guidade roddturer och man behöver nästan mössa och vantar. Mia har nya rutiner.

Tranor
Igår på förmiddagen flög fyra tranor på låg höjd västerut över Udden. Så klart hade jag inte kameran till hands, annars hade jag fått en pangbild.

När tranorna börjar röra på sig är det ett av tecknen på att sommaren oåterkalleligen är till ända. Dom stora flockarna ger sig av framåt oktober och då blir jag gråtfärdig. Sen får vi inte se dom förrän i april nästa gång. Men hellre det förstås än att dom hungrar och fryser ihjäl!

Vit näckros 2Guidad roddtur
Den ena av gårdagens kaffegäster hade aldrig sett vit näckros på sin växtplats så jag föreslog om­gående en roddtur. Efter en viss tvekan vann förslaget  gehör och blev mycket väl mottaget när dom vita skönheterna väl låg inom synhåll.

Det föreslogs att jag kunde börja med guidade roddturer för dom som är intresserade av flora och fauna i vid sjön. Faktiskt kan jag tänka mig att den miljön skulle vara oerhört exotisk för nån som aldrig har vistats vid sötvatten i Skandinavien, men frågan är hur man når den turistgruppen? Annonser i Saharas Allehanda kanske? 😀

Mössa och vantar
I morse hade nattens avlägsna åskväder ordnat till det så att termometern hade fastnat på 14,2 grader klockan 8.40 och det regnade. Vinden var dessutom frisk så det kändes obehagligt kallt jämfört med tidigare dagars temperaturer. Det räckte inte längre med varmaste bikinin, full klädsel plus mössa och vantar behövdes snarare.

Så småningom fick solen övertaget och det blev något varmare, men den sköna värmen som vi är bort­­skämda med infann sig aldrig. Dess värre är det ju inte så mycket annat att hoppas på längre.

Mia har nya rutiner
Igår frestade Mia på mattes nerver rätt hårt. Hon gick ut strax efter åtta och återkom först fem timmar senare, slängde i sig mat och försvann ut igen. Kvart i sju gick jag ut och lockade på henne. Det är helt OK att hon går sina egna vägar bara hon visar sig med jämna mellanrum och helst mindre intervall än fem timmar!

Mia i soffanHon kom nästan genast när jag ropade. Hon sprang som om hon hade ett blodtörstigt monster efter sig och tittade oroligt upp mot skogen när jag tog henne i famn. Det tog en god stund innan hon började spinna som hon brukar.

Troligen hade hon registrerat fara å färde och antingen hållit sig gömd eller fått hemvägen avskuren. Det hindrade henne inte från att gå ut en sväng på nytt efter att ha fått mat, men hon var tillbaka redan halv nio och la sig på soffan som vanligt när hon gör kväll. Skönt.

Den tidiga ingången betydde å andra sidan att hon var utvilad och rastlös tjugo över fem i morse. Jag fick respit i tjugo minuter men sen fick jag lov att släppa ut henne.

Eftersom det regnade ville hon snart in igen och gav så småningom upp försöken att få upp matte ur sängen. Matte hade nämligen en del sömn att ta igen efter nattens åskmuller och störtregn. En sån där lampan-tänd-natt med andra ord.

Tydligen har jag ändå gjort mig förtjänt av en ”present”. Nån gång under dagen har hon tagit in en näbbmus till mig. Just nu gömmer den sig i hörnet bakom brandsläckaren. Eller så har hon kanske sparat den som tidsfördriv till i kväll?

av

9.8 – Bra och dåligt

Vi har sovit med tänd lampa, jag har fått ett hårresande pensionsbesked och prövat på att färdas med kanot. I natt slapp vi åskan och jag blir galen på kortfloran.

Tänd lampa
Natten till torsdag vräkte regnet ner, vilket som vanligt innebar att Mia skakade av rädsla. Jag hämtade henne vid dörren där hon satt och jamade förtvivlat och tog med mig henne i sängen. Med milt våld fick jag henne att stanna kvar och så småningom falla i sömn tack vare att jag kom på ett sätt att utesluta en skräckkomponent.

Två av tre komponenter krävs för att skräcken ska uppstå: Mörker, ljudet av regn på (plåt)taket och åska. I sov­rummet hörs regnet inte alls lika väl (yttertakshöjden skiljer) och när jag hade lampan tänd var hon betydligt lugnare, så den fick vara tänd tills jag vaknade fram på morgon­kvisten och släckte den.

PPMPensionsbesked
Härom dagen fick jag brev från Pensionsmyndigheten. Med tanke på att det är mindre än en månad kvar tills dom ska börja betala ut min pension, antog jag att det var besked om beloppet. Och det var det ju på sätt och vis, men inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Jag blev lite kall när jag såg beloppet: 417 kronor (ca 48 €) före skatt per månad. Det var ju i minsta laget för 32 års förvärvsarbete. Men när jag hade läst texten ”Din premiepension…” och ”…betalas ut till­sam­mans med övrig allmän pension” blev kroppen varm igen. Puh! Jag vet alltså fortfarande inte hur stort det totala pensionsbeloppet blir.

Kanotpremiär
Herr och fru grannen har investerat i en kanot. Igår möttes vi på sjön och när dom hade tagit i land föreslog fru grannen att jag skulle ta en provtur. Jag har transporterat mig i dom flesta typer av sjö­farkoster, allt från kajak till 250.000-tonnare, men aldrig satt min fot i en kanot. Feg som jag är, var jag lite tveksam, men nyfiken­heten tog snabbt över handen.

Av gammal vana satte jag mig som i en roddbåt, dvs i aktern med ansiktet vänt mot ”roddaren”. Hm, så gör man ju inte i en kanot, det har jag ju till och med sett på film. Pinsamt. När jag hade förflyttat mina kilon 180 grader fick jag en snabbinstruktion av herr grannen om hur jag skulle hantera paddeln beroende på om jag ville styra eller ta mig fram. Lätt som en plätt.

Sen satte vi av mot hembryggan och förbi den innan vi vände och ”parkerade”. Nästan så jag hann utveckla habegär… Om jag mot förmodan får en tusenlapp över innan jag är för gammal och skröplig att ta mig i och ur en kanot så är jag onekligen ett hett ”prospect” till en enmanskanot.

ÅskväderInget åskväder
Tack och lov slapp vi det våldsamma åsk­väd­ret dom varnade för i väderprognosen igår kväll! Men Mia hörde allt åskan ändå. Nån gång vid ett-tiden vaknade jag av hennes jamande och upprepade proce­duren jag beskrev inledningsvis.

Kortdjungel
Idag tänkte jag pröva att ta ut kontanter i K-butiken. Det gick inte alls. Oavsett vad det stod på kortet var inget av mina kort ett ”Debit-kort” eller ”vanligt bankkort” som damen i kassan kallade det. Måste det verkligen vara så in i helsicke krångligt?

Jag har tidigare skaffat ett Visa Electron för att det påstods att jag inte kunde använda MasterCard på vissa ställen. Men att handla i nätbutik med Visa Electron är inte alls självklart så då måste man ha ett annat Visa‑ eller ett MasterCardkort. Helsjukt.

Av allt att döma har varje kort unika funktioner. Varför kan man inte klämma in allt på ett kort? Men då går förstås banken miste om ett antal kortavgifter och dom som säljer kortläsare skulle inte tjäna lika mycket pengar. 😦

av

7.8 – Från begravningshjälp till åskväder

Jag har avsagt mig begravningshjälpen, ser en fördel med näckrosor, har haft långväga besök, dukat för åtta och både Mia och jag hoppas åskan har dragit förbi.

Avsagd begravningshjälp
I X antal år har jag betalat 48 kronor per månad till ett försäkrings‑ och pensionsbolag i Sverige för en gruppförsäkring. Senast jag försökte avsluta betalningen blev jag upplyst om att så länge jag får ut­betalningar från pensionsförsäkringen är det skäl att ha den kvar.

KyrkogårdJag har ingen aning om till vilken av pensionsförsäkringarna den var kopplad, troligen min privata tjänstepension och den upphörde redan för ett år sen, så nu tyckte jag att jag kunde få slippa den.

”Du har nu plats 49 i kön, vi har för när­va­ra­nde 90 handläggare i tjänst” fick jag veta när jag ringde kundservice. Men vänte­tiden blev ändå inte så lång tack och lov. Efter en stund svarade Ronny och talade om att beloppet gällde begravningshjälp. Begravningshjälp?!? Det var helt ny information!

Jag talade om för honom att jag lämnade landet för gott redan för sex år sen och att jag absolut inte behövde nån begravningshjälp i Sverige. Han var mycket förstående – fattas bara annat! – och tog bort den omgående.

Jag går väl inte konkurs för 48 kronor, (ca 5,52 €), men det finns ju ingen anledning att betala för nåt jag aldrig kan utnyttja.

Fördel med näckrosor
När jag tvättade igår insåg jag att det åtminstone är en fördel med näckrosor i stranden. Bladen dämpar vattnets rörelser, vilket innebär mindre ”geggamoja” i vattnet och jag slipper den förhatliga E10-koden med stopp i tvättmaskinen som följd. Hela tvättprogrammet har gått utan avbrott dom senaste gångerna jag har tvättat.

Långväga besök
Ända från Skåne kom hon och hälsade på igår, Råttan/Väduren. Det var en liten överdrift. Hon är på besök hos sin mor i några dar och kombinerade alltså besöken.

Det blev förstås en angenäm eftermiddag. Vädret var i vanlig ordning varmt och vackert så vi satt i bersån. Inledningsvis pratade vi om sjukdomar, mediciner, biverkningar och döden innan vi kom på att det finns roligare saker att prata om. Vi hade ju ett helt år att ta igen.

KaffemuggarDukat för åtta
Eftersom väderprognosen för idag såg illavarslande ut i måndags, beslöts att Daphnias styrelsemöte skulle försiggå på Udden. Redan före lunch hade jag flyttat köksbordet så jag fick plats med åtta stolar och hade dukat fram lika många kaffemuggar och assietter.

Ett par timmar senare anlände styrelseledamöterna och mötet inleddes med kaffe och tilltugg som en av leda­mö­terna hade med sig förutom en härlig blombukett från den egna trädgården. En av våra suppleanter överräckte en glasburk med havssalt, en både praktisk och användbar present kan jag tycka.

Det var ett effektivt, givande och konstruktivt möte var vi överens om. Dessutom skallade skratten mellan varven, vilket absolut inte är nån nackdel. Ett väldans trevligt gäng.

Den åttonde stolen och kaffemuggen blev oanvänd, sällskapet inskränkte sig till sju personer, men vi var ju gott och väl beslutsfähiga.

ÅskradarÅska och regn
Värmen kändes kvav i morse och varslade om åska. Kvart över åtta kom en regnskur men vi slapp åskan. Fast bara några timmar.

Vid lunchtid var den i närheten och regnet började forsa ner. Mia satt hop­krupen under en stol på trappan och såg rädd och olycklig ut. Det regnade så häftigt att jag inte hörde henne jama, jag såg bara hennes mun öppna sig.

När vi började mötet klockan två hade åskan dragit vidare och regnet hade lugnat sig betydligt, men vid halv åtta i kväll hördes åskan mullra hotfullt igen och det kom nya störtskurar.

Den här gången var Mia ute på jakttur. När hon äntligen kom springande allt vad tygen höll var hon dyblöt och höll en längre utläggning innan hon lugnade sig. Stackars kisse, hon som är så åskrädd och avskyr att bli våt.

Sen ett par timmar har mullret tystnat och det är uppehåll. Förhoppningsvis slipper vi mer åska för den här gången.

av

4.8 – Ovanligt och bakvänt

Idag var jag uppe ovanligt tidigt och har gjort det mesta bakvänt hela dan.

VäckarklockaTidig väckning och städning
Tio över fem hade Mia sovit klart och tyckte det var dags att börja den nya dagen. Det tyckte inte matte. Jag sa åt henne att det var på tok för tidigt, så hon lät mig sova i tio minuters intervall innan hon gjorde nya väckningsförsök.

Tjugo i sex gav jag upp och släppte ut henne. En halv timme senare var hon inne igen (jag har inre köksdörren på glänt) och tyckte det var på tiden att matte också klev upp, så då gjorde jag det.

Det innebar att jag hade (fusk)städat klart fem över nio. Minst sagt ovanligt. Det har aldrig hänt tidigare vad jag kan minnas…? Och förmodligen är det ingen som tror mig. Mina enda vittnen är Mia och korpen som flög över mig när jag städade trappan.

Vid nio-snåret var det redan 21° varmt så prognosen stämde, det skulle bli en varm dag. En av dom där dagarna när det till och med är för varmt att ha glasögon på sig. 😀 Skönt att jag var klar med städ­ningen.

Bakvänt
Efter att ha (fusk)städat sovrummet kom jag på att jag skulle byta lakan och täcke. Det hade ju varit lämpligt att komma på innan jag dammsög… Och att byta till sommartäcke i augusti är det kanske inte så vanligt att man gör? Medan jag höll på med det kom Mia in med ett levande byte, en sork av minsta modellen den här gången.

Bara efter några minuter hade den hittat ett perfekt gömställe. Den kröp in under vedlådan. Mia be­klagade sig lite men sen tidigare vet jag vilket helsicke det är att lyfta in den om man tar ut den, i synnerhet när den som nu var full med ved, så jag talade om för den lilla damen att hon fick skylla sig själv som släppte in den där. Det var ju inte första gången.

Sen kom jag på att jag behövde elda för att bli av med liken som trängdes i spisen. Och när det var gjort insåg jag att det var dags att tömma ur askan. Helt bakvänt det också. Lyckligtvis hade askan hunnit svalna tillräckligt (jag kollade) för att inte orsaka eldsvåda.

I två timmar bevakade Mia vedlådan minutiöst, sen beslöt den lilla krabaten sig för att det nog var ofarligt att visa sig. Jag hann duscha och torka håret innan jakten var avslutad och förväntade mig att det fanns en del spår och rester att ta hand om. Men nej då, av sorken återstod inte ett dugg. Mia var hygglig nog att städa noggrant efter sig nu när matte hade städat. 🙂

KaffekoppDå var det dags att ta fram min vackraste kaffeduk. Jag hade bjudit in min före detta chef (anno 1972) på efter­mid­dagskaffe. Den planen gick tyvärr om intet, duken var ostruken. I stället fick det bli en finduk som svärmor har sytt, jag hade varken tid eller lust att börja stryka.

Jag hämtade min kaffegäst en minut försenad, men hon är ingen minutmänniska sa hon. Tur det. När vi nådde ”Hängnan” landade dom första regndropparna på vindrutan. Attans också, jag som hade tänkt duka i bersån och redan lagt ut stols­dy­norna.

Droppandet fortsatte ända tills vi hade bestämt oss för att sätta oss på trappan och jag hade dukat där. Men kaffeduken la jag på mitt bord, inte på gästens! Fast det kom jag inte på förrän jag hade skjutsat tillbaka henne. Hon måtte tro att jag har tomtar på loftet. Verkligen inte min dag.

I morgon ska jag absolut inte stiga upp lika tidigt! Allt blir tydligen bakvänt då. 😦

av

3.8 – För smak- syn‑ och luktsinne

Jag har provsmakat öl, gläds över en tillökning, har förhindrat en förökning och njuter av väldoft.

Provsmakad öl
Igår kväll kom sommargrannen psykologen ner och ville ta ett dopp efter gräsklippningen. Jag frågade förvånat var hon har nåt gräs att klippa, det mesta har ju torkat bort, men hon hade minsann långt, grönt gräs på kökssidan av huset.

När hon hade badat klart satte vi oss på trappan i kvällssolen och avnjöt en Rousal Pils. Jag köpte ett par flaskor för ett tag sen men har glömt att smaka tidigare. Jag är ju ingen öldrickare men tyckte den var oväntat mustig i smaken och hade lite besk eftersmak. Men hellre det än ingen eftersmak alls.

Vit näckrosVälkommen tillökning
På väg hem efter veckans siktdjupsmätning tog jag en tur upp i viken för att kolla hur dom vita näck­rosorna mår. På den ursprungliga fyndplatsen finns en ensam planta, men det har dykt upp en ny en bit längre bort och på den andra fyndplatsen har dom spritt sig riktigt fint och blommar så vackert.

Att viken är övergödd råder det inga som helst tvivel om, men den vimlar av liv, både på och under vattenytan. Jag skrämde i väg små stim med löjor, två större fiskar och en häger som uppen­barligen hade tagit en flygpaus. Och ingen kamera hade jag med mig den här gången förstås. 😦

Förhindrad förökning
För ett bra tag sen såg jag gröna strån sticka upp i en av ”flottorna” av gäddnate och förstod att det måste vara vasstrån, men kunde inte fatta hur dom kunde växa så långt ut från stranden? Var sjön plötsligt extra grund på det stället? Dom tog jag också en närmare titt på.

Det visade sig att ett färskt vasstrå av nån konstig anledning hade landat ovanpå gäddnaten och nu hade det vuxit ut rötter och nya skott vid alla leder på strået. Snacka om livskraft! Jag plockade genast upp den lilla planteringen för att förhindra förökningen. Vi lär minsann ha tillräckligt med vass ändå.

Det gäller alltså verkligen att se till att man tar reda på all vass man slår, annars bidrar man bara till förök­ningen. Torr vass i sin tur förbrukar ju syre under förruttnelseprocessen och avger förmodligen diverse ämnen som har varit bundna i växten, så den ska också tas upp på land eller brännas. För­mod­ligen en självklarhet för alla som bor vid vatten, men jag påpekar det ändå.

Väldoft
Mina luktärter blommar äntligen. Varför heter dom luktärter förresten? Mina doftar i alla fall alldeles underbart!

Att det på fröpåsen stod att dom var lågväxande får jag ta med en nypa salt, åtminstone var ett av fröna av den långväxande sorten. Den utslagna blomman befinner sig nu snart i höjd med trapp­taket… Men jag förlåter den så gärna – den har en ljuvlig röd färg och doftar förstås lika gott den också. 🙂

Luktärter

av

1.8 – Längre än vanligt-inlägg

Gamla klädhyllan har ny ägare, det är fel i givaren och språkfloran har utökats. I natt vakade jag, idag har jag blivit intervjuad och undrar häpet vart den här dagen tog vägen?

Ny ägare
Igår morse hörde fru grannen på udden mittemot av sig och undrade om mitt erbjudande om att överta den pensionerade klädhyllan fortfarande gäller? (Se slutet på inlägget 30.7) Jag svarade jakande och fick besked om att den hämtas på förmiddagen.

Potatis 2Ett par timmar senare dök hon upp. Breddmåttet var dess värre 10 cm mer än önskat men vi var över­ens om att hennes händige make skulle kunna fixa det lätt som en plätt. Gubbar mår liksom bättre när man sätter dom i arbete har jag förstått. 😀

Sen citerade hon tant Sissi, faster till sommar­gran­nen psykologens far: ”Hur mycket kostar det om det kostar nåt?” Just det här myntade uttrycket hade jag inte hört tidigare, men anammade det ome­del­bums. Så ska jag också uttrycka mig i fortsättningen!

Så klart kostade hyllan inget, jag var bara glad att den kom till användning, men det hindrade inte fru grannen från att överlämna en zucchini och minst en månads potatiskonsumtion för att hon visste att min torkat bort.

Innan hon överräckte potatispåsen öppnade hon den, tittade ner i den och sa: ”dom är inte så häva”. Inte så häva!?! Undrar vad hon då jämför med? Den var ju jätte­fin! 1000 tack än en gång!

Fel i givaren
Klockan 13 hade jag tid hos bildoktorn i Dalsbruk för att kolla elfelet. ”Den blir nog klar om några timmar” sa killen som tog emot den. ”Några timmar?!?” hojtade jag och såg framför mig ett par taxiresor, alternativt ”ring en vän”. ”Nåja ett par timmar i alla fall” backade han till. ”Det går nog på en dryg timme tror jag” insisterade jag, ”jag är tillbaka då”.

Helt rätt, bilen var klar när jag återkom efter 1,5 timme. Eller rättare sagt var felsökningen klar. För båda felen krävdes utbytesdelar. Det tackade jag bestämt nej till, jag orkar nog pilla upp låsknappen till bakdörren också i fortsättningen och att jag inte ser yttertemperaturen i displayen kan jag också stå ut med. Nu vet jag i alla fall att det inte beror på ett kabelbrott eller nåt liknande.

Utökad språkflora
Bara för att jag kunde ta mig extra god tid att veckohandla var jag klar redan på en halvtimme. Typiskt. Vad skulle jag hitta på att fördriva tiden med nu då?

RH-interiörJag bestämde mig för kaffe och macka på Rosala handelsbods uteservering. Jag hade ingen lust att släpa på mina tunga matkassar nån längre sträcka.

Jag blir alltid lika glad när jag ser att man har ett konsekvent affärskoncept i sin verksamhet. På det här kaféet får man en båtformad bricka i trä och smörgåsen serveras på en trekantig Skärgårds­smaks-assiett i porslin. Ingen plast så långt ögat når.

Pricken över i:et var askkoppen. En handgjord skapelse i plåt bestående av rester från nåt slags tomat­burk. Bara den är värd ett besök! 🙂

Medan jag tuggade i mig den smarriga mackan (hembakat bröd, parmaskinka, ost, tomat, lök och sallad) och sörplade på kaffet kändes det som om jag var utomlands.

Förutom de båda inhemska språken uppfattade jag tyska från paret som satt bakom mig, en rysk familj strosade förbi och i matbutiken hade jag hört franska och ett språk jag inte kunde härleda. Fantastiskt att så många utländska turister har hittat till våra avkrokar!

Nattvak
Ganska exakt halv tre i natt väcktes jag av Mias jamande och förstod genast varför. En störtskur kastade sig på plåttaket.

Ända sen den hemska åsknatten för två år sen betyder mörker och störtregn att det är farligt att vistas inomhus enligt Mia. Hon blir så rädd så hon skakar, stackars liten. Efter ett miss­lyckat försök att lugna henne, fick hon som hon ville. Jag tog på mig morgonrocken, tände lyset i verandan och följde med henne ut på trappan.

Hon kurade ihop sig halvvägs under bordet och jag stod bredvid tills regnet lugnade sig. Sen bar jag in henne, låste och släckte igen. Den här gången stannade hon kvar bredvid mig i sängen även om öronen var på helspänn en stund innan hon tillät sig slappna av och lugnas av mitt kelande.

Tur det inte händer så ofta och att vi har sluppit åskväder hittills.

ÅU-logoTelefonintervju
Igår såg jag att jag hade ett missat samtal och senare på dagen talade vår (Daphnias) ordförande om att ÅUs lokalreporter hade sökt mig för en intervju. Artikeln skulle handla om sjön och dess hälso­tillstånd.

Idag fick vi så kontakt och jag svarade på hennes frågor. Hon bad mig också ta bilder på det vi hade pratat om och skicka dom inom en timme. Snabba ryck. ”Du som är så händig med både kamera och dator” tyckte hon. Med den taktiken är det ju svårt att säga nej. 😀

Här finns ”försmak” av artikeln och i morgondagens tidning kan vi tydligen läsa mer.

Vart tog dagen vägen?
På grund av nattvaket steg vi inte upp förrän efter nio, så dagen har varit kortare än vanligt, men jag fattar ändå riktigt inte till vad tiden har gått åt?

Fram till lunch var det för all del diverse telefonsamtal i ett Daphnia-ärende men eftermiddagen försvann lika fort utan att jag har uträttat nåt vettigt. Men förhoppningsvis får jag en ny dag i morgon. 🙂

PS. Jag får nog sluta berömma Mia… I morse kom hon in med en nästan lika stor mamma vattensork, gårdagens ex var en pappa. DS.

av

30.7 – Regn och hantverk

Idag har Udden äntligen fått regn och jag har packat upp sista flytt­godset(!).

Regn 3Regn!
Igår låg Udden i skugga hela dan och det kom ett regnmoln som lämnade ifrån sig en löjlig liten skvätt, men idag har vi fått regn på riktigt. Äntligen!

Inget ihållande regn från morgon till kväll för all del, men skurar till och från under dan, så lite hjälp har ju växterna fått. Temperaturen har legat mellan 19 och 21 grader så det har ändå varit varmt och skönt.

Sista flyttgodset uppackat
Idag gjorde jag slag i saken och genomförde nåt jag pla­ne­ra­de redan innan jag flyttade hem 2007. Med i flyttgodset följde nämligen en hallmöbel, dvs en sko‑ och klädhylla som jag hade måttat ut att skulle få plats innanför dörren i köket.

Anledningen till att jag inte har packat upp möbeln förrän nu, är att jag inte visste var jag skulle göra av tele­fon­bänken som exet snickrade för snart hundra år sen så den fick stå vid dörren. Ända tills idag alltså.

För länge sen konstaterade jag att telefonbänken fick plats i verandan, men jag hade ingen bra lös­ning på var jag skulle göra av alla grejer som finns i lådan under sitsen på bänken så det har dragit ut på tiden. Efter sex års funderande(!) har jag kommit fram till att dom nog klarar vintern och gott kan ligga kvar. Rostoljan borde väl inte heller frysa? Bordet som stod i verandan innan ställde jag i boden tills vidare.

Det tog en stund innan jag var klar med omflyttning, montering och uppsättning av klädhyllan. När jag skru­vade fast den blev jag lite konfunderad…? Det gick oroväckande lätt att skruva i det gamla virket. Antingen har jag blivit starkare i nyporna eller så är virket maskätet kom jag fram till. Ruttet är det inte, för ett visst motstånd kände jag trots allt.

Enda missen var avståndet till gardinen. När jag tog mått hade jag helt andra gardiner och gardin­stänger, men det gick med ett nödrop. Kanten på gardinen får ligga i mellanrummet mellan två ribbor. Det ser ingen om jag inte talar om det. Så säg inget. 😀

KlädhyllaSom vanligt ledde omflyttningen till en massa följd­flytt­ning. Lådinnehållet från verandabordet till lådan i telefonbänken, innehållet därifrån till nattduksbordslådan och det innehållet i sin tur till en låda i byrån. Byrålådan var för all del inte heller tom, men det mesta får gå till klädinsamlingen.

Avslutningsvis flyttade jag den smalare skohyllan i kläd­skrubben till verandan och vice versa. Det kändes lite trångt med 90 centimeters bredd i och med att telefonbänken står på samma vägg och är bredare än vad bordet var.

Riktigt fint blev det tycker jag. Och bättre plats när man ska sätta sig vid köksbordet, för att inte tala om bättre plats för långa ytterplagg. Tidigare var jag tvungen att vika fållen på kapporna för att få plats med dom eftersom telefonbänken var så hög i förhållande till den befintliga klädhyllan.

Nån som vill ärva en gammal klädhylla förresten? Den är ju fullt funktionsduglig även om den ser lite luggsliten ut. 🙂

av

29.7 – Uppsats

Den 8.5.1974 skrev jag min sista uppsats i Lilla hanken. Jag var då 22 år gammal. Vår moders­måls­lärare och en av mina favoritlärare hette Jakob af Hällström som också var rektor på den tiden. En sympatisk och duktig lärare. Högst antagligen den här mannen.

Av allt att döma skulle uppsatsen handla om våra framtidsplaner. Så här skrev jag. (Mina fel­skriv­ningar inom parentes.)

Jag, pulpetens fånge, är äntligen fri!
15 års skolgång ligger bakom mig… Det är med blandade känslor jag väntar på mitt di­mis­sions­be­tyg – det känns oerhört befriande att veta att det värsta är över, men samtidigt litet vemodigt och ovisst. Skall jag kunna uthärda ytterligare två års studier, eller skall jag kasta mig ut i förvärvslivet och hoppas på det bästa? En sak är i alla fall klar, jag är än(nu) en gång fri från pulpetens bojor med mitt sinnelag och min mentala hälsa i behåll!!

Ung elevJag minns min iver och min förväntan inför mitt livs första skoldag… Utrustad med rosett i håret och bästa ”gå-bort-klänningen” infann jag mig (till) i Söderlångvik folkskola till­sam­mans med en hop ungar i samma ålder.

Då jag gått fyra klasser var jag redan mera än villig att sluta. De äldre pojkarna retade mig för mitt stora öra, för mina kläder, för min cykel, för mina skidor osv. Jag avskydde den långa skolvägen, 4 km fram och tillbaka, och var inte ett dugg intresserad av att ”plugga”.

Därför kom mammas förslag om att jag skulle flytta ihop med henne och gå i skola i ”sta’n” som en underbar överraskning. Båda mina lärare och alla mina skolkamrater blev givetvis vederbörligen impo­nerade, därför fick jag 8 i matematik, mitt sämsta ämne, och därför var alla ”kompisar” med mig den sista tiden.

Studierna intresserade jag mig inte alls för, men miljöombytet var en upplevelse! Trots att jag struntade i läxor och prov lyckades jag få medelmåttiga betyg, till min mammas stora glädje. Hon hade antagligen inte hyst så stora förhoppningar trots allt!

Under de två sista åren i mellanskolan började min inställning förändras, jag läste mera och kom snart underfund med att det lönade sig. Resultaten blev bättre och jag ville fortsätta studierna tills jag fått den vita mössan. Lärarna observerade också att jag tog skolan på allvar nu, de sporrade mig därför till ytterligare ansträngningar genom sitt beröm.

IntygAvgångsbetyget från mellanskolan innehöll för all del inga astronomiska siffror, men de var tillräckligt bra för att stärka mig i min uppfattning om fortsatta studier. Mamma var mycket belåten med mig och tyckte också att jag borde fortsätta. Hon var förresten den som uppmuntrade mig mest, hon krävde aldrig att jag skulle vara bäst, huvudsaken att jag klarade mig sade hon. Därför ville jag överraska henne med goda resultat och visa att jag dög till mera än vad det krävs av en medelmåtta.

Den ljusaste tiden av min skolgång är utan tvivel tiden i gymnasiet. Jag mognade så småningom till insikten, att lärarna också var mänskor och att jag också hade ett mänskovärde. Jag blev god vän med de lärare som undervisade i mina favoritämnen, dvs. i språk, och fann att jag trots allt hade något slags begåvning.

Studentexamen utgjorde inga problem, jag hade beslutat att jag skulle klara av den, vilket jag också gjorde. Tiden före och efter skrivningarna sammansvetsade eleverna med lärarna och eleverna sinsemellan kände mera gemenskap än någonsin tidigare, även det ett ljust minne!

Det enda negativa jag erfarit under hela min skoltid, är känslan av att bli hunsad av lärarna! Många lärare tycks lida av något slags Napoleon-komplex, eftersom de är så beroende av den auktoritet de tror sig besitta.

Det är därför man aldrig vågar lita på sig själv, för det finns alltid någon av lärarna som ”plattar till” en, bara för att få känna den söta smaken av MAKT. Det är i och för sig inget fel på makt, men makt­havaren bör komma ihåg att man kan utöva sin makt på åtminstone två sätt; genom att förinta eller uppbygga. Psykologerna påstår, att ett negativt omdöme ibland kan ha samma effekt som ett positivt, men det vägrar jag tro på! Beröm är alltid beröm!!

Jag beslöt fortsätta mina studier efter studentexamen just för att jag fick så mycket lovord och beröm, den enda svårigheten var att hitta en läroanstalt som utvecklade min begåvning och som kon­cen­tre­ra­de sig på mina favoritämnen. Jag valde ett handelsinstitut, men ångrade mig redan efter ett par må­nader. Jag hade nämligen i min enfald trott att jag skulle få koncentrera mig bara på sådana ämnen som intresserade mig. Jag hade hittills accepterat att det inte är möjligt i ett läroverk att specialisera sig, men nu hade jag ju allmänbildning, så varför var det inte möjligt på en yrkesutbildningsanstalt??

LärareNu, då det är 23 dagar kvar till dimitteringen, kan jag sluta gräma mig över att jag inte fick det som JAG ville och börja koncentrera mig på min framtid. Jag vill tacka alla som stått ut med mig, men kanske i synnerhet en lärare som alltid fått mig på gott humör och som kunnat trolla fram det bästa hos mig… Denne lärare har samtidig hjälpt mig att avgöra min framtid!*)

Jag AVSKYR att skriva maskin, det är dödande tråkigt att skriva affärsbrev, jag HATAR att alltid vara någon till lags och framför allt känner jag att min personlighet skulle kvävas i ett jobb som sek­re­te­ra­rens! Därför är min framtid som sekreterare obefintlig!

Visst känner jag mig mogen, jag vill gärna gå ut i ”lifvet” och jag är fullt beredd på att axla ansvar, men definitivit inte på ett kontor! Jag har under det senaste året gripits av längtan efter att få pröva på sjömanslivet, närmast kanske för att få en möjlighet att överlägga med mig själv utan störande moment och för att få ro till att skriva en bok.

Mina drömmar är nog möjliga att genomföra, men men… Det betyder två år till på skolbänken och jag kan inte besluta mig för om mitt intresse för sjömanslivet är tillräckligt starkt för att överleva två års studier till, så framtiden ligger fortfarande inhöljd i mörker för min del…

*) syftar på Jakob af Hällström, som sa så här när jag ville ha hans referens:

”Ja, det ska jag bara tala om för (Efternamn), att nån sekreterare kommer ni aldrig att bli!” Han fick nästan helrätt – min ”sekreterarkarriär” inskränkte sig till tre år. Och det jobbet tog jag bara i väntan på att få ett annat. 🙂

av

27.7 – Värme, blommor och besök

Nån har skruvat på värmen och sikten har förbättrats. Jag har decimerat lyckoklövern, haft blom­bytardag och besök av en krympling.

TemperaturMera värme
Klockan 7.30 låg sjön spegelblank, solen sken från molnfri himmel och termometern visade 15,6°. Sen ökade värmen efter hand för att som mest ha kommit upp i drygt 26°. Lyckligtvis ligger trappan i skugga ända fram till sen eftermiddag så den har varit ett populärt tillhåll både för mig och Mia.

Förbättrad sikt
Tänk vad mycket enklare allting blir när man vet hur man ska göra… Förra lördagen kollade jag för säkerhets skull att min siktdjupsmätning var rätt gjord. Det var den ju inte.

Secchiskivan ska sänkas så djupt att den försvinner ur synhåll för att sen dras upp tills den syns igen. Så hade ju inte jag gjort, men idag blev det rätt. 2,86 meters siktdjup mätte jag upp, dvs 30 cm mer än tidigare.

Decimerad lyckoklöver
Lyckoklövern har så gott som blommat ut och för att inte fröna ska sprida sig ryckte jag upp dom flesta plantorna när jag var tillbaka på landbacken och hade fått en svalkande simtur. En stor del var redan på väg att torka bort, men jag ville ändå gardera mig.

Blomman, framför allt bladen, är väldigt vackra tycker jag, men den sprider sig som bara den så det gäller att hålla efter den. Nu återstår bara några få plantor men nästa år täcker den säkert hela blomlandet igen.

LiljorBlombytardag
Urvalet av vilda blommor börjar minska. För det mesta är jag snål på dom odlade blommorna och plockar vilda i stället men nu återstår bara ett fåtal av dom jag gillar. Idag var det dags att byta innehåll i blomvaserna.

Gullris är ingen favorit men för att få omväxling till röd­klin­ten plockade jag ändå en liten bukett och stack ner några såpnejlikor som fortfarande blommar. Dom asiatiska liljorna sjunger på sista versen så jag tog in dom som fortfarande var hyfsat fräscha.

På trappbordet fick jag till en liten klintbukett av sommar­blommorna jag sådde, resten har inte grott eller torkat bort. Nu väntar jag ivrigt på att klematisen ska slå ut. I fjol blommade den inte alls men i år har jag räknat till åtminstone sex knoppar.

Den är ovanligt sen beroende på att den står så skuggigt till men om jag ställde den i full sol skulle den antagligen stekas. På den här tomten finns det i stort sett bara sol eller skugga, få ställen mitt­emellan.

Mårdhund 2Besök av en krympling
Framåt halv sju-tiden i kväll satt jag ute på trappan och åt middag. Jag hörde ett tydligt prasslande från grannens häck, men antog att det var Mia som var i jakttagen och tänkte inte mer på det.

Några ögonblick senare ser jag en mård­hund dyka upp och leta efter ätbart i marken på min sida om häcken. Jag tänkte precis huta åt den men såg i samma ögonblick att den hade väldigt mödosamt att röra sig. Antingen saknades ett ben eller så var det illa skadat.

Den ömkliga synen fick mig att tänka om. Det var ju faktiskt synd om stackar’n. Den kommer att bli ett lätt byte för sin fiende, dvs lon. Mig veterligen har den inga andra fiender – utom människan förstås. Lon betraktar den som inkräktare på sitt revir och dödar den därför har jag läst.

av

26.7 – Inte brasväder

Jag har nästan blivit rökförgiftad, infört säljstopp, tvättat och passerat en tidsgräns. Mia missade deadline.

RökNästan rökförgiftad
Igår kväll hade jag fått nog av alla stora, svarta flugor som flög omkring i köket. Liklukten lockade dom förstås. Glad i hågen stoppade jag in eldstände i spisen och tände på. Det var ett fatalt misstag… Röken vällde in.

Att i det skedet öppna sotluckan för att elda där gjorde förstås saken bara värre. Brand­larmet gick och köks­golvet närmast spisen försvann i en rökdimma.

Jag slog snabbt igen alla luckor och hoppades elden skulle dö och öppnade fönster i alla rum för att vädra ut röken. Den tiden på dygnet var det nästan vindstilla, så det tog sin runda tid innan ögonen slutade tåras.

Tänk att jag aldrig lär mig! Men som bekant är det bara två sorters människor som aldrig kan göra om samma misstag – fallskärmshoppare och jungfrur. Så småningom hade det slocknat i spisen och jag kunde öppna sotluckan för att få i gång draget så jag kunde avsluta kremeringen.

Säljstopp
Igår var jag in på sommarloppisen och förhörde mig om intresset för en servis. Eftersom jag har två finserviser övervägde jag att göra mig av med den ena. Jodå, det kunde nog gå att sälja en sån tyckte innehavarinnan.

Idag ringde jag och talade om att jag ångrat mig. Servisen är jättefin och dessutom ett minne efter mormor så den får vara kvar. Bättre plats i skåpet lär jag dessutom inte få, snart fyller jag det igen med nya prylar inser jag.

Loppisvärdinnan undrade om jag inte hade mera smycken att sälja i stället? Men nu har jag faktiskt gallrat ut rätt hårt och vill behålla resten känner jag. Jag lovade komma in om jag mot förmodan skulle hitta nåt jag vill avstå ifrån.

Tvättdag
Torkvädret var idealiskt konstaterade jag när jag klev upp, men var tvungen att uträtta ett par ärenden innan. När jag kom hem fyllde jag tvättmaskinen och 106 minuter senare kunde jag hänga tvätten på tork. Vid det laget hade vinden ökat något, vilket ju var en fördel.

Jaktbyte

Vattensork i liksvepning.

Vecka 32 har jag beställt tömning av avloppstanken så det gäller att se till att jag får valuta för pengarna. Den 21.3 tömdes den senast, alltså har jag klarat mig i nästan fyra och en halv månad sen senaste tömningen. Det lönar sig således att bära ut slaskfat och diskvatten.

Passerad tidsgräns
I morgon är det tre veckor sen det senaste fästingbettet och ingen rodnad syns runt bettet. Därmed friskförklarar jag mig. Åtminstone från borrelios. Skönt att slippa antibiotikakuren.

Misse missat deadline
Jag borde ha talat om för Mia att krematoriet var nytömt igår… I morse kom hon in med en maffig vatten­sork igen. Den här gången avpolletterade jag liket utomhus en bra bit utanför tomtgränsen. Det räcker gott att sommargrannens hund rotar i min avfallshög.