Författare: Uddmor

av

Patetiskt

I går tog vi med oss den frysta fisken som ska gravas till påsk från Tallmo. För att inte reta Mias luktsinne i onödan brukar jag lägga fisken i tvättmaskinen(!), men den är fylld med tvätt, så jag la fisken på en plåt i ugnen.

Ett par timmar senare satte jag på ugnen och brynte ett par köttbitar som skulle få mogna i ugnen. När det var dags att sätta in köttet blev jag obehagligt överraskad. Plastpåsen som fisken låg i hade förstås smält av hettan!

HUR kan man (jag) vara så glömsk?

av

Skrämmande

Nån som inte hört talas om mikroplast? Då menar jag inte plast som tål mikrovågsugnar, utan den plast som vi andas, äter och dricker. Plast som numera hittas både i foster och vårt blod.


”Varje år ökar mängden plast (i haven) med mellan 5 och 13 miljoner ton. Plastskräpet som till exempel består av olika plastartiklar och fiskeredskap fragmenteras sakta ner till mikroplaster och beroende på typ av plast, temperatur och exponering för solljus kan nedbrytningen ta flera hundra år.”

Källa: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/plast/om-plast/mikroplast/

”Av de 130 ton mikroplaster som varje år hamnar i avloppen i länderna runt Östersjön beräknas 40 ton hamna i naturen. Syntetkläder, konstgräsplaner, biltrafik och industrier är några av källorna till mikroplaster men en hel del kommer även från våra skönhetsmedel.”
Källa: kurera.se (sajten finns dock inte längre av allt att döma)

Det finns alltså mikroplast överallt numera. Hur den påverkar oss och andra levande organismer på sikt är än så länge oklart konstaterar bland annat thl.fi (Institutet för hälsa och välfärd).

Om man googlar mikroplast får man ”Ungefär 62 800 resultat”, så det är ett välkänt fenomen, omdiskuterat under många år.

På Marthasajten får man goda råd om hur man väljer säkra plastprodukter och hur man hittar alternativ till plastprodukter.

Men att leva plastfritt är dess värre nästan omöjligt numera. Och redan för sent med tanke på att allas livsmiljö är bemängd med mikroplast. ☹

av

För tio år sen

Den 14 mars 2014 var jag i avverkningstagen. En björk och en lönn fälldes, kapades till vedlängder och klövs till klabbar. Men då var jag förstås tio år yngre.

Nuförtiden kapar jag inga träd. Efter den stora avverkningen 2017 finns det heller inga andra träd än den stora björken och den gamla alen i stranden och dom får stå kvar så länge dom orkar. 🙂

av

Bilägare igen

På Alla hjärtans dag/Vändagen levererades ”Pärlan” hem till Udden. En begagnad bil, men i gott skick. Husse är less på att låna ut sin. Nä, jag skämtar, det var ett gemensamt beslut.

De facto är jag ännu inte rättmätig ägare. Jag har visserligen skrivit på köpekontraktet, men fakturan är än så länge obetald, förfallodagen är några dar bort. Så nu står det två bilar på parkeringen igen.

Båda har dragkrok och motor‑ respektive kupévärmare. Pärlan är dock manuellt växlad. I övrigt är det inte så många likheter utom standardfunktionerna förstås.

På grund av det bedrövliga väglaget har jag inte kunnat provköra som jag vill, men i dag åkte jag Dragsfjärds­vägen som var bar och kunde dra på lite grann. Måste ju testa hur det kändes att lägga i sexan! En sju-växlad bil har jag aldrig kört eller ägt tidigare.

En pigg liten rackare är hon min Pärla. I all synnerhet jämfört med Silverpilen. För att få sprutt på den krävdes solsken, nerförsbacke och medvind. Men den var för all del årsmodell 2000 och hade svagare motor.

Enda ”problemen” jag hade vid första åkturen var att det kändes som om jag satt på golvet och ryggstödet var i helt fel vinkel för min (onda) rygg. Förarsätet var inställt på lägsta möjliga nivå och hur jag än trixade fick jag inte upp det. Därmed satt ratten på tok för högt upp och skymde sikten.

Den senaste ägaren/chauffören måtte ha haft dubbelt så lång rygg och dubbelt så långa ben som jag. Men det ordnade sig tack vare en bekant som har haft en bil av samma modell. När jag följde hans råd fick jag upp stolen så högt som jag ville ha den.

Tydligen är det inte meningen att man ska justera ryggsätesvinkeln under körning. Reglaget sitter illa till för det och fjädern är hårt spänd, men jag fixade det också när jag hade parkerat.

Beroende på hur ryggen känns behöver jag ändra vinkeln, så nu får jag se till att ställa in den före avfärd och stanna om jag behöver justera.

Nu återstår bara att programmera om radiokanalerna. Hitmix, Suomipop, City etc är inte mina favoriter. För det mesta lyssnar jag på Nova när jag kör. Dom spelar mycket musik och har programledare som jag gillar.

Att lära sig alla funktioner kräver tid och mycket läsning i (den finskspråkiga) handboken. Troligen behöver jag inte ens alla. Hur som helst är jag jättenöjd med köpet. 😊

av

Bokslut och vältajmat

Så här års är det dags för årsbokslut, både i väglaget och hembygdsföreningen. Båda är klara och underskrivna men ska ännu granskas av våra verksamhetsgranskare. I morgon ska jag leverera materialet till vardera granskare.

Väglaget fick ett överskott i år, men hembygdsföreningens resultat slutade på minus. Väglagets resultat kan jag inte påverka, men föreningens underskott är jag förstås delskyldig till. Vi hade visserligen budge­terat ett minusresultat, men inte så stort som det blev.

Den största orsaken är vår 60-årshistorik som slukade flera tusenlappar. Förhoppningsvis kan vi sälja tillräckligt många exemplar av historiken för att täcka en stor del av kostnaden.

Härom dagen fick Husse leverans av toppkapellet han beställde till bilen. Det var vältajmat – i dag har det fallit stora vita flingor nästan hela dagen.

Det innebär att morgondagens utflykt underlättas betydligt. I stället för att sopa och borsta, kan jag bara dra av kapellet så är bilen snöfri. 😊

av

Snöröjning på agendan

På förmiddagen var det knappt att hemsjukvården tog sig fram till trappan. Alla stigar hade fyllts av yrsnö på grund av gårdagens snöstorm. När jag såg ut på eländet önskade jag verkligen att Udden hade haft snöslunga och garage.

Efter vår kaffetid beslöt Husse att han skulle ut och skotta. Jag försökte avråda honom, men det hjälpte föga. När jag tittade ut genom fönstret en timme senare såg jag att det mesta av stigen upp till parkeringen var röjd och att Husse satt och vilade på rullatorn.

En stund senare kom han in, så då var det min tur. Av stigen till pumphuset och vedlidret sågs knappt en tillstymmelse. Inte heller av stigen till komposten. För att minska på tanktömningsintervallen tömmer vi nämligen grå­vattnet i en hink som sen töms på komposten.

Jag övergav genast tanken på att skotta genvägen till vedlidret. Det gick ju att ta sig fram där vår eminenta väg­mästare hade röjt. En kort sträcka fram till lidret behövde däremot röjas för att jag skulle kunna ta mig in och få plats med pirran som jag använder för att frakta veden.

Snövallarna på parkeringen efter vägmästarens röjning behövde avlägsnas, liksom snölagret på bilen. Dagens ärende krävde att jag sopade av den.

Efter ett par timmar gick det att ta sig fram överallt. Bilen var avsopad, ved och vatten inburet, slask­hinken och Mias begagnade kattsand tömda.

Fast innan arbetet var avslutat inträffade en malör. Den fulla slaskhinken stod invid ytterdörren och bredvid ställde jag också en fylld vedbärare. Av nån mysko anledning ”skvimpade” veden ur, vilket fick till följd att några klabbar hamnade i slaskhinkens vatten. Tur att vi har ugn i vedspisen!

Dagens lättsammaste uppgift var utan tvivel ärendet på byn. 😊