Läsvärt och väl förberedda

Tack vare tips från min bloggkollega, har jag läst Lotusskorna med stort nöje. Rekommenderas varmt till alla som gillar prosa om Kina.

Ett annat lästips fick jag via en grupp på FB – Där kräftorna sjunger. Varken huvudperson eller handling är traditionell. Klart läsvärd.

Härom kvällen visades boken som film på teve. Eftersom det är ett tag sen jag läste boken tittade jag gärna på filmen. Efter att ha sett den vill jag läsa boken på nytt och har därför reserverat den på biblioteket.

Det tillhör undantagen att jag läser om en bok, men i det här fallet vill jag jämföra med filmen.

Från och med i dag finns snöredskap och ‑trallen på trappan. Ved är hopplockad i vedbärare i vedlidret och i farstun står en full vedbärare. Den som står inne är knappt påbörjad och vedlådan är fylld. Vi är rustade för kommande väder.

På tal om väder … I förrgår var det plattlugnt, sen kom stormen Hannes, men i dag är det stiltje igen. Lyckligtvis kom vindarna från nordväst så vi klarade oss undan de värsta stormbyarna och hade bara ett kort elavbrott.

Så nu är det bara att vänta på kyla och snö. Lagom till det nya året kan vi vänta oss det tror MI. Hittills har vi haft bar mark och enstaka frostnätter.

Passar på att redan nu önska dig och de dina
ett gott slut på 2025 och en bra början på 2026!

Längtan

Längtar efter ett nytt husdjur … Fisk, orm eller sköldpadda går bort, för dom har inte mjuk päls. Jag saknar Mias silkelena päls som jag gillade att begrava näsan i.

Alla djur som måste hållas i bur går också bort, mitt husdjur ska ha full frihet.

”En hund förstås” tänker du då. Jo, jag har övervägt det också, men då är risken stor att jag snart blir för gammal för att ta hand om den på rätt sätt. Och så skulle jag oroa mig för vad som händer med den om jag ”kolar vippen”. Jag har haft två härliga hundar, Dina och Fia, det får räcka.

Så vad återstår? Nån som har nåt tips?

Anti AI

Hittills har jag inte känt mig berörd av AI-utvecklingen och tagit varningarna med en nypa salt. Nu har jag ändrat mig.

Teveserien Next som jag följer, är visserligen science fiction, men kan i värsta fall bli verklighet. Synnerligen skrämmande.

Allt fler använder AI-baserade tillämpningar. På sajten https://www.aiapps.com/ finns till exempel 1.500 AI-appar till salu.

Den som använder programsviten Microsoft 365 har sedan en tid tillbaka möjlighet att få hjälp av Copilot. Som slutanvändare har man inte möjlighet att koppla bort den har jag lärt mig.

Det här stycket som beskriver vädret har jag bett Copilot författa:
Vädret ute idag är typiskt för december—grått, lite råkallt och med den där fuktiga luften som kryper in under jackan. Det blåser en svag vind från nordväst, och det är sådär halvslaskigt på marken som man får vänja sig vid den här tiden på året i Finland. Man får nästan lust att stanna inne med en kopp te istället för att ge sig ut.

Jag bad den också beskriva framtida AI-utveckling:
AI-utvecklingen förväntas ta stora kliv framåt under de kommande åren, både inom arbetslivet och vardagen. Vi kommer sannolikt att se smartare och mer självlärande system som kan fatta egna beslut, hjälpa till med komplex problemlösning och anpassa sig efter våra individuella behov. Samtidigt väcks nya frågor kring etik och integritet, vilket kräver att samhället håller sig vaket och ständigt omprövar regler och riktlinjer. Allt tyder på att AI blir lika vardaglig som mobiltelefonen, men med potential att förändra hur vi lever, arbetar och interagerar med varandra.

I teveserien som kan ses bland annat på Disney+ och PrimeVideo eller som film har AI tagit över helt. Samtliga digitala manicker styrs av AI, vi är övervakade dygnet runt och all information vi har i våra digitala hjälpmedel står till AIs förfogande.

Enda sättet att komma undan är att köra en gammal bil som saknar appar och inte har tillgång till internet, flytta ut i vildmarken utan telefon, GPS eller andra digitala prylar. Alla inköp och betalningar måste göras med kontanter.

Min sista fråga till Copilot: Kan AI programmera sig själv:
Ja, det finns AI-system som kan skriva och förbättra sin egen kod, men än så länge sker det oftast inom begränsade ramar och under mänsklig övervakning. Tekniken kallas ibland för ”autonom programmering” eller ”självförbättrande AI”, men det är långt kvar tills AI helt kan utveckla och underhålla komplexa program utan mänsklig inblandning. Även om utvecklingen går snabbt, så krävs det fortfarande mycket forskning och kontroll för att säkerställa att AI inte agerar utanför givna ramar. Man brukar säga att vi ännu inte har nått det där läget där AI verkligen kan ta över rodret på egen hand—men det är en fråga som väcker både fascination och oro bland experter och allmänhet.

 

På besök i snigelidet

I regn och mörker – jag kommer mig inte för att gå ut då det är dagsljus – tassade jag i väg till ”snigelidet”, det vill säga källaren, för att hämta våra inlagda gurkor.

På grund av den pågående regnperioden hade dörren svällt i vanlig ordning och gick inte att rubba. Alltså in tillbaka för att hämta kofoten.

Lätt som en plätt fick jag upp dörren och överraskade som vanligt en hel familj med gråsuggor på tröskeln. Dom ogillade ljuset av ficklampan och fick bråttom att söka skydd.

När jag öppnade innerdörren kändes luften varm jämfört med den kalla vinden och regnet utanför. Som väntat mötte min blick ett ansenligt antal sniglar, som jag nu har lärt mig heter gråsvarta kölsniglar (Limax cinereoniger).

Nästan alla satt på väggarna och nickade glatt då dom såg mig. 😀 Av allt att döma tänker dom övervintra i källaren. Frågan är vad dom lever av?

Jag tog gurkämbaret jag skulle hämta och stängde dörrarna. När jag kom in ställde jag ämbaret på diskbänken för att kunna fiska upp gurka till dagens middagstillbehör.

Inte helt oväntat satt en liten snigel på utsidan av ämbaret. Insvept i lite hushållspapper fick den finna sig i att bli transporterad ut och helt hjärtlöst droppad i gräset utanför trappan.

Hade jag upptäckt den i källaren hade den förstås fått stanna kvar hos sina artfränder, men nu blev den behandlad utan pardon.

Det lackar mot jul

Jag är dålig julfirare och ‑pyntare. Ännu sämre på julklappar. Och nu närmar sig ”byta-grejer-dagen” igen med stormsteg. Suck.

Sen 2021 har jag noterat vilken julklapp jag gett till vem, men det gör inte saken enklare. Om jag inte helt resolut kör en repris på 2021 förstås. 😀

Jag fick en idé som – om den lyckas – löser nästan alla julklappsbekymmer, men först måste jag testa den i praktiken. I fall testet misslyckas står jag där med min otvättade hals igen, så det gäller att vara garderad.

På söndag är det redan 1 advent, så tiden rusar värre än vanligt känns det som. En advents­stjärna och ‑ljusstake ska jag försöka plocka fram före det. Men i år tror jag att jag skippar ljusslingan ovanför trappan.

Då är det enklare med julhälsningarna. Dom har jag koll på sen 2007. I fjol skickade jag åtta analoga julkort och resten via mejl. Årets lista är än så länge inte reviderad, men det är fort gjort.

Tack vare Husses dotter slipper jag engagera mig i julmaten. Det får hon en stjärna i himlen för. ❤ Tror bestämt jag har en kålrotslåda kvar i frysen från förra julen … Och lutfisk är inköpt eftersom vi brukar äta den redan före jul.

Julstädning då? Inte min grej det heller. Lyckligtvis får vi inga julfirare till Udden, så för att citera min rara mormor ”tar jag det värsta” lite längre fram. 😀

Höstpyssel

Så snart regnet upphörde var Husse i full färd med att ”kratta manegen”, det vill säga stigen till trappan. När han var färdig kom han in och meddelade att ”tre små högar” var klara för bortforsling.

Så då hämtade jag skottkärran, fyllde den ett par gånger och lämpade av löven där jag brukar. Det var fort gjort.

Nästa åtgärd var att tömma soptunnan med växtavfall. Också det fort gjort.

Dagens planerade uppgift var att tömma och rengöra regntunnan närmast trappan. Den andra som står nedanför köksfönstret tömde jag för ett bra tag sen.

Under sommaren bildades alger i vattnet och på innerkanterna av tunnan, men då jag tömde ur vattnet var kanterna helt rena. Jag som hade rustat mig med en borste kunde alltså befria den från arbete.

Däremot hade tunnans botten en intressant beläggning … Full med svarta små ”korvar”. Först trodde jag att det var larver av nåt slag, men efter en liten stund upptäckte jag små maskar som dök upp ur korvarna.

För ett ögonblick övervägde jag att låta korvarna ligga kvar och lämna lite vatten för att se vad det eventuellt kunde bli av de små krypen*). Men jag insåg snabbt att dom hur som helst skulle frysa ihjäl i vinter.

Alltså spolade jag helt samvetslöst bort hela rasket och tömde ut vattnet på marken, så nu är jag mass­mördare. Antagligen var det dom som hade rengjort tunnan så grundligt, eftersom mygg­larver äter alger om man ska lita på information på nätet.

Dagens sista uppgift bestod i att tömma trädgårdsslangen och flytta in den i boden. Därmed betraktas höstpysslet som avslutat. 😊

*) Högst troligt mygglarver.

Tankar kring medicin och sjukdom

Jag har alltid förhållit mig skeptisk till mediciner för att dom inte botar sjukdom. Enda undantaget är antibiotika. Men visst kan dom lindra smärta och ta bort symtom. Dock kvarstår grundorsaken till sjukdomen.

Sjukdom kan förebyggas med vaccin, men effekten är i en del fall omdiskuterad. Fast nån ”antivaccare” är jag inte. Senast vaccinerade jag mig mot bältros och tror att det ska förhindra att jag drabbas.

Att läkarvetenskapen numera är specialiserad gör saken inte bättre. Man bortser från att kroppen är ett enhetligt system och att det finns en – eller flera – bakgrundsfaktorer till symtomen.

För ett tag sen hittade jag ett citat av en finsk läkare som slår huv’et på spiken. Fritt översatt från bilden: ”Modern läkarvetenskap är en affärsmodell där man behandlar symtom – inte orsaker.

Det finns människor som är övertygade om att alla sjukdomstillstånd har en själslig orsak. Vår kropp reagerar på våra emotionella sår.

En idé som varken kan bevisas eller motbevisas, men som i mina öron låter plausibel. En frisk själ är viktigare än fysisk kondition.

Numera är den senare det man huvudsakligen fokuserar på och glömmer att analysera och bearbeta sitt inre i första hand.

 Fågelmat och örfilar

Så länge Mia levde avstod vi från att mata småfåglarna, men nu tyckte vi att det var läge. Husse fixade en stång som man kan hänga upp maten på utanför köksfönstret.

Det nästan viktigaste var att fåglarna syntes från gungstolen, för där sitter Husse och vill hålla utkik. Vi har därmed också underhållning när vi sitter vid matbordet och kan se dom.

Första dagarna syntes inga fåglar till, men sen kom dom flygande i en aldrig sinande ström. Fågelmaten har därför haft strykande åtgång.

Så nu är det dags att se till att det finns mera. På Husses inköpslista för i morgon står talgbollar och solrosfrön, eventuellt också jordnötter.

Hittills är det bara talg‑ och blåmesar som kalasar. En skata tog sig en sväng förbi, men avvek utan att ha tagit för sig. Mysigt med fågelliv.

Jag har inte kommit mig för att fotografera pippisarna, så du får hålla till godo med en arkivbild tagen då en talgmes förirrade sig in i köket.

I dag har Husse invigt sitt nya bakbord. Måttbeställt hos en lokal snickare och mycket välgjort.

Bakbordet fick med beröm godkänt förstår jag eftersom baket resulterade i ett antal väl­sma­kande örfilar (kanelbullar). Nybakade bullar är farligt goda.

Men det gäller att hålla igen för min del eftersom brödet är bakat på vetemjöl, det vill säga innehåller gluten. Fast ett par, tre bullar klarar jag nog har jag bestämt. 😀