Innan jag somnade härom kvällen slog det mig att jag har genomgått en markant person­lig­hets­föränd­ring om jag tänker tillbaka ca 20 år. Då var jag mer utåtriktad och mycket aktivare jämfört med dom senaste åren.

Då hade jag fortfarande ”människor som hobby”, dvs intresserad av och nyfiken på nya bekant­skaper. Numera undviker jag framför allt större sällskap och avstår helst från kallprat. Asocial är en bra beskrivning.

Jag får tillräcklig stimulans av att åka till matbutiken då och då, i övrigt utbyter jag ett fåtal ord per dag med min omgivning. Jag har länge beskrivit mig som ”kulturanalfabet”. Teater, konst­utställningar och events lockar mig inte.

Lyssnar på radio gör jag när jag kör bil, inte annars. Däremot läser jag mycket mer än förr. Delvis beroende på dåvarande långa arbetsdagar. Därutöver är film och teveserier fullgoda nöjen.

Jag är också flitig på FB. Fördelen är att jag kan välja om jag vill kommunicera, men behöver aldrig umgås. Mina inlägg är sällan personliga, jag föredrar citat av olika slag.

För 20 år sen förekom diverse kaffebjudningar på Udden: Helenadagen den 31.7 (min fostermors namnsdag), invigning av ny vattenpump, dass och skorsten bland annat. Nuförtiden är det oftast Husse som påpekar att vi borde bjuda in gäster.

Det händer ytterst sällan att jag känner för att åka i väg på besök. Jag är en veritabel stugsittare och eventuella aktiviteter måste därför planeras i god tid. Annat var det förr. Pigg på det mesta i nöjesväg och en rätt stor umgängeskrets.

För 16 år sen skrev jag ett blogginlägg med rubriken Spontan och/eller impulsiv. Det är inget jag känner igen längre … Spontan kanske stämmer nån enstaka gång, men impulsiv är jag definitivt inte.

Enligt dom som påstår sig veta är det naturligt att personligheten förändras med stigande ålder, men jag upplever att jag är en helt annan person än tidigare! Det är bara namnet som är detsamma.