Månad: september 2025

av

In memoriam

Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.

Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.

Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.

Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.

I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse

av

Eutanasibeslut

I det här landet är eutanasi än så länge olagligt, men lyckligtvis gäller det inte djur. Husse och jag har gemensamt beslutat att befria Mia från sitt lidande.

Dels beroende på värken som kommer av artrosen, dels – och framför allt – beroende på tand­resor­ptionen. En obotlig tandsjukdom som är förskräckligt smärtsam.

För artrosen finns värkmedicin och en del kosttillskott, men dess värre påverkar medicinen inte tandvärken om jag har förstått det rätt. Dessutom är medicinen påfrestande för njurarna, lång tids användning rekommenderas därför inte.

Det går att operera tänderna, vilket vi har gjort en gång, men tyvärr är problemet åter­kom­mande. Att låta operera en 15-årig katt upprepade gånger är heller inte ofarligt, dessutom är operationerna dyra.

Det här beslutet borde vi egentligen ha tagit för länge sen inser jag, men det är alltid lätt att undvika då man själv inte lider av smärtan.

På onsdag bokar jag tid hos veterinären.

av

Firat och blefarit

Då var våra födelsedagar avklarade. I går Husses och min en och halv vecka tidigare. Husse har stått i och bakat till båda. I annat fall hade det troligen blivit fullkornsskorpor och pepparkakor från i julas. 😀

Vid båda tillfällena var antalet gäster tvåsiffrigt, så vi kände oss verkligen firade. Min goda vän från Björkboda hade annat för sig då det begav sig, men hon uppvaktade mig några dar senare med en bokstavligen lysande present, se bilden.

Den gör sig fint ovanför trappan i höstmörkret. Utöver den begåvades vi med blommor och både ät‑ och drickbart. I vår ålder behövs definitivt inga fler dammsamlare.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att jag inte hade några fysiska fel. Det har jag fått äta upp. Några dar senare slog en ögonlocksinflammation till. Blefarit på fackspråk har jag lärt mig.

Det var ingen överraskning, så mycket som jag kliat mig i ögat den senaste tiden. Nåt mirakelmedel finns inte, men för bästa resultat rekommenderar många ögonläkare att följa fyra steg – värme, massage, rengöring och ögondroppar eller salva enligt synsam.se.

För att förebygga blefarit är regelbunden ögonlockshygien det allra viktigaste enligt samma källa. Inget som jag nånsin tänkt på eller ägnat mig åt. Om problemet blir långvarigt har jag lyckligtvis en salva som kan användas, men jag hoppas förstås slippa den.

I dag var det ju tänkt att ta en tur till Bjärnå för att eventuellt få glasögonen reparerade, men det visade sig att dom har stängt på måndagar, så det får bli en annan dag.

”Är det inte det ena så är det det andra” brukade min fostermor säga. 😀

av

Sådärja

Nu kan det få regna bäst det vill … Veden är under tak sen i går och i tisdags fick vi hjälp med att dra upp båten på land. De senaste dagarnas sommarvärme är på väg bort och hösten gör obönhörligen sitt intåg.

För ett par dar sen beslöt den ena sadelarmen till glasögonen gå av. Glasögonen hölls fortfarande på, men den vassa metallkanten skavde förstås så att jag fick sår på näsan.

Jag åtgärdade först med häftmassa på ytan, men det var ingen lyckad lösning. Just nu har jag ett miniplåster på såret, så det känns ganska OK trots att den vassa kanten ligger på.

På vår ö finns ingen optiker längre, så det måste bli en tur till Bjärnå på måndag – nästan 100 km t/r. Troligen går det inte heller att reparera skadan kan jag tänka mig. Om det inte mot förmodan går att löda fast en ny sadelhållare?

Jag har haft samma glasögon sen 2006 och sadelhållaren har justerats ett par gånger, så jag är inte förvånad över att den gav upp. Några nya glasögon har jag inte tänkt mig, inte förrän ögonläkaren ordinerar det.

Sen kanske 20 år har jag haft en liten brun blaffa på vaden. Den har ändrat färg och form med åren, så nu fick jag för mig att kolla upp den. En annan hudförändring som sitter på sidan av axeln har dykt upp senare och påminner om en vårta, den ville jag också kolla.

Hört talas om seborroisk keratos (mjällvårta)? Vid dagens besök hos en sjukskötare konstaterade hon att det är såna jag har. Helt ofarliga påpekade hon.

Hon undersökte också mina öron som kliar då och då. Enligt tidigare besked (på apoteket) beror det på hörselgångseksem, så det har jag behandlat vid behov, men kliandet återkommer efter ett tag.

Enligt sjukskötaren ser hörselgången på vänster öra fin ut, nåt eksem hittade hon inte. Det högra örat var däremot fullt med vax konstaterade hon. Men vaxlösande medel torde lösa det problemet. Varför öronen kliar kunde hon inte förklara, så det får jag fortsätta leva med.

Det är alltså inga – åtminstone inga fysiska – fel på mig, bara på glasögonen. 😊

av

Efter lyxmiddagen

I går åt vi en lyxig söndagsmiddag ”på lokal”. I fjol fick Husse nämligen lunch eller middag för två i Ullmans villa i födelsedagspresent, men det har inte blivit av att avnjuta den tidigare. Ett par goda vänner gjorde oss sällskap.

Limegravad sik som förrätt var en god nyhet för oss. Husse valde svamprisotto som huvudrätt och jag föll för grillad krabba. Krabban var synnerligen torr, så den kan jag tyvärr inte rekommendera. Våra vänner valde rapphöna som sades vara utsökt.

I stället för dessert beställde vi kaffe och gick bort till kak­vi­tri­nen. Jisses Amalia, vilket urval av kalorier! Valet tog sin runda tid, det var svårt att bestämma sig. En synnerligen ovanlig söndagsmiddag för vår del.

Efter lyxmiddagen stod städning på dagens schema. Den tog sin början med en ”soppromenad” till avfallskärlet som vi delar med grannen uppe skogen. +16° och inte den minsta krusning på sjön gjorde utevistelsen behaglig.

Vid det laget hade Husse redan hunnit tvätta och baka en ny kaka i stället för den som misslyckades i lördags. Men den duger gott åt oss som tilltugg till kvällsteet.

När jag kom tillbaka beslöt jag tömma fågelholken på vedliders­väggen, bara för att den är lätt att nå – också för mig med korta ben. Husse har påpekat att dom ska tömmas. Den andra kräver stege, så den gav jag mig inte på.

Nästa åtgärd var att trimma gräset vid trappan, därefter dammsugning av trappmattan och i verandan. Och så behövde möblerna på trappan torkas av efter ormbunkarnas sporspridning.

Efter det satte jag mig på trappan en stund och gosade med Mia i knäet. En liten fågel vågade sig flera gånger ner på marken eftersom vi satt stilla, men tydligen kände den sig iakttagen och tog sin tillflykt till rhododendronbusken mellan varven.

Mia varken hörde eller såg den. Numera hör hon av allt att döma dåligt och låg svängd så att hon inte såg den lilla pippin, så den blev aldrig skrämd. Att bo nära naturen har sina fördelar. 😊