Månad: augusti 2025

av

Höstbär

I slänten vid Uddens stora backe växer ett slags buskar som jag inte vet namnet på, men högst troligen är det Måbär (Ribes alpinum). Just nu har dom röda bär, som tydligen är ätliga men med fadd smak enligt dom som vet.

I en annan slänt hittade jag mogna lingon. Utmärkta att äta rårörda tycker jag, hellre än sylt eller saft. Plockar dom gör jag däremot inte, det avskyr tyvärr min rygg.

Tranbären torde också vara mogna, men såna plockar jag inte heller.

Så småningom är det dags för rönnbär. Dom överlåter jag till fåglarna, även om jag godkänner rönn­bärs­gelé. Jag råkar också ha ett recept på rönn­bärs­snaps, men har aldrig prövat.

I våra trakter är hjortron inte så vanliga, men såna plockade jag gärna under tiden i Jämtland. Min före detta svärmor bjöd ofta på glass med varm hjortronsylt. Inte så dumt.

På restaurangerna i Östersund kunde man hitta friterad camembert med varm hjortronsylt på dessert­menyn. Mumsigt tyckte jag. Hjortronlikör är heller inte så illa.

Tydligen går det bra att fritera i en airfryer, så det är fullt möjligt att återuppleva den mumsiga desserten. Hjortronsylt finns ju på burk. Men än så länge har jag inte prövat.

Här är ett alternativ som verkar genomförbart. 🙂

Men sen jag flyttade hem (2007) har jag inte ätit hjortron i någon form. Jag saknar dom för all del inte heller. Så förtjust är jag inte så jag köper djupfrysta eller sylt.

av

Tanklöst

Senast jag tömde båten flyttade jag den till stranden under stora alen. Hur i all sin dar kunde jag vara så korkad?

I dag var det dags att tömma den igen. De senaste dagarna har vi förärats allt från sol till störtskurar och senast en hagelskur.

Dels hade regnmängden lösgjort båten från strandkanten där den låg uppdragen, dels var den halvfull med vatten där alhängen och löv simmade omkring. Färgen på vattnet påminde om sirap.

Vattenmängden var inte så stor som jag befarade, alen har gett ett visst regnskydd, men det övriga innehållet gjorde mig beklämd. När jag hade öst klart beslöt jag flytta tillbaka båten till bryggan.

Efter diverse baxande ligger den nu förtöjd vid bryggan igen, så jag hoppas på fler ösregn så den värsta smutsen spolas bort. Allsköns luftföroreningar täcker durken med en sotsvart yta (vilket inte syns på arkivbilden).

Förr om åren – innan letargin slog till – skurade jag alltid båten, antingen innan den togs i bruk eller innan den drogs upp på hösten. Men det var förr som sagt.

Och gissa hur många gånger jag varit ut och rott på sjön? Inte en endaste en, bortsett från då det skulle fiskas vårgäddor. Vad jag minns behövdes jag för övrigt som rorsman bara en gång.

Min övriga båtvistelse har bestått i att ösa vatten och ändra ankringsplatsen. Frågan är om vi över­huvud­taget ska sjösätta båten nästa sommar?

Vi är heller inte längre kapabla att få upp den på land, så vi får allt be om assistans av nån hjälpsam själ igen.

Men jag tror jag vet hur det blir … När den tiden kommer tar gammal hävd över. Har man båt så ska den i sjön om den sen används eller inte. 😀

av

Åldersnoja

Varför är det så fult att åldras? Vi matas dagligen med tips på hur vi ska äta, dricka och leva sundare för att undvika att åldras. För att inte tala om att dölja våra gråa hår, våra rynkor och andra åldersfenomen. Vetenskapen för­brukar dessutom stora resurser på att få oss att leva allt längre.

Vad ska allt detta leda till? Ingen är ju odödlig, så förr eller senare är våra liv oåterkalleligen slut. Är syftet med att förlänga våra liv kanske att vi ska betala skatt så länge som möjligt? Eller är forsk­ningen ett självändamål för att få behålla jobb och forskningsanslag?

Självfallet är det inget nöje att åldras, inte ens om man slipper ohälsa, men det ska heller inte behöva vara en skam.

Jag beundrar kulturer där man värdesätter och respekterar de äldre. Våra erfarenheter och vår livs­vis­dom beaktas inte. I stället är vi ”mogna ungdomar” en belastning för samhället och ska helst stängas in på åldringshem, alternativt långsamt förtvina i våra bostäder.

Jag är stolt över mina rynkor och mitt gråa hår och har inget behov av att vara ett vackert lik. Att bli gammal är inte alla förunnat, så vi ska vara glada över varje födelsedag vi får uppleva!

av

Överskattad förmåga

I dag blev jag tvungen att bita i det sura äpplet – åldern tar ut sin rätt. Jag fick för mig att jag fortfarande har samma förmåga som jag hade för snart tio år sen.

Förr i världen kunde jag minsann stå ute i vattnet och kapa vass. Jag kunde ta mig så långt ut att vattnet nådde över rumpan. Men den tiden är förbi insåg jag.

Jag rustade mig i stövlar med så höga skaft att jag kunde få tag i dom ännu när jag sjunkit ner i dyn och foten fastnat. Att stövlarna fylldes med vatten var jag förstås beredd på.

Försedd med häcksaxen steg jag ner i strandskvalpet och påbörjade vassklippningen. Men varje gång jag skulle förflytta mig kände jag att balansen inte är vad den har varit. Det blev kanske ett tjugotal vasstrån, sen gav jag upp.

Vi har ju en vasslie med långt skaft som kan användas när man står i båten, så om jag får för mig att fortsätta övningarna är det den som gäller. Återstår att se om inspirationen infinner sig. 😊

av

Glad överraskning

2010 köpte jag och planterade en hortensia. Den blommade med rosa blommor i fyra år, sen bidde det inga fler till min stora sorg. Troligen beroende på torka och/eller bristande skötsel.

Glädjen och förvåningen var desto större när jag upptäckte knoppar för ett tag sen. Efter elva år blommar den igen!

Fast nu är blommorna blå. Jorden har tydligen blivit surare med åren. Läste att man kunde återfå den rosa färgen med lämplig gödsling, men jag har inget emot den blå nyansen, så den får fortsätta så här.

Förhoppningsvis blommar den också nästa år! 😊

av

Klantigt Uddmor, jätteklantigt

I går kväll blev jag oerhört bedrövad. Min äldsta externa hårddisk – en rymlig Maxtor jag köpte för cirka 20 år sen(!) var plötsligt stendöd. Jag använder den som backup för mina bilder och datafiler, så det kändes väldigt sorgligt.

Jag har för all del fler backupenheter, men att min gamla trotjänare skulle överge mig hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den används bara en gång per månad, så värst sliten kunde den inte vara.

Jag trodde först att USB-navet hade slutat fungera, så jag bytte USB-port. Det gjorde ingen skillnad. Fortfarande inget liv i disken. En omstart av datorn fick den inte heller att reagera.

Det var bara att ta skeden i vacker hand. Jag kopplade loss den och avslutade med att ta ut elkabeln ur uttaget. Men hallå?!? Elkabeln satt inte alls i!!

Alltså ett SBT-fel (Skit Bakom Tangentbordet). Så snart disken fick strömförsörjning gick den i gång som den skulle. 😊