Idag har det varit släktträff på Udden.

I juni ringde min halvbrors sambo och gratulerade på namnsdagen. Hon lät förstå att hon och min halvbror (vi hade samma far) mycket väl kunde tänka sig att hälsa på. Jag kunde ju inte gärna säga annat än att dom var välkomna, men hoppades halvt om halvt att besöket inte skulle bli av. För att gardera mig var jag också noga med att tala om att jag inte längre har några över­natt­nings­möj­lig­he­ter men att det finns gott om ställen i närheten.

Mina släktingar på pappas sida består numera av min halvbror (som är fem år äldre än jag) och våra fyra kusiner. Min halvbror träffade jag senast för ca 10 år sen, en kusin träffade jag senast på pappas begravning 2002 och dom tre andra har jag aldrig sett. Vi är alltså inte särskilt släktkära.

För ett par dar sen ringde svä­ger­skan igen. Passade det om dom kom på tisdag, dvs idag? Dels hade jag inget annat för mig och dels tyckte jag det var bäst att få det överstökat så jag svarade ja. Sen dess har jag gruvat mig ska jag erkänna. Men besöket avlöpte faktiskt riktigt smidigt.

Redan klockan elva hörde jag en bil köra upp och hoppades det var postbilen – jag var som vanligt i morgonrocken fortfarande. Jag hade bett svägerskan slå en signal när dom var på väg, men det hade hon tydligen förträngt, för inom kort hörde jag henne prata med Mia på trappan. Nåja, ”större skip ha stulpi” för att låna ett gammalt uttryck, jag var ju i alla fall vaken.

Efter att ha hälsat dom välkomna och fått motta några lökar och en liten påse potatis av egen skörd från kolonilotten och en flaska rödvin frågade jag om dom ville ha kaffe? Nej, det ville dom inte. Svägerskan visade med teckenspråk att min halvbror behövde en liten rackare och själv tackade hon ja till ett glas vitt vin. Jisses, ”here we go” tänkte jag i mitt stilla sinne.

Tack vare det strålande fina vädret installerade vi oss i bersån. Halvbror med ett glas konjak (i brist på whisky), svägerskan med sitt vinglas och jag med en mugg kaffe. När jag hade druckit ur mitt kaffe bad jag dom ursäkta mig en stund för att göra morgontoalett.

Resten av dagen gick åt till mat, kaffe och samtalande. Till kaffet gjorde jag halvbror sällskap med en konjak, men svägerskan fick nöja sig med rödvinet hon drack till maten. Hon var chaufför eftersom min halvbror lider av epilepsi sen några år tillbaka.

Jaha, och vad pratade vi om då? Faktiskt minns jag inget specifikt av intresse, men på nåt sätt fick vi tiden att gå utan några längre tystnadspauser eller alltför mycket prat om sjukdomar. Och så blev det dags att åka vid fyra-snåret. Resan skulle fortsätta till Salo där dom skulle övernatta och hälsa på svägerskans bekanta i morgon.

Svägerskan tyckte att vi gott kunde höras av lite oftare. I synnerhet jag. Jag kunde väl höra av mig nån gång? Dom har ingen dator så mejla är uteslutet. Hittills har vi bytt julkort och min halvbror har ringt nån gång per år, oftast då han var berusad och ibland på dåligt humör, så det har jag inte haft nåt större utbyte av. Men det sa jag förstås inte.

Jag erkände direkt att jag är förskräckligt dålig på att vara social per telefon och att dom inte är dom enda drabbade, även om det förstås var en klen tröst. Telefonen använder jag om jag har nåt ärende, inte för att vara trevlig.

Men om jag nu kan glädja dom med ett samtal då och då får jag väl offra mig. Ett samtal per halvår ska jag väl klara av. Jag var förstås också välkommen på besök till Vanda där dom bor, men det nekade jag bestämt till. Utan att ens skylla på Mia den här gången. Jag lämnar som sagt inte ön om jag inte är absolut nödd och tvungen.

Därmed är årets första och enda släktträff avslutad. Utan vare sig konflikter eller blodspillan. 😀