Soptunnan är påfylld, en myra har hämnats, protokollet är godkänt, jag har bjudit på matrester och ”cementkaka”.

Soptunnan påfylld
Jag brukar samla på mig högst fyra-fem soppåsar innan jag går med dom till soptunnan, men i fredags hade jag överträffat mig själv. Mitt ”rosa under” till skottkärra behövdes för transporten av alla kollin.

Soptunnan var redan välfylld, så när jag hade lämpat av alla påsar gick locket inte längre att stänga. Men det gör kanske inget, tunnan står ju i ett eget litet hus tack vare herr grannens snickarglädje.

Myrans hämnd
Då jag ställde in skottkärran i boden igen kände jag nåt som ilsket nöp mig på insidan av låret. Av med shortsen och inspektion på stört. En svartmyra hade tagit ett stadigt grepp om huden och ville inte ge sig förrän jag förintade den. Troligen en hämnd för att honung­ser­ve­rin­gen har upphört i bad­rummet. 😉

Protokollet godkänt
Igår handhälsade jag tre gånger på väglagets ordförande. Dels före årsmötet och dels när han kom till Udden för att kontrolläsa och skriva under protokollet.

När årsmötet var överstökat hade solen gått i moln så jag beslöt att skriva protokollet på direkten för att få ledig söndag. Det torde vara personbästa när det gäller snabb protokolleverans. Klockan sex SMSade jag till ordföranden att protokollet var klart och en halv timme senare dök han upp.

Efter ett par justeringar skrev han under och tog med sig protokollet till den ena justeraren. Sen tog vi varandra i hand för tredje gången och jag önskade honom och hans fru en trevlig havsvistelse.

Uppvärmda rester och ”cementkaka”
På förmiddagen idag fick jag en ypperlig idé. Dels kändes det som om det var länge sen jag träffade före detta grannen senast och dels fanns det gott om kålgryta kvar. Alltså ringde jag och erbjöd henne uppvärmda rester.

Hon hade inget annat program inbokat och tackade ja. ”Vilken tid ska jag komma?” undrade hon. Jag talade om att det i så fall kunde bli efter siktdjupsmätningen, dvs vid tre-snåret. Det är flera timmar efter hennes ordinarie mattid har jag för mig, men hon protesterade inte, snäll som hon är.

Då hon kom fick hon välja om hon ville äta ute i bersån eller i köket. Solen sken från klarblå, molnfri himmel så valet föll på bersån.

Efter maten satt vi kvar och pratade en stund innan jag serverade kaffe och resten av ”cementkakan” som jag gjorde i torsdags. I fredags fick Vik Husse fick också av den och konstaterade att det krävdes kniv och gaffel för att hantera den. Stämjärn hade kanske också varit på sin plats.

Enligt receptet ska persikopajen serveras ljummen, vilket förstås innebär att den är lättare att han­te­ra, men nu serverades den kylskåpskall, vilket alltså hade vissa följder. Men både Vik Husse, dagens gäst och jag lyckades få i oss den. Men nästa gång ska jag täcka över den medan den ännu är varm så att den förhoppningsvis mjuknar, alternativt värma den före servering.

Risken är förstås att kommande gäster tackar nej till paj i fortsättningen… 😀

(Bilden publicerad med personens tillåtelse)