Mina planer för dagen gick i stöpet. Jag har snott Mias byte.

Omkullkastade planer
Till skillnad från igår har dagen mestadels tillbringats utomhus. Värmen återkom igår kväll och solen har under dagen tittat fram mellan molnen med ojämna mellanrum. En perfekt dag för att städa i mina s k blomrabatter. Jag hade precis hunnit klä mig i ”arbetsbikinin” när planerna abrupt ändrades i och med ett telefon­samtal.

Telefonsamtalet var sista ledet i en kommunikation som började strax före lunch i torsdags. Då fick jag ett SMS med frågan om det var OK att sticka sig in på Udden? Jag svarade sanningsenligt att jag höll på att förbereda mig för ett möte ett par timmar senare och att fredagen också var full­teck­nad, men att jag tog gärna emot besök under helgen.

Igår dök personen i fråga inte upp, möjligen på grund av det kyliga och regniga vädret eller på grund av nåt annat. Jag hade för all del två andra besök så jag behövde inte alls känna mig ensam och övergiven.

Vid lunchtid idag kände jag att jag nog borde SMSa och fråga om mitt nekande hade upp­fattats sårande? Efter en kort stund kom ovan nämnda telefonsamtal. Nej då, absolut inte blev jag försäkrad om. Vi kom överens om att besöket skulle bli av inom en timme.

Besökaren var vår invandrare i byn. Honom har jag inte träffat på länge eftersom han har tillbringat ett antal veckor i sitt hemland under sommaren.

Med sig hade han en burk egenhändigt bakade småbröd (”krus” på jämtska). Han brukar baka när det regnar så dom var alltså bakade igår. Jättegoda vet jag sen tidigare. Tänk vad många husliga och ”hemliga” män jag har turen att känna. 🙂

Efter lite trugande fick jag bjuda på te och glass i bersån. Och kakor förstås, fast han tog ingen. Sen satt vi där och pratade om allt möjligt och omöjligt. Allt från nackdelarna med EU till detaljer från hans resa.

Vid ungefär halvtid föreslog jag en liten roddtur. Det blev viken runt som vanligt och en titt på herr och fru grannens fina kanot. Vår invandrare har också en kanot men har bestämt sig för att sälja den talade han om. Jag blev eld och lågor en liten stund, men lugnade mig betydligt när jag hörde hur lång och tung den är. En fem meter lång, kamouflagefärgad kanot i glasfiber är inget för mig.

Efter roddturen parkerade vi oss i bersån igen. Jag fick inte bjuda på nåt mer så det blev ”torrprat”. ”You really have a nice place here” tyckte han. Jag instämde förstås helhjärtat. Nån timme senare ansåg han att det var dags att bege sig och tackade ”Lady of the Lake” för en angenäm pratstund.

Så gick den eftermiddagen. Inget fick jag gjort men hade desto trevligare. ”Jobbet springer ju inte sin väg” för att citera mamma.

Mia utan byte
En inte alltför lång stund efter att prat­säll­skapet hade gett sig av kom Mia in med en fågelunge och släppte den på mattan vid sko­hyllan. Jag trodde först att den var död, men upptäckte att den hade öppna ögon och andades.

Mia hade lagt sig en bit i från och väntade på att fågeln skulle försöka komma undan så hon fick jaga den, men där fick hon tji. Matte tog omgående hand om offret under Mias högljudda protester, undersökte eventuella skador, bar ut det och placerade det i ampeln vid trappan för att den lilla pippin kanske skulle flyga i väg. Jag tyckte den såg stor nog ut för att kunna det.

Jag stod kvar och bevakade Mia så hon inte skulle försöka ta den igen. Några flygförsök gjorde den dess värre inte. Den såg i stället ut att somna där den satt. Så småningom gav Mia sig av och när hon hade försvunnit över tomtgränsen bar jag pippin till granen och placerade den så högt att Mia inte skulle upptäcka eller känna lukten av den och så att den inte skulle trilla ner.

Det var ett lönlöst försök. Jag kollade nyss och då satt fågeln på marken. Den hade antagligen försökt flytta på sig och trillat ner. Den var i alla fall så pigg så den skuttade bort från mig när jag kom närmare så jag hoppas den ska klara sig trots allt. Mamma och pappa har säkert koll på den vill jag tro.