Jag har gjort en ny kanal, klätt av mig och samtalat på främmande språk.

Ny kanal
Det första jag såg när jag gick ut idag var att smältvattnet fortfarande lyckas ta sig ner till trappan. Grrr. Nya tag med isbillen och ny kanal.

Jag vet inte exakt vad isbillen väger, men vikten motsvarar gott och väl ett par hantlar. I stället för att stå på gym och lyfta vikter kan jag alltså träna armmusklerna och göra nytta samtidigt. Enda kost­na­den är slitaget på isbillen. 😀

Avklädning
Det fantastiska vädret håller i sig än. På eftermiddagen hade temperaturen tagit sig över noll­strecket, det var så gott som vindstilla och solen värmde skönt.

Arbetet med den nya kanalen gjorde mig ändå varmare. Det kändes alldeles lagom att skippa jackan och hämta ved i tröja och jeans.

Jag ser verkligen fram mot att slippa det eviga på- och avklädandet! Än så länge krävs det oftast öronlappar, halsduk, jacka och stövlar bara för att gå ut och hämta (dricks)vatten.

Främmande språk
Idag hade vi kommit överens om att vår invandrare i byn skulle komma till Udden för en pratstund på eftermiddagen. När han kom stod jag på samma ställe som förra gången, fast idag hade inte ved­liders­dörren hoppat av gångjärnet tack och lov.

Anledningen var att jag stod och pratade med Oxen/Tvillingen som var ut och ”fingå”. Då passerar man alltid Udden nämligen. Och har man tur kan man få byta några ord med Uddmor. 😉

Av besökarens kroppshållning framgick alldeles tydligt att han hade ännu mer ont i ryggen än förra gången. Orsaken fick vi veta, var att han hade halkat och ramlat baklänges stackars människa.

Över kaffe och tilltugg ventilerade vi smått och gott som hänt sen sist. Trots att jag ofta läser engel­ska böcker får jag leta efter en del ord och uttryck ibland men det är ändå roligt att få praktisera språket med en ”inföding”.

Som bekant är det en del skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. Jag minns fortfarande att magis­ter Fellman sa till oss på gymnasiet att det var helt OK med ameri­kansk engelska, huvudsaken var att vi inte blandade brittisk och amerikansk. Jag beslöt då att välja brittisk engelska och har troget följt hennes råd sen dess.

Ett av dom intyg jag är alldeles speciellt stolt över, är ett från 1975 där det står: ”… and at times would allow her to pass for a native-born speaker.” Frågan är om Mr G Elliott, M.A., skulle ha samma upp­fattning om han hörde mitt ringrostiga uttal nuförtiden?