11.3 – Dagen efter

Igår hade jag sällskap vid middagsbordet, idag har jag blivit överväldigad och undanröjt spåren.

Middagssällskap
Igår ansträngde jag mig lite extra. Jag hade bjudit in händige släktingen på middag som kom­pen­sa­tion för elsladden han fixade. Förutom köttfärs med tillbehör fick jag för mig att laga smulpaj med aprikoser och vaniljvisp som dessert. I vanliga fall får man nöja sig med glass eller ingen dessert alls.

Som pricken över i dukade jag fint med mormors servis, letade rätt på vårlika servetter och ser­ve­rade vinet i finglasen och ur karaff i stället för direkt ur flaskan. Konjakskuporna i kristall som jag har fått ”förskottsärva” av mamma kom också till användning. ”Fint ska de’ va’ fast trasorna hänger” för att citera mammas kompis. 😀

Under middagen var det stor bredd på samtalsämnen och diskussioner, men jag fick också frågan om vad som hade hänt med dörren till vedlidret? Släktingen hade läst blogginlägget och visste därför om att gångjärnet hade gett sig.

ReparationJag förklarade och beskrev efter bästa förmåga, men vet inte om jag lyckades speciellt väl…? Då jag var klar sa han att han skulle ta en titt innan han åkte, vilket han också gjorde.

Överväldigande
Vid lunchtid idag knackade han helt oväntat på och med­de­la­de att han hade fixat gångjärnet men att dörren inte längre gick att öppna. Eftersom jag är välbekant med hans sinne för skämt, fann jag mig snabbt och sa att det inte var något problem. Dörren till boden gick ju att öppna så det var bara att såga hål i väggen in till vedlidret.

Jag tackade för den oväntade hjälpen men blev tillsagd att låta bli att känna mig skyldig i fort­sätt­ningen. Några skulder och skyldigheter ville han absolut inte medverka till.

Gårdagens middag kanske inte var så lyckad som jag trodde? Skämt å sido, det känns oerhört värdefullt att få hjälp. I det här fallet utan att ens behöva be om den.

Eftersom jag vet hur noga han är gick jag inte ens ut och tittade förrän ett par timmar senare. Det var inte bara det omtalade gångjärnet som var åtgärdat, det övre gångjärnet var också fixerat med en ny skruv. Rostfri och syrafast om jag känner släktingen rätt.

På insidan av dörren satt dessutom en förstärkning i form av en metallplatta och en bult för att hålla den delen av gångjärnet som sitter på dörren på plats. Ingen aning om vad den kan heta? Hur som helst betyder åtgärderna att gångjärnen sitter kvar i min livstid och säkert ett par hundra år till om inte huset rasar innan.

Dagen efterSpåreliminering
Ett kort ögonblick övervägde jag att diska före middagen igår men kom fram till att det var menings­löst. Det skulle ju bli ny disk inom kort.

Idag hade jag inget val längre. Den minimiyta på disk­bänken som jag har som krav att hålla tom var definitivt förbrukad. Frukostsmörgåsarna fick bres på Mias sittplats framför mikron.

Att diska är i stort sett det enda nyttiga jag har gjort på hela dagen. Ändå har klockan hunnit slå sex. Ofattbart vart tiden tar vägen fast man inget gör?

 

PS. Har ni märkt att det fortfarande är ljust ute kl 18.30? Visst är det härligt? DS.