Igår dukade jag för tre, idag har jag tömt diskbänken och mejlat en nyfunnen släkting. En del stadsbor gör mig ytterst konfunderad…?

Dukat för tre
Igår när jag pratade med mamma och talade om att jag skulle få middagsgäster undrade hon om jag tänkte duka i ”matsalen”. Jag sa nej med motiveringen att kålgryta inte känns så högtidligt och att jag därför dukade i köket.

Som kom­pen­sa­tion plockade jag fram finaste porslinet och diverse annat arvegods. Bland annat mormors fasters silversked som garanterat är äldre än jag.

Kaffet intogs som brukligt i ”södra salongen”, också det serverat i arvegods. Examensskedarna i silver från 1974 användes för att inmundiga kakan som serverades på silverfat. ”Fint ska det va’, fast trasorna hänger” som mammas kompis brukar säga. 😀 Jätteroligt att få använda saker med lång historia.

Diskbänken tömd
Efter frukosten tog jag i tu med disken. Jag övervägde att diska innan middagsgästerna kom, men kom fram till att det skulle bli mer disk inom kort så jag struntade i det.

Gästerna såg tyvärr eländet när dom hjälpte till att duka av, men damen i sällskapet konstaterade lugnt ”Det är ju ditt kök”. En befriande kommentar.

Som ”värdinnepresent” fick jag förresten ekologiskt handdiskmedel och torkduk. Fiffig present.

Nyfunnen släkting
Igår eftermiddags hade jag fått ett meddelande från Facebook. En dam som bodde i byn för länge sen hade sett mina bilder och undrade om jag möjligen kunde vara den person hon tänkte på?

Jag bekräftade att hon hade rätt och fick till svar att hon skulle skicka ett mejl. Av det framgick att vi är släkt. Min fostermor och min mormor var kusiner med hennes far. Jag blir därmed brylling med hennes son så släktskapet är inte så nära, men det känns ändå jätteroligt med en nyfunnen släkting. 🙂

Idag besvarade jag mejlet och redogjorde i korta drag för vad jag har haft för mig sen 60-talet. Tack vare datorn och webben kan vi nu hålla fortsatt kontakt.

Konstiga typer
Under det senaste halvåret har jag hört talas om flera konflikter mellan våra stads- och bybor. Osäm­jan har i samtliga fall upp­stått på grund av träd eller buskar!?! Va’? Måste man verkligen bråka om sånt?

Det verkar som om många stadsbor behandlar träd och buskar som saker. Dom tycks tro att om man fäller ett träd eller klipper av en buske så blir resultatet ett svart hål där det aldrig växer nåt mer?

I ett par fall har konflikten lett till polisanmälan. Hur tänker man då? Att trädet eller busken kommer tillbaka om man får rätt i domstol?

Jag har alltså haft en vådlig tur som har klarat mig från åtal förstår jag, med tanke på mitt egen­mäk­tiga beteende när det gäller grannens häck (som står på tomtgränsen). Om jag hade varit stads­bo hade jag antagligen krävt att häcken skulle tas bort för att den står för nära min tomt­gräns och in­kräktar på utsikten, vilket minskar värdet på min fastighet.

Nä, vet ni vad! Att gräla om växtlighet ter sig väl ändå ganska fånigt? Och att vuxna människor inte kan resonera sig fram till en lösning tycker jag är skrämmande. Inte att undra på att det krigas i världen om man kan bli osams om en buske eller ett träd?