Igår lärde jag ut bildkorrigering och blev överraskad igen. Idag har jag lärt Mia åka spark.

I tjänst
Igår kväll gjorde jag mig förtjänt av min lön igen. Hoppas jag? Deltagarna verkade i alla fall glada och nöjda då dom gick hem. Temat för kvällen var bildkorrigering.

Två av dom tre herrarna i gruppen hade annat för sig. En kokade ärtsoppa(!) fick vi veta och den andra befann sig i Lappland. Men vi klarade oss utmärkt utan dom. 😀

Oväntat möte
Mia fick stanna inne medan jag åkte på kurs. Det kändes tryggast (för mig). Eftersom det inte var så kallt, nöjde jag mig med att stänga den yttre köksdörren (jag har dubbla dörrar).

Prick kl 21 var jag tillbaka på hemparkeringen. Vips var Mia vid mina fötter och strök sig mot benen medan hon ljudligt hälsade mig välkommen hem. Men?! Nu igen. Jag hade ju stängt in henne??

Hur hon får upp dörren är en gåta? Antingen har hon lärt sig trycka ner handtaget, vilket jag betvivlar, eller så hade jag inte stängt dörren ordentligt så hon kunde putta upp den med nosen.

Frågan är i vilket skede hon öppnade den? Först när hon hörde mig komma eller långt tidigare? Köket kändes inte kallt, men termostaten på värmepump och element såg förstås till att det hölls varmt. Ytterligare ett tillfälle när jag önskar att vi hade ett gemensamt språk.

Sparklära
I morse lyste solen inbjudande men tyvärr ångrade den sig innan jag hann ut. Ändå var jag ovan­ligt tidig – påklädd och redo redan kl 12.07.

Senaste dagarnas töande och nattens minusgrader hade skapat sparkföre på isen. Det har vi inte varit bortskämda med i övrigt den här vintern. Snart håller inte isen längre så om jag skulle ut och sparka borde jag passa på nu kom jag fram till.

Jag fick också den lysande idén att jag skulle lära Mia åka spark, dvs sitta i korgen medan jag sparka­de. För att hon skulle ha det bekvämt la jag en flerdubbelvikt, mjuk halsduk i botten på korgen.

Hon accepterade att bli lyftad ner i korgen och stod still i ungefär fem sekunder, sen körde jag över frusen snö som knastrade, vilket fick henne att hoppa bort. Jag prövade inte fler gången, hon fick springa efter och bredvid som hon ville i stället.

Egentligen hade jag tänkt ta en längre tur, men fick ”hjärtsnörp” när jag såg hur hon halkade fram för att hinna i fatt mig, så jag vände om. I stället gjorde vi sällskap till den östra grannudden och ut­forska­de den tillsammans. Ett tag var hon på väg upp mot herr och fru grannens hus, men då jag nekade kom hon snällt tillbaka.

När jag så småningom sa att vi skulle åka hem igen och hon såg att jag vände sparken mot hem­bryg­gan fick hon så bråttom att hon halkade omkull. Egen härd är guld värd. 🙂 Efter den lilla utflykten och alla nya dofter sov hon gott i ett par timmar.