Jag har fattat ett klokt beslut igen, haft besök igen, skottat snö igen och avger inga nyårslöften i år heller. Mia har haft en ny dust med sin antagonist.

Klokt beslut
Man kan som bekant inte lita på nån – och i synnerhet inte på datorer. För att gardera mig mot data­förlust på den externa hårddisken som innehåller ett mångårigt filarkiv på 60 GB, har jag idag uppgraderat min Dropbox till 100 GB. Det kostar mig 148 € per år, men det är det värt jämfört med all den vånda och tid jag skulle behöva lägga ner i fall disken lägger av.

Jag tittade på ett par andra alternativ, men kom fram till att det här var den smidigaste och mest prisvärda lösningen. I fortsättningen kommer jag alltid åt filerna så länge jag har en webbläsare och tillgång till internet, helt oavsett vilken dator jag använder.

Herrligt besök
Igår eftermiddag mullrade ”Fården” upp för backen med Filosofen bakom ratten. Det var dags för lite filosoferande över temuggarna.

Som den chevalereske gentleman han är, överräckte han ett blom­paket det första han gjorde. Trots att jag har påpekat att han är lika välkommen tomhänt. I blompaketet hittade jag en bedårande julros som får flytta ut i trädgården så småningom, förutsatt att jag lyckas hålla den vid liv tills tjälen gått ur marken.

Det gick åt en hel del te och syre innan Fården rullade i väg norröver några timmar senare. Vi löste tyvärr inga världsproblem, men var helt eniga om att det finns gott om dom.

Mera snö
Snömängden hade ökat några centimeter under natten så rygg och ben har fått motion idag. Mia satt på trappan och väntade tills jag hade skottat upp stigarna, sen sprang hon gärna fram och undersökte.

För hennes skull skottade jag lite extra, dels fram till avloppstanken och dels ner till sjön. Det verkade hon uppskatta. När jag tänkte ge upp halvvägs ner till sjön, hejade hon på med sitt kuttrande och var lycklig över att få ta en titt i utrymmet under vardagsrummmet igen.

Ny dust
Mia hade fullt upp igår. Hennes favoritantagonist dammsugaren var i farten så hon måste hålla koll på den och se till att den inte tog sig alltför stora friheter.

När den kom i höjd med henne där hon satt på skrivbordet (efter att ha dragit ner högtalarna och brevstället), tyckte hon att den hade gått för långt.

Hennes anfall slutade med att borsten sög fast i bröstet på henne, vilket förstås gjorde henne ändå mer förnär­mad. Jag tror att kampen blev oavgjord trots att hon gjorde sitt bästa för att bita i hjäl den stackars borsten. En riktig spektakelkisse.

Inga nyårslöften
Det tillhör inte mina vanor att avge nyårslöften, alltså blir det inget i år heller. Det enda jag kan tänka mig att lova är att göra mitt bästa för att vara en bra matte och en god medmänniska. Det får räcka.

Jag har haft herrbesök, skickat sista julklapparna, slipper se julskinkan och lyssnar på musik(!). Mia har lärt sig apportera.

Herrbesök
Igår bjöd jag bonuspappan på middag. Han fick mosters juldagsmiddag, dvs kalopsen jag förberedde härom dagen och fruktkräm som efterrätt. Eller kräm var att ta i, det var snarare gröt, men den gick ner utan problem med lite grädde till.

I stället för kaffe efter maten spelade vi två omgångar ”marjas” och vann varsin omgång så det var lämpligt att sluta efter det. Jag kände mig väldigt belåten över att ha besegrat en sån ”korthaj”.

I stället för att diska rätade jag ut ryggen och hade nyss vaknat när det knackade på dörren. In kom skyddslingen som undrade om han hade väckt mig när han såg mig dyka upp från sovrummet. Men så var det ju inte, det hade jag själv lyckats med. Eller nån osynlig varelse som förberedde mig på besöket?

Julklappar i efterskott
Igår kom ersättningsleveransen för dom trasiga ljushållarna och idag kompletterade jag med ett par försenade julklappar som mamma också skulle ha. Jag kunde ha skickat dom tidigare, men tyckte att hon inte skulle behöva gå till posten i nyopererat skick.

För 10 euro extra kunde hon ha sluppit den här gången också, men jag var elak nog att tvinga henne hämta paketet. Vikten låg 200 gram över gränsen för vad hon får bära, max 3 kg, men jag tog risken och hoppas det går bra.

Grisen/Tvillingen ringde häromdagen och meddelade att jag hade ett julkort att hämta ”som inte går att skicka per post” tillade hon. Det betyder att jag har ytterligare en försenad julklapp att hämta och dela ut, men sen ska det väl vara slut på ”klappandet” för i år.

Ajöss till skinkan
Idag knuffade jag in resten av julskinkan i frysen. Nu vill jag inte se den mer i år åtminstone. Om det går som vanligt, hittar jag den nån gång vid påsktid eller till midsommar. Julskinka till nypotatisen på midsommar­afton vore onekligen lite originellt. 😀

Nostalgitripp
CDON.COM erbjöd nyligen Absolute 80’s i 3-CD för 9,95 när man köpte musik till ordinarie pris. Det kunde jag bara inte motstå. 80-talet är utan tvivel det roligaste och händelserikaste årtiondet i mitt liv (hittills) och musiken tar mig tillbaka till ”den ljuva tiden”. Helt otroligt att det redan är 30 år sen – det känns snarare som tio.

Mia apporterar
För att sysselsätta Mia inomhus kastar jag boll, vilket jag tror att jag redan berättat? Hur som helst har hon nu efter diverse berömmande hajat att hon är duktig när hon springer och hämtar bollen. Det är också en signal till att ”nu ska vi leka”.

Hittills har hon gjort det mer sporadiskt, men idag kom hon två gånger efter varandra med bollen i munnen och släppte den framför fötterna på mig. Duktig flicka. Fast det funkar bara när hon har lust förstås. Det är lika roligt när matte måste gå och hämta den.

PS. Att se hennes min när jag dansar till dom gamla go’a låtarna är obetalbart! Hon ser ut som om hon tycker att det har slagit runt för matte fullständigt. 😀 DS.

Jag överväger att bevattna snövallarna, börjar få nog av jultårtor och har förberett juldagsmat. Mia har dödat min mössa och gjort samma tavla som Snuttan.

Läge för bevattning
Den fluffiga snön är mysig på sitt sätt, men tar våldsamt med plats. Mina snövallar är snart så höga att jag inte orkar fylla på dom. Ett par dagars töväder skulle visserligen få snön att sjunka i hop, men medför tyvärr stora nackdelar när det gäller framkomlighet och tyngd på taken.

Konstgjord tö måste ju fungera lika bra kom jag fram till idag. Om jag sprutar varmt vatten på den måste den väl också krympa? Eller det kanske räcker med att pressa i hop den? Tål att fundera på.

Fast det är synd att klaga. Minusgraderna gör väglaget torrt och fint, snön gör dagarna ljusare. Hellre så här än mörkt, halt och blött.

Nej tack till jultårta
Vid det här laget har jag fyllt mitt lystmäte när det gäller jultårtor eller julstjärnor närmare bestämt. Såna fanns aldrig att få tag på i Jämtland så jag har några års förbrukning att ta igen. Fast årets mått börjar nu bli rågat, förtjusningen har avtagit högst markant.

Juldagsmat
Så länge moster levde bestod juldagens middag av kalops och kräm på torkad frukt som efterrätt. Det har jag förberett för morgondagen. Dess värre hade jag köpt ”karjalan paisti” i stället för kalops såg jag när jag tog fram förpackningen, men det får duga. Med ”kalopskryddor” blir det säkert bra.

Enkelt byte
Mia bestämde sig för att avliva min skinnmössa idag när den föll på golvet. Hon tog mössan mellan käkarna och travade med hög nacke i väg med sitt lättjagade byte och avlivade det med några kraftiga skakningar på huv’et. Matte fnissade försynt.

Felbedömning
Min shoppingkasse har fyra handtag, två korta och två långa. När den var tömd efter dagens uppköp blev den ett perfekt gömställe för Mia. Närmaste vägen ut var att sticka huv’et genom ett av dom korta handtagen, precis som Snuttan gjorde.

Hon såg synnerligen konfunderad ut när hon upptäckte att kassen följde med då hon försökte krypa ut. Handtaget låg runt bröstkorgen på henne. Möjligen hade hon ålat sig igenom, men jag förekom henne genom att lirka handtaget över huv’et så hon kunde ta sig ut obehindrat.

Den lilla fadäsen skrämde henne inte alls, efter en stund var hon tillbaka inne i kassen och satt och lurpassade på mig när jag gick förbi. En tuff kisse.

Jag ska om möjligt undvika ensamma julmiddagar och har anlitat en kundtjänst. Mia jagar inomhus och testar mina gränser.

Solomiddag
Enda fördelen med att äta julmiddag ensam är att det blir föredömligt lite disk. Men fy sjutton va’ tråkigt! Dessutom var jag irriterad på skinkan.

Den låg insvept i nät eftersom den var benfri. Enligt all tidigare erfarenhet och anvisningarna på förpackningen skulle nätet tas bort först när skinkan var färdigstekt. Jag tror jag slet, klippte, skar och drog i en kvart. När jag äntligen hade lyckats få bort det f—e nätet hade säkert flera hundra gram kött följt med till min stora förtret. Skinkan såg ut som en nysnaggad rekryt.

Möjligen var det mitt fel? Jag varken vände eller öste sky över den under tiden den låg i ugnen. Men det oaktat har jag aldrig varit med om maken… Jag har god lust att lägga nät och köttrester i ett kuvert och skicka dom till HK med en syrlig kommentar.

Smaken var det däremot inget fel på, men som vanligt var det dåligt med fettstrimmor så den blev ganska torr. Fast det är I-landsproblem. Jag blev mätt och det var ju huvudsaken.

Lögn
Jag tror bestämt att jag har sagt till fler att jag är van att fira julafton på egen hand. Det stämmer nu inte alls har jag kommit på! Det har på sin höjd hänt nån enstaka gång för länge sen och i så fall beroende på att jag inte hade råd att bekosta resan till Udden.

Föredömlig tjänstgöring
Efter den tråkiga middagen tänkte jag se på TV, men upptäckte att digiboxen inte gick i gång. Efter att ha prövat ett antal åtgärder var jag tvungen att bita i det sura äpplet. Den glimtade till men dog efter ett par sekunder.

Jag kastade mig direkt över Canal Digitals felanmälan på nätet kl 17.52 och fick svaret att dom skulle återkomma inom 48 timmar. Redan igår kl 11.29 fick jag svar. Av min felbeskrivning drog dom slut­satsen att det är fel på strömadaptern och skulle skicka en ny.

Utmärkt kundservice! För att klargöra vart dom ska skicka  adaptern ringde jag också upp och fick faktiskt efter ett antal val + fyrkant prata med en livs levande människa. Helt otroligt.

Livad juldagsbörjan
Först trodde jag Mia bara lekte. Hon pillade upp mattan framför diskbänken och sprang fram och tillbaka. Plötsligt dök en fyrbent liten ulltott upp framför nosen på henne. Hon jagade på fullaste allvar. En musunge av allt att döma.

Efter ett litet tag försvann båda två in i sovrummet och en stund senare kom Mia ensam tillbaka in i köket. Antingen fick hon tag i den och slukade den eller så tappade hon bort den? Troligen det senare eftersom jakten tog slut så plötsligt.

Gränstest
Igår ställde jag fram middagsmaten på diskbänken medan jag kokade potatis. Dofterna lockade Mia att undersöka närmare. Det räckte inte med nosen utan hon tog till tungan så hon fick en första varning, men gav sig inte.

För att förhindra fortsatt åtkomst ställde jag en tallrik över kärlet som var öppet. Den petade hon undan, vilket resulterade i att hon blev nerlyftad i nackskinnet följt av mitt fräsande. Hon tittade förnärmat på mig och försvann utom synhåll.

Men hon gav sig ändå inte. En stund senare var hon tillbaka för ett nytt försök så snart hon trodde att jag inte såg henne. Mitt ljudliga nej stoppade henne den här gången men hon satt ändå kvar och försökte se oskyldig ut.

Efter ytterligare ett par ronder avgick jag med segern. Åtminstone den här gången. Det verkar som om hon äntligen börjar fatta att nej är nej och att följden av olydnad blir obehag. Men det kommer naturligtvis många fler tester innan vi har etablerat gränserna.

Gårdagens besök blev synnerligen dramatiskt och min profilbild har fått kommentarer. Julfreden är utlyst, skinkan är i ugnen och jag är redan inne på tionde snapsen ;). Mia gillar julblommorna och önskar alla God Jul.

Dramatiskt
När mitt besök kom in genom dörren med en julblomma igår kväll, fick jag höra att färdmedlet låg på sidan i kröken nedanför ”min” backe. Först trodde jag det var ett dåligt skämt, men såg på besökarens ansikts­uttryck att det var blodigt allvar.

Efter ytterligare detaljer framgick att här krävdes traktorstyrka och en skicklig bärgare. Närmast till hands låg vår eminente snöröjare. Han lät lite undrande när jag ringde och frågade om han var intresserad av ett extra uppdrag på kvällskvisten, men lovade dyka upp när han hörde vad det gällde.

Så småningom stod bilen på rätt köl igen och tryggt parkerad med nosen i färdriktningen. Traktor­ägaren tackade nej till varmt te, han var på väg i bastun sa han, men ”trafikanten” och jag gick in och lät teet värma oss. Slutet gott, allting gott. Ett besök jag säkert minns så länge jag lever.

Ny profilbild
En av mina före detta kolleger bytte nyligen sin profilbild på Facebook till en yngre variant. Det inspi­re­rade mig att också byta.

Bilden är tagen i skolan i början på 70-talet av min klasskamrat. Varför det står en trea i vänstra hörnet vet jag inte? Jag kanske kandiderade till elevkåren eller nåt? Men efter­som tre råkar vara mitt lyckotal har det fått sitta kvar och följa med i skanningen.

Nyss nämnda kollega gjorde följande kommentar: ”Håller med Thomas – hade jag bara varit 10 år äldre så hade du inte fått vara ifred. Du va ju en kalaspingla innan du blev ”kärring” 🙂 ”

Ett sånt uttalande gläder förstås en ”kärring”. Dessutom är det helt riskfritt för den som ger komplimangen. Clabbe är också en Drake, vilket förklarar saken.

Julfred
Att traditionen med att utlysa julfred är så gammal hade jag ingen aning om! Alltid lär man sig nåt nytt. Men jag ska ärligt erkänna att jag inte lyssnade på den i år heller. Just då bar jag in ved och blev överraskad med ytterligare en julblomma som levererades av Oxen/Tvillingen personligen.

Snart julmiddag
Om ett par timmar tror jag skinkan är klar. Några snapsar har jag inte gett mig på, det skrev jag bara för att locka läsare :D. Men en liten apéritif och en lätt förrätt har slunkit ner. Innan skinkan är klar hinner jag säkert med en till av vardera sorten.

Ah! Julblommor
Mia tycker det är finfint med julblommor. Hon har redan krafsat ur mossa från den vackra korgen jag fick av fru grannen och försökt bita i amaryllisen jag fick igår. Än så länge har hon inte upptäckt dagens tillskott, men det är bara en tidsfråga.

Vädret har blivit svalare, fru grannen och jag har haft tvättdag och medlemstidningen har gjort nytta. En annons har fått mig att skratta. Mia har mött en moppe och frusit om tassarna.

Svalare
I morse var det friskt på Udden. Både inne och ute: -26 visade termometern halv nio. Luftvärme­pumpen tyckte det var för kallt, så jag kopplade på elementen och tände upp i köksspisen.

Jag saknar inte längre vintrarna i Östersund… Där hade dom minus 29 idag enligt väderkartan och än värre kl 23 lokal tid som synes. Snömäng­den lämnar heller inget övrigt att önska.

Tvättdag
Medan tvättmaskinen jobbade passade jag på att gå med julklappar till herr och fru grannen. Mattorna låg ute på förstukvisten när jag kom fram så jag förstod att jag hade prickat in städdagen (igen). När jag sa att jag inte skulle stanna länge för att jag hade tvättmaskinen i gång, replikerade fru grannen att hon var inne på sin tredje maskin för dagen. Där bräckte hon mig minsann.

Men trots pågående städning och tvätt hade hon tid att bjuda på kaffe med tilltugg som jag utan större protester lät mig övertalas till. Det kändes som om det var länge sen jag hade hälsat på.

Nyttig medlemstidning
Som medlem i Företagarna får jag med jämna mellanrum den nationella (finska) medlemstidningen. För en gångs skull har jag haft nytta av den. Den är storleksmässigt perfekt att lägga under vedbärarna för att slippa skräp på mattan när jag skall lägga in veden i vedlådan.

(Inramningen i rött har jag gjort)

Rolig annons
En högst seriös annons kan bli riktigt rolig när man tror att det går att översätta ordagrant från finska till svenska. En annons för fyrverkeripjäser i dagens Annonsblad gav mig ett gott skratt idag.

Vad ”rand anmärkningar” är kan jag inte ens gissa mig till? Att man undantar försäljning av berusade, minderåriga och tölpar i övrigt har jag däremot full förståelse för. Undrar vem som säljer såna? 😀

Trångt i skogen
När jag skulle gå till ”grannas” gjorde Mia gärna sällskap när hon såg att jag gick förbi Silverpilen och upp i skogen med mina plastkassar. Nästan framme vid soptunnan mötte vi två unga herrar på en minimoppe. Direkt när Mia upptäckte det mötande fordonet vände hon på klacken och försvann som en oljad blixt hemåt igen.

Stackars Mia, hon hade verkligen otur… Antalet mötande fordon på skogsstigen kan röra sig om högst ett per kvartal i snitt.

När jag hade slängt soppåsen vände jag också hemåt under tiden som jag lockade och ropade, men nån Mia syntes inte till förrän jag kom ner till tomtgränsen. Då kom hon skuttande och talade om att det här var minsann det värsta hon varit med om på länge. Jag kunde bara hålla med.

Kallt om tassarna
Nytt försök. Nu tog vi genvägen över sommargrannens tomt i fall skogsstigen hade avskräckt henne. Herr grannen har röjt snön fram till trappan så det gick bra att ta sig fram. Sen blev det värre. Jag följde ett igensnöat spår, men snön gick ändå nästan upp till till knäna.

Jag gjorde mitt bästa för att Mia skulle kunna gå i mina spår, men halvvägs protesterade hon och tyckte det blev nog så kallt om tassarna i den lösa och djupa snön. Mitt pockande övertygade henne ändå om att fortsätta. Efter ytterligare ett par protester var vi lyckligt framme.

Att gå hem samma väg lockade henne inte alls. Hon gick längs husväggen där det var minst snö så länge hon kunde, men satte sig och jamade bedjande när jag försvann ur sikte. Så då vände jag förstås om och tog stora vägen och skogsstigen i stället. Det tyckte hon var utmärkt och såg inte ett dugg orolig ut.

En riktig fjantmatte är jag. Men det är ju inget nytt. 😀

Jag har med bultande hjärta avinstallerat en uppdatering, drabbats av en trojan, är klar med julstädning och julafton men har gjort en eftergift åt konventionen. Mia gillar ”bastupalvat”.

Avinstallerad uppdatering
Bland Microsofts 14 senaste uppdateringar fanns också en för Outlook 2007. Den visste jag inte om, men upptäckte att Outlook plötsligt hade blivit oerhört segt och arkiveringsfunktionen fanns inte kvar längre.

Första misstanken drabbade WinZip Courier som jag installerade nyligen, men efter att ha plockat bort den märkte jag ändå ingen skillnad. I ett av mejlutskicken från IDG som jag läste igår, hittade jag en artikel som förklarade saken. Det visade sig att jag inte var ensam om den långsamma hanteringen och Microsoft rekommenderade nu att man skulle avinstallera den senaste uppdateringen för Outlook.

Sagt och gjort. Först tvivlade jag på att jag skulle hitta rätt, men numera syns uppdateringshistoriken i detalj, så det var inga problem. Det var lite pirrigt att starta om Outlook efter åtgärden, men till min stora lättnad var den nu lika snabb som den alltid har varit så allt är frid och fröjd igen ett tag.

Trojanangrepp
I samband med att jag gick till F-Secures sajt för att göra en Health Check dök en Java-uppdatering upp som jag accepterade. På någondera av sajterna låg en trojan… Lyckligtvis upptäckte F-Secure den och tog bort den.

Det är tyvärr det nya hotet, helt legitima sajter kan innehålla skadliga program. Det är också populärt att baka in virus eller trojaner i webbannonser, så det gäller att behärska sin nyfikenhet och begränsa klickandet.

Julstädning
I går dök avloppstankstömmaren upp strax före lunch och idag har jag varit hos frissan. Julstädningen är därmed avklarad, Mia sköter ju dammtorkningen i huset med stor framgång. 😀

På Udden pyntas det aldrig med julgardiner och än så länge heller inget annat julaktigt. I morgon kanske jag plockar fram några tomtar och min lilla plastgran så Mia har sysselsättning en liten stund.

Julafton överstökad
Tydligen har jag varit en snäll flicka i år också. Idag har jag åkt runt och ”bytt paket”. Efter att ha tömt matkassarna när jag kom hem slet jag upp alla julpaketen och antingen drog in andan, smålog eller fnittrade när jag såg innehållet.

Till och med frissan tyckte jag har varit snäll och överräckte två hårjulklappar med orden ”mina kunder går inte ut utan julklapp”. Klart godkänd kundvård. Mina kunder har bara fått en julhälsning via mejl… Där finns det alltså förbättringspotential.

På uppköp
Eftersom mamma och jag trots allt firar jul på var sitt håll i år, blev mina julmatsinköp ganska be­grän­sade. Då jag kom fram till disken med julskinkor stod jag i valet och kvalet en god stund. Skulle jag? Eller inte?

Till slut slog jag till med en gråsaltad benfri klump på drygt två kilo, det var den minsta jag hittade. Den räcker säkert till nästa jul men ugnsstekt skinka är ju faktiskt gott och tillhör julbordet. En efter­gift åt konventionen. Förhoppningsvis gillar Mia också julskinka?

Bastupalvat
Nåt jag aldrig avstår från sen jag flyttade hem är den bastupalvade skinkan från Bjärnå som man får till jul. Det är Mia glad för. Hon kastade sig omedelbart över paketet med tänder och klor. Salthalten gjorde att hennes andel blev begränsad, men jag förstår mycket väl att hon gillade smaken, det gjorde jag också. Jättemumsigt.

Jag har fått en ovanlig julhälsning, öppnat min första julklapp, delat ut julkort och vidtagit förtida åtgärder. Mia har gjort en åktur och roat sig furstligt.

Originellt julkort
Bland dagens mejl låg en julhälsning från en av mina kunder. Motivet var högst ovanligt, men fullt logiskt med tanke på företagets verksamhet – två vattenloppor prydde bilden.

Här syns den ena, visst är den gullig?

Söt julklapp
Idag fick jag också min första julklapp. Självklart har jag redan öppnat den… En söt liten röd karaff med rött och sött innehåll. Smakar utmärkt vet jag efter att ha provsmakat ett antal gånger hos ”fabrikören”. Tack igen för den!

Portoinbesparing
Fyra av mina  julkort saknade frimärke. Adressaterna bor i byn så jag tyckte det var enklast att stoppa ner korten direkt i postlådan. Faktiskt inte för att jag är snål, besparingen uppgick bara till 2,20 € och det får man inge’ vin för, utan för att jag tyckte det var mest praktiskt.

Förtida åtgärder
Det enda nyttiga jag har haft för mig under dagen (utom snöskottning) gjordes via två telefonsamtal. Det första gick till församlingens ekonomikontor. Det var dags att förnya gravvårdsavtalen för mosters och morbrors, respektive min mormors mors och fars grav, avtalen upphör den sista december.

Jag valde att låta det nya avtalet löpa årsvis eftersom församlingen inte tillämpar mängdrabatt, tvärtom kostar det mer att teckna ett 10-års avtal!? Jag förstår inte varför, men brydde mig heller inte om att fråga. Dom kanske räknar med en viss inflation?

Det andra samtalet gick till ”avloppskillen”. Larmet har visserligen inte gått men jag vill ändå få tanken tömd så jag slipper gripas av panik och besvära honom under julhelgen.

Tack vare mitt snålande har jag klarat mig utan tömning sen den 30 juli! Fortsätter jag så, klarar jag mig med tre tömningar per år, dvs jag sparar 140 € och den nätta summan får man ju en hel del vin för! 😀

Frivillig bilåkning
När jag skulle åka i väg ”på byn” idag hoppade Mia in i bilen. Jag startade motorn och var säker på att hon skulle hoppa ut, men hon lät sig inte bekomma. Inte ens när jag stängde bildörren och backade ut på vägen brydde hon sig. ”Åkejdå” sa jag körde i väg.

Färden gick bra ända tills vi närmade oss bonuspappans hus, så jag svängde på hans gårdsplan och åkte hem tillbaka med henne. Hemfärden var inte alls rolig längre så hon hoppade mer än gärna ut när jag öppnade dörren. Hon såg först lite förvirrad ut, men kände sen igen sig och rusade i full karriär in i verandan.

Roligt på egen hand
Eftersom jag visste att jag skulle stanna borta minst ett par, tre timmar tyckte jag det var bäst att lämna henne inomhus och stängde om henne. Tydligen var jag borta för länge.

När jag kom hem såg jag att hon hade roat sig furstligt på egen hand. Flera handskpar låg på bord och golv, mössan likaså, ljusstaken i sovrummet hade hon fått ner på elementet och några böcker låg på golvet. Den tomma blomvasen ovanpå kylskåpet var också omkullvält. Men inget var trasigt och hon spann belåtet i säkert tio minuter då jag uppenbarade mig igen.

Jag förstår hennes behov av sysselsättning, jag var borta ovanligt länge den här gången. I det fallet skiljer hon sig från Snuttan, hon låg kvar på samma plats som jag hade lämnat henne och jag märkte aldrig att hon hade förlustat sig på nåt sätt. Men Mia gör alltså sitt bästa för att leva upp till benämningen huskatt. Alternativt buskatt. 🙂

Jag har firat en ungdom, är glad över att mamma är ”frisläppt” och fortsätter titta i backspegeln. Mia är frustrerad.

Födelsedag
Idag deltog jag i uppvaktningen av en ”färsking”. Fyller man bara 45 tillhör man definitivt ungdomarna i byn. Dotterns körkort och nyvunna lagmedalj uppmärksammades också.

Gräddtårtan smakade sommar. Det kunde vi behöva i snö och snålblåst. Fast jag hade som vanligt pälsat på mig för -30 grader och full storm… När jag hade tagit mig uppför backen till soptunnan var jag nästan för varm. Men hellre det än frysa.

Utskriven
Idag efter lunch blev mamma utskriven från sjukhuset och var jättenöjd över att få komma hem även om hon tycker att hon har blivit mycket väl omhändertagen på sjukhuset. På onsdag ska hon in på koll och bli av med dränaget. So far so good.

Fortsatt retrospektion
Innan jag stängde datorn i natt hade jag hunnit fram till 2000-talet. En plastkasse är fylld med foton som jag slängt så jag tyckte jag var nästan klar med utgallringen. Men inte då, strax därpå hittade jag en låda till som jag hade ställt i bokhyllan. Många bilder är det. Det enklaste vore förstås att slänga hela rasket, men vissa minnesbilder vill jag ändå ha kvar.

Jag har varit noga med att anteckna när bilderna är tagna, men det finns också en del lösa foton tagna av andra som gör mig konfunderad. I brist på andra ledtrådar går jag efter utseendet på mina glasögon.

Om jag inte hade antecknat årtal hade jag inte haft en chans att gissa rätt. Allt som hände i fjol känns ju redan avlägset, för att inte tala om tio till trettio år bakåt.

Frustrerad kisse
Mia tycker att jag är oerhört tråkig som engagerar mig i nåt annat än henne. Och ute vill hon inte vistas mer än några minuter åt gången. Blåsten och kylan avskräcker henne.

Lyckligtvis måste hon lurpassa på mössen som hörs under sovrumsgolvet så ett visst mått av lugn får jag. Men när hon är som mest frustrerad hoppar hon upp på mig eller biter mig i fotleden för att få uppmärksamhet.

Resultatet blir inte riktigt som hon tänkt sig, men det tycks vara svårt att få henne att inse att hon måste ändra taktik. Eller så missförstår vi varandra? Jag kanske inte är så duktig på kattspråk som jag inbillar mig?